mat för minnet

 Ute på trappen har melodierna mjuknat, lövsångare och koltrast sjunger vid sidan av starar och lärkor, emellanåt punkteras slingorna av en rapp gärdsmyg som skvallrar om det som händer vid bäcken på andra sidan huset. Ingen katt går obemärkt. Skatorna har lyckats bygga ett bo nu, de kurrar sött från en av de unga ekarna och så högt upp att det är omöjligt att peta ner dem. Jo, jag tillstår att jag någon gång faktiskt har stört deras bygge, eftersom jag har gått på myten om skatornas rovgirighet. Men så läste jag att de är lika viktiga som larmcentraler och därför gillar de att bygga där katter smyger omkring. Att boken har rätt hade jag redan fått bekräftat; skatan och jaktkatten leker kurragömma och tycks ha ganska roligt ihop, skatan bekräftar hennes leklust och avslöjar henne utan att hon blir misstänksam, nu får hon äta mat ur skålen istället. Det ska bli spännande att se på framöver.

För några veckor sedan smygtittade jag på en rödhakekurtis genom köksfönstret. Hannen kastade ibland huvudet rakt bakåt och vaggade fram och tillbaka med halsen sträckt, näbben öppen. Så visade han henne sitt tegelröda bröst och såg nog mycket skräckinjagande ut. Den ormlika dansen tror vi är ett sätt att injaga henne skräck, eftersom den påminner om ett farligt rovdjur är den en framgångsrik strategi hos flera arter. Genom att visa henne att han kan överlista rovdjuret ger han henne ett underhållande skådespel och kalla kårar, och framstår både som ståtlig, stark och intelligent. Kanske han förmår att få henne att frysa till en stund, länge nog för att hon ska lyssna till den förförande serenaden som ska få henne att mjukna. Det jag såg där över diskhon var inget mindre än en uråldrig dans som tilltalar många hondjur. Det var detta Edmund Burke kallade sublimt, när upplevelsen består i en hisnande skräck som ändå fyller oss med välbehag. Vi känner oss hotade men vet ändå att vi är trygga. Hannens skådespel gav henne den känslostorm som hon behövde för att fälla avgörandet. Om han var spännande nog, det såg jag aldrig, sista biten av kurtisen är så snabb att bara en blinkning skulle göra att jag missade den. Men å andra sidan, resten av livet är ett spännande skådespel och ett stegrande crescendo av olika moves, sounds, wins and losses. 

 

I Göteborg sken solen, det var visserligen kalla vindar men i övrigt så underbart som bara en storstad kan vara. Här består faunan istället av människor i bjärta kulörer som har lärt sig en mängd intrikata sätt att tilltala varandra på, och naturen som ska överlistas i jakten på mat och kärlek består av trafiken och alla nytillkomna byggarbetsplatser. Måsar och duvor som lever på det som blivit över är därför lika övergödda och i lika stort näringsbehov som flertalet stadsprimater. "Civilisationen är ett enormt och omättligt vilddjur som slukar allt" som Éric Vuillard skrev. 

På dagen då T fyllde 21 blev vi åtta runt bordet på Dawaat, där blev det kramar och skratt, en del anekdoter och minnen, sen barhoppade hon och jag tills kvällståget tog mig tillbaka till mina egna jaktmarker igen. Dagen innan födelsedagen ägnade jag åt konstmuseet, som hade gratis inträde, och gav fantastiska Barbro Östlihn och lika spännande Duane Michals på olika soloutställningar. Därefter blev det en lång promenad med falafelstopp på Hagakiosken, och sen pratade F och jag tills jag slutligen utmattad kraschlandade i soffan. Jag lägger ytterligare en helg av fantastiska dofter, smaker och färger på minnet.

 

Jag har läst Mot paradiset av Hanya Yanagihara, under resan sällskapade jag med Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten, och nu läser jag De fattigas krig av Éric Vuillard.