April

 Nu är jag framme vid rätt sida av april månad, nu blir det bara bättre. Nog kommer det ett par bakslag till, men fåglarnas sång och kirskålens livsglöd visar vägen rätt in i grönska, liv, dofter och värme. Jag har varit utomhus, mest i trädgården (och i närheten av den) under större delen av de senaste dygnen, pallat vidjor av vide och sälg hos grannen och lyssnat på fåglar. Där som bonden har gett sig på buskarna med kedjor och klingor har de kommit igen med ståtliga skott, perfekta för korgflätade rabattkanter. Stolpar av ene förstås, precis som det ska vara, och trots att de har fått ligga och vänta i tio år doftar de ännu krydda och slöjdsal under sågen och yxan. Nu står fyra vackra odlingsbäddar med flätade sarger och fulla med trädgårdens alldeles egen jord beredda, som små bäddade sängar som väntar på besök där bara det bästa är gott nog. Riktig matjord, det är rörande vackert, tänk dig att kunna gräva med hela armen utan att det tar stopp. De ratade gamla pallkragarna ligger på undantag och får vänta på sin tur, det är ingen brådska, men de två sämsta har fått bli drivbänk ihop med några skivor plexiglas som jag hittade längst inne i garaget.

Med blodad tand och trots kalla vindbyar tog jag idag hand om en del av trädgården som har fått bli skamligt åsidosatt, ändå är den centralt belägen, och kanske är det just därför. Nog är det väl ofta så, att sådant som jag har mitt framför synen glöms bort, det går säkert att förklara men kan lika gärna få vara osagt. Nu är i alla fall kirskålsrötterna och nässelrötterna väck (om än inte helt eftersom det är omöjligt), och så pass rensat att det skulle kunna gå att sätta något annat i jorden där. Och det ska det: Krolliljor, funkior, nävor, piprankor och daggkåpor ska få omge den stackars gömda och klena kaprifolen som jag tillfälligt har hängt upp på ett litet körsbärsträd som vildgrott under oxeln. Snart slår den ut, precis som äpplena, körsbäret och plommonet.

Just nu är tiden viktig och behöver tas om hand. Nog är väl all tid vi har viktig, men att få möjlighet att ägna sig åt den är ingen självklarhet. Det är så mycket som händer i världen, och tankar kring existensen är ständigt närvarande. Om man har varit med om en del ondska i livet, för mycket ont för att någonsin kunna bli riktigt hel, då måste man ta tiden som blivit över på allvar. Det finns mycket kvar
att glädja sig åt, och trädgården hjälper mig att se vad som måste göras, och vad som kan struntas i. 

 

I gigekonomins tidevarv har min egen gamla bransch börjat värdera tid som en handelsvara. Naturligtvis är det alltid kunden som har rätt, särskilt mest rätten till min tid eftersom tid enligt nationalekonomiska och handelsekonomiska termer värderas olika. När jag som anställd råkar bli sjuk av stress eller på annat oförutsägbart vis, säg postcovid, är det mitt eget fel och därför är min egen hälsa ett personligt ansvar. Men om jag väl tar hand om mig, och klarar av det, blir det väldigt suspekt, eftersom den inneboende logiken hos gigekonomin även bestämmer vem som ska kunna tas om hand. Läs: det ska betalas för för att räknas. Om du inte kan betala någon annan för att hämta din mat, renovera ditt hem, hämta din post, eller odla din trädgård, då ska du fanimig inte kunna ta det lugnt heller. Jovars, tjovars. 

It begins with a blessing, but ends with a curse...

Handsome Boy Modeling School - The Truth