Vi svenskar är vana vid raka besked och att slippa ta ansvar men nu gäller andra bullar. Det är trist att veta att det alltid kommer att finnas människor och politiska falanger som drar nytta av ovisshet och rädsla, och som inte bryr sig om något annat än det egna välbefinnandet. Fascismen älskar läget, och nu mer än någonsin är det väl viktigt att vi inser det.
Sådana tankar ägnar jag mig åt när jag inte hysteriskt lägger ut saker på facebook, eller arbetar. Jag tappade en del av hågen igår efter att tösens skola beslutade att stänga, och detta hände samma dag som hon tagit körkortet och hade prov i historia och därför inte hann firas och känna sig glad över framgångarna. Hon i sin tur började oroa sig för klasskompisen som skulle få problem eftersom hemförhållandena inte är optimala, och när hon kom hem efter dagens slut var hon så utmattad att hon hulkande kröp ihop på sängen. Lilla stumpan, hur det kommer att gå för stundentfirandet vet vi heller inget om, men vi beslutade oss för att ta en dag i sänder.
Första skoldagen hemma var alltså igår, och trots mina farhågor kring uppkopplingar och otestade dataprogram (jag är världsbäst på att oroa mig för saker som jag inte känner till) så verkade allt fungera som det skulle, och tösen löste uppgifterna i lugn och ro. På kvällen när jag kommit hem från styrelsemötet stod hon i köket och diskade upp efter mitt brödbak och sopplagande, och gruppchattade med vännerna. De har startat en hjälplinje där de peppar och stöder varandra, kloka ungar. Ingen ska behöva halka efter.
Idag, efter läxor och uppgifter tog tösen själv bilen in till byn och spelade padel på utebanan med sitt gäng, och sen fick hon skjutsa vännerna för första gången. Jag minns den frihetskänslan, hur skulle jag kunna ta den ifrån henne. Nä, det blir nog bra, detta. Det ordnar sig. Jämfört med hur det verkar vara i städerna är vi ändå lyckligt lottade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar