torsdag 17 augusti 2017

loser!

När jag lyssnar på Magda Gads inslag från sommar i P1där hon berättar om sina möten med människor bakom krig, sjukdomar och ekonomisk och social utsatthet runt om i världen funderar jag på vad det är som driver mig som människa. Magdas berättelse sätter igång en process hos mig, och i vanliga fall brukar jag vilja avvakta ett par dagar efter arbetet innan jag ger uttryck för tankarna, men idag rinner det över. Vilka relevanta berättelser har jag att delge? Vad gör mig till en människa värd namnet? I en artikel jag läste nyligen som handlade om överkänslighet, beskrevs vikten av att ge utlopp för känslostormar och att betrakta dem som en kreativ fas. Jag tar fasta på det och gör ett försök.


Jag har förlorat många gånger i livet, man skulle kunna säga att jag är en förlorare och att jag är bra på det. Med den utgångspunkten är det lätt att se det stora i alla småsaker och att uppskatta sådant som kanske är det viktigaste i livet. För vem vet vad det viktigaste är, egentligen? För mig är det inte längre tal om att göra världsresor, eller tjäna storkovan, eller berätta de stora berättelser som en krigskorrespondent eller politiker kan göra. Min berättelse handlar till stor del om förluster, som hur det är att ha förlorat en förälder som elvaåring, och om sådant som man kan lära sig av en negativ erfarenhet. Saker som skapar inre trygghet, och uppskattningen av nära mänskliga relationer bygger på den erfarenheten.

Jag har förlorat min far, farmor, farfar, morfar och mormor och har sett dem tyna bort och tappa livsviljan, sett sjukhuskorridorer som ett andra hem, och hur min mamma sakta smulats sönder av sorg. Jag vet hur det är att leva med en person i arton år och plötsligt inse hur litet vi känner varandra, eftersom alkohol har raderat hans förmåga att hålla sig till sanningen. Självmords-sms, rattfyllor, tystnader, uteblivna hämtningar på dagis, obetalda räkningar, och märkliga, nattliga besök blev under våra tre sista år plötsligt vardagsinslag. Jag vet hur det är att bli vräkt, skuldsatt och ruinerad och från en dag till nästa stå hemlös med en femåring utan stöd eller förståelse från min egen familj. Jag har blivit allvarligt misshandlad i mitt eget hem, och vet därför hur det är att helt tappa förtroendet för människor i nära relationer. Jag vet hur kroppsligt och själsligt maktförtryck arbetar för att du ska reducera dig och förlora dig själv i filosofiska frågor, för att försöka förstå hur ondska fungerar, eftersom du har lärt dig att förlåta. Jo, jag kan säga att jag vet vad det innebär att förlora, men jag vet också vad motsatsen är. Vad det innebär att vinna en väns förtroende, att ha en vän som alltid ställer upp, och att vara älskad av ett barn. Det uppväger allt. Allt.
Kärlek is da shit.

Människan är en extremt social varelse, och som sådan är hon lättpåverkad, särskilt i grupp. Eftersom arvet spelar en underordnad roll i hur vi tar oss an och tolkar omvärlden, och det är miljön, och särskilt från våra tidiga år, som verkligen avgör hur vi formas som människor, är det mormor, farmor, morfar och farfar jag har att tacka för att jag har blivit den jag är idag. På gott och på ont. Tack för att jag har fått höra era berättelser och för att jag har fått känna mig delaktig i er gemenskap.

Och här tänker jag avsluta mitt gnäll idag, men innan dess ska jag säga detta: hade jag inte hört min pappa säga att det viktigaste man ger sina barn är självförtroende, då hade jag inte heller kunnat ta reda på vad de orden verkligen innebär. Idag vet jag hur viktigt det inre förtroendet är för att kunna fungera som människa och kunna ge tillbaka styrka när det behövs, frågan är hur det hade varit om den frågan aldrig hade väckts.

John Legend - All of Me

UR: The Brain with David Eagleman/ Varför behöver vi varandra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar