fantomsmärtor

Valie Export

Paradoxalt nog är människan som naknast när valda delar av hennes kropp draperas i något uppseendeväckande och konstigt, som fikonlöv, pärlhalsband, en bit päls eller en tatuering. Man måste bli påmind om det som finns för att kunna sakna det, liksom.

Kanske saknad är en metafysisk angelägenhet, och något man kunde avhandla inom filosofins gränser, fast saknaden känns fysiskt. Den uppenbarar sig som en längtan efter något som har existerat och därefter försvunnit. Ibland känns det i maggropen, man darrar, saknar hunger, men oftast sker det djupt inne i huvudet. En hjärnforskare och kemist skulle betona serotoninet, medan en kärnfysiker, matematiker och naturvetenskapsman skulle säga att längtan är viljan att vinna över oförnuftet. Humanisten skulle dock hävda det motsatta... alla är dock överens om att den fysiska världen behövs för att vi ska kunna spekulera i metafysiska termer.

Bildtekniskt skulle man kunna säga att det jag vill visa syns först då jag döljer det, och omvänt; det jag visar blir ointressant och därför, osynligt.
I slöjdebatten eldas det på, som vanligt ensidigt och med en skärningspunkt som ligger långt utanför den bärande kroppen. Det är, som alltid, betraktaren som dömer, avgör och bestämmer, och renässansens centralperspektivistiska värderingar lever även i nutida gränssnitt; i bildströmmen hos de sociala nätverken.

En tatuerad kropp vill maskera mjukdelar av kött och blod till krigare, men bläcket pekar istället ut bräckligheten och vekheten.
En beslöjad mjuk kvinnokropp blir kodad som sexslav, men ger samtidigt samma kropp möjligheten att röra sig offentligt.
Se eller bli sedd, that is the question.


Ten Meter Tower