 |
| 8 februari |
allt går så fort. Februari kommer med allt ljusare dagar och en generösare tidsrytm. Man smetar ut sysslorna under längre period, och i takt med att ljuset ökar, tilltar energin. Det är en uppåtgående spiral, om så ganska förrädisk, eftersom risken för att man klämmer in fler göromål är överhängande.
Dan Jönssons
essä om tiden ekar i mitt bakhuvud, och lika kloka
Marina Abramovic berättar i Skavlan om hur viktigt det är - och enkelt - att rikta tiden som energi inåt. Det är bara att sätta sig ner och göra inget, direkt om morgonen. Ackumulera energi. Jag försöker enträget att läka mig själv under denna min sista (förhoppningsvis) sjukskrivningsmånad på det viset, även om verkligheten tränger sig på som krav som jag måste ställa mig på tå inför. Andras krav på energi, tid, engagemang och snabba svar slukar mycket kraft och brunnen sinar om inte det kommer ett tillskott med jämna mellanrum.
 |
| 9 februari |
Ibland gör andras inverkan på oss även mycket gott, naturligtvis. En ny vän ger mig energi nog att ge tillbaka, igen. Ibland spiller det över och jag ger mig in på debatter och snart är jag nere på botten igen, där jag darrar inombords och tankarna irrar fritt och utan struktur. Knarkar bekräftelse, ger och får tillbaka. Det är som en ständig zig-zagbana, där jag studsar mellan ytterligheterna och jag längtar efter konsensus, den där trygga ytspänningspunkten mellan luft och vatten. Söker mig tillbaka till den berikande tillvaron, den där varma närvaron men måste nöja mig med ord. Än är avstånden sådana att sociala media upprätthåller kontakterna, men det kommer en sommardag. Längtar efter sommaren, efter en ö där jag kan få vara en i två och där samtal handlar om sådant som är vackert, förnöjsamt och trivsamt. Rullar upp polokragen över munnen och näsan och ger mig ut i det vintriga landskapet som ännu bär spår av närvaro.
 |
| 9 februari |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar