så gick ytterligare en dimmig januarihelg till ända, i denna mörka vintermånad. Men hav förtröstan, snart kommer februari, mars och april, och sen, kära vänner, kan vi börja fundera på att öppna dörrar och fönster på vid gavel igen.
Visst låter det glättigt och trevligt, men egentligen har jag varit på ett skitdåligt humör. Efter att ha godkänt pappans alla förslag på helger, semesterdagar och övrig värdefull tid som man kan ha ihop med sitt barn efter veckodagarnas slit, kommer han på att han inte kan denna helgen. Heller. Så jag får ställa in mina egna planer. Igen. Han är totalt ute ur mitt liv, ändå bestämmer han över det, och jag blir så... #@X#¤@!!!
Som väl är har jag förstående vänner, och efter att ha testat tvättmaskinen efter flera månaders torrperiod så fungerade den igen! Friheten att få tvätta sin tvätt vid passande tider och utan att be om lov, tacka eller beklaga för använd plats och tid är ojämförligen en av de bästa saker jag vet just nu. Jag är utan tvekan i enormt behov av att inte göra squat. Nada. Nunca. Niente! tänker att det vore skönt att bli bortskämd en helg, med frukost, någon som eldar, lägger en filt om mig, serverar te... fast för en sådan sak krävs uppoffring och jag har inte råd med sådant just nu. Är för självfixerad för att orka med en vänskaplig gest så nära mig.
Vid kaffet hos ridtränarn och hennes man (som förövrigt är en gymnasiekamrat) fick jag höra att deras kompis (och tillike stadgade och väldigt trevlige kompis) minsann var singel nu sedan hans fru lämnat honom. Jaha? Skrattade bort saken, och tillade att jag inte skulle vara ett trevligt alternativ till en sådan trevlig man, eftersom jag har svårt att tänka mig själv i bilden som syster Jane. Tror även att jag berättade om tonårsromansen som visade sig ha sin mamma som förebild, och att det var därför det tog slut. Nå, vi är väl alla olika. Jag är i alla fall inte redo för en snabb fix än, åtminstone inte om jag inte själv får välja...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar