onsdag 11 januari 2017

de sista fem åren


Det går en biografi på SvT Play just nu som handlar om David Bowies sista fem år som artist och människa. Viss information är känd sedan tidigare, annan är helt ny; som att han länge sörjde en förlorad flickvän, en kärlekshistoria som han verkade bearbeta in i det sista. Kärlekssorg som grunden till kreativt skapande är känt sedan mycket länge och har dokumenterats i västkulturella sammanhang alltsedan de grekiska tragedierna. Aischylos var den förste att bygga upp ett drama genom att låta en skanderande kör berätta historien, medan olika huvudpersoner fyller i med detaljer. Strukturen är vad vi brukar kalla klassisk och går även att se i bildkonsten. Uppdelningen där bakgrund och förgrund ger dramat dimension och struktur syns tydligast hos Nicolas Poussin eller Claude Lorrain, vars världsbild skulle återspegla en toppstyrd maktordning, men även hos konstnärliga efterföljare inom romantiken, fast då var världsbilden snarare en hegemonisk ordning. Strukturen står dock klar. Även inom politiken går det att se en klassisk uppdelning, tydligast i den marxistiska ideologin, som bygger sin idé kring bas/överbyggnad.


Det är inte förrän under senmodern tid som den strikt dualistiska strukturen splittras upp, och filosofin kan beskriva en mer spiralformad, icke-absolut världsbild. I Fichtes dialektik förklaras likt en trestegsraket hur det moderna livet inte längre ryms i två motpoler, då det finns fler orsaker till vår vilja till liv, än hat och kärlek. Det jag brukar kalla gråzoner kan jämföras med vad en idealist kallar syntes, d.v.s. summan av två säkra motpoler som i sammandrabbningen tillsammans skapar en motsägelsefull, men inte dess mindre betydelsefull och komplex, slutsats.


Vardagsrutiner ryms inte i en dualitet som bygger på motsatser och en stor del av den historieskrivning som produceras idag försöker fylla i den klassiska ordning som tidigare utgick från två sidor, två blickar. Historia och personliga redogörelser berikas, liksom fysiken av det okända. Precis som John Berger beskrev det under 1970-talet är bilder aldrig statiska, de berättar utifrån förklaringens horisont och berikas av tiden som har förflutit, och styrks av det som aldrig blivit uttalat. Idag är vi mogna för synteser och tolkningar utifrån våra egna, subjektiva erfarenheter, och rörliga bilder genom tid och rum ger oss möjlighet att skapa ett personligt sammanhang till någon vi aldrig har mött. Vi andra - publiken/åskådaren - har fått en röst i och med internet.

Dokumentären om Bowies sista fem år visar en syntes av två olika formstudier; den av en ouppnåelig divakult skapade svarta stjärnan, och den utifrån en försynt och mycket försiktig, rädd och normalt fungerande liten människa av kött och blod. Tillsammans bidrar detta till ett vibrerande och ständigt skiftande, för evigt inbjudande, ämne för tolkning och betydelse. Vad nästa generation anser är upp till den att berätta. Makten sitter i gråskalorna.



2 kommentarer: