jag tog bilen till vännen med tvättmaskinen igår. Utanför min lilla ort, på vägen mot nästa lilla ort, gick en man i grå huvtröja. I ena handen hade han en brun kamphund i koppel, i den andra en orange vägkäpp som han svängde med, frenetiskt, som om han såg något ondskefullt, hatat. När han såg min bil som nalkades kom han rakt emot mig. Jag saktade in, svängde ut på andra sidan, försökte få ögonkontakt, vinkade åt honom, för att visa att jag inte hade onda avsikter. Så som vi lantisar gör när vi möts på landsvägarna. Lugna ner. Vara lugn.
Tusen tankar.
Hunden såg rädd och skamsen ut i det spända kopplet, svansen mellan benen. Husse drog fram med sitt vapen, blicken under den uppdragna huvan var blind, av raseri, och svart som natten. Jag hann precis förbi innan nästa sving från käppen som skulle träffa bilen föll bakom mig. Tur. Ett par ögonblicks död vinkel, sedan kunde jag se hur han gav sig på något i vägrenen på andra sidan gatan. Det han såg där skulle dö. Det som låg där skulle mosas, krossas och förgöras med det orangea svärdet, och när det gick sönder skulle han hämta nästa, och nästa och nästa...
Ett sådant ursinnigt vansinne. Besinningslöst raseri.
Jag frös till is, benen kändes stumma. För ett par ögonblick såg jag framför mig hur han var inne i mitt sovrum och fäktade, träffade tavlorna, golvet, fönstret, mig. En man i femtioårsåldern, storvuxen, stark, ursinnig som med all kraft slår mot någon som ligger ner och skyddar sig med händerna.
Jag förstår det inte, kommer aldrig någonsin att förstå.
Jag bad vännen ringa polisen medan jag själv satte på en maskin tvätt. Tösen som var ute på promenad hade tagit det andra hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar