Empty Kingdom

Ana Cabaleiro

fyra dagar utan sömn. Igår glömde jag bort när jag skulle hämta tösen för simning, en tidpunkt vi har haft i över ett år nu. Hon kontaktade mig via mail och undrade om vi skulle simma idag, och om jag kunde hämta henne hos väninnans mamma, en adress jag har varit vid ett par gånger. Jag hade just kommit in och väntade på att ge mig av, en timme försen men säker på att tiden stämde. Satan.

Kompisens adress består av radhusvillor i två plan, varannan dörr till höger, varannan till vänster om en garagekropp, i en prydlig spegelvänd ordning utan vidare särprägel eller personlighet. Herregud.

Jag började ringa på... en man öppnade och jag frågade efter kompisens förnamn. Hennes efternamn och adressen var som bortblåsta. Tyvärr, vi känner ingen här än, vi är nyinflyttade. Panik.

Snart hittar tösen mig, hon står ute på gatan i motljuset och jag kan se på hennes kropp att hon är undrande, kommer emot mig. Vi sätter oss i bilen och jag torkar tårarna. Är det så här det känns att vara dement? Stackars tös...

Ana Cabaleiro

Efter ett pass på simhallen känner jag att andarna kommer tillbaka, och med dem en slags eufori. Jag har åtminstone en kropp som är hel. I affären efteråt möter vi E och hennes dotter som tösen brukar rida med. Jag berättar för E som har varit med om samma sak, det känns skönt att få bekräftelse av någon som inte skämtar bort eller förminskar. Huvudet i en dimma.

Hemma lagar vi asiatiskt, det blir en enkel men god wok med risnudlar och vi hjälps åt att strimla grönsakerna. Tittar litet på film och släcker lampan, jag är så trött, så trött. Natten blir lång och om morgonen när klockan ringer är jag yr och svimfärdig. Stiger upp, klär på mig, sätter på tevatten och går in i tösens rum. Då snurrar allt, och jag måste be om att få lägga mig ner. Tösen tar hand om frukost, eldning i vedspisen, katterna och kramar adjö medan jag ligger kvar där, under täcket, och lyssnar på vägmaskinerna som bullrar förbi. Tre timmar går, sen stiger jag upp, fortfarande trött men så mycket vaknare, och yrseln har försvunnit.

Vart är jag på väg? kommer jag att kunna repa mig. Kommer jag någonsin att bli mig själv igen.

Ana Cabaleiro