Badrumsmusik

Jean Auguste Dominique Ingres

på simhallen i en av grannkommunerna har det nyligen satts upp separata duschbås hos damerna. När de där fina små utrymmena för spontana samtal kring duschtvålar krymper har ett allmänt förhållningssätt till våra kvinnokroppar inte bara utbytts mot en privatsak, utan vi sexualiseras på ett tråkigt vis med. Kroppar är sensuella, de berättar ordlösa historier och kan ge både tröst och glädje. Vi ska inte skämmas över den historia vi bär på och det vore synd om vår inhemska hamamtradition dog ut nu när vi som mest behöver den. Badhus är sinnenas anläggning, här har vi kunnat mötas över gränser och bejakat varandra som människor i årtusenden.

När jag var liten brukade jag sitta hos mormor när hon gjorde sin toalett, det luktade så gott från tvålarna och här hade mormor skapat sig en alldeles egen sfär av skönhetsprodukter och vackra ting. Från en liten radio stående på en separat hylla strömmade vald musik. I Spanien var det flamenco, i Tyskland gamla schlagers. Mormor var en liten och nätt person som lätt kunde svinga upp sina ben i handfatet, däremot var det svårare att själv tvätta ryggen och det blev snart min uppgift att tvätta henne där. Den stora tvättlappen vättes ordentligt i varmvatten och tvålades sedan in med ljuvligt doftande, spansk tvål. Jag minns exakt hur hennes kropp såg ut, och ryggen där hon stod med ansiktet mot spegeln, med den lätta rundningen vid nacken, pigmentfläckarna, den spända blanka huden och den vita lilla rumpan. Armarna, vars gäddhäng hon brukade vifta med och som vi skrattat åt tillsammans. Hela mormors kropp var så ljuvlig och doftade alltid gott. När jag själv står och tvättar mig framför spegeln ser jag i min egen kropp min mormors, hur jag på samma vis som hon svingar upp mina ben i handfatet, tvålar in mig och sköljer om i flera heta vatten. Genom den blå imman på spegeln ser jag hur traditionen befästs, för på samma vis har min mormor hjälpt sin mormor, och skrattat åt åldrandet och kroppen och alla de tokiga funktionerna den har. I badrummet har vi kunnat dela på kvinnliga erfarenheter och anekdoter, och inget har varit pinsamt. Bräcklighet, skörhet, skönhet och sensualitet, brister och förändringar, allt har rymts framför handfatet.  Tvagningsritualen skapar band som är viktigare och starkare än något annat.

den här är till dig, Omilein