fredag 19 februari 2016

CJDG

om jag måste nämna en hjälte eller idol så skulle det vara Carl Johan De Geer. Redan som mycket liten älskade jag honom djupt och innerligt, utan att veta om att det var han som låg bakom de filmer jag fick titta på i smyg, för mamma tyckte "så illa om all smuts och vänsterpropaganda som spreds på barntelevisionen på den tiden". Vi prenumererade på Kalle Anka och spelade Monopol vi, men hos vännerna tittades det i seriemagasin och på biblioteket lyssnades det på Hönan Agda, i hemlighet. Det roligaste jag visste var Tårtan, dr Krall och privatdetektiven Kant, där smuts, mörker, sot och våld regerade, barn togs på allvar och vuxna fick vara roliga på riktigt. Det kändes ärligt. Barn gör ändå som de vill, om du förbjuder dem något så gör de det i smyg, i alla fall.

Min första stora uppgift på universitetet blev en uppsats om Carl Johan De Geer. Samtidigt, alltså 1999, visades en utställning på Kulturhuset  där bl.a Bjarne Melgaard visade sin kritiserade video "All Gym Queens deserve to Die" och det var då jag bestämde mig för att vinkeln skulle handla om provokationer. Jag tog Lars Vilks teorier och kulturdebatten på dagstidningarna till hjälp och slutresultatet gav mig högsta betyg, ett honorar som jag senare fick veta var i det närmaste omöjligt, för Barbro Schaffer var sträng, sades det. På det viset kunde jag söka vidare till C-kursen, en behörighet som var nödvändig för att att komma in. Schaffer och jag kom bra överens, hon var en rättvis och rak människa och sådant har jag alltid uppskattat. Precis som  CJDG.

Under tiden jag skrev fördjupade jag mig i allt Carl Johan hade gjort, jag läste hans böcker, även barnböckerna, såg alla filmerna, sökte upp de ställen där han hade verkat i Stockholm, hans textilier, modehus, resterna av kårockupationen. Jag läste böcker han hade läst, såg på kost som han hade sett, av konstnärer han kände. Jag ville veta allt om honom och ju mer jag fick veta dess mer kom jag att uppskatta honom. Jag såg honom cykla förbi mig åtskilliga gånger på söder, med hjälmen på, sådär lågmält och chosefritt som jag gillar, på väg till sin ateljé strax utanför stan, men kom mig aldrig för att ta kontakt. Jag har aldrig förstått att mitt arbete skulle vara intressant för honom, tills för några månader sedan, då en vän bad mig lova att jag måste skicka en kopia av uppsatsen till CJDG. Det har jag naturligtvis inte gjort ännu, men kanske att jag en dag tar med mig en kopia och knackar på på Liljeholmen, det skulle kännas bäst så. Och jag vill ju egentligen gärna träffa honom, nu när jag vet att jag inte kommer att bli besviken.

Om jag skulle ha gift mig en dag skulle det ha varit med en man som Carl Johan De Geer. Han är en person som tänker själv utan att läsa innantill, och är självgående utan att trampa andra på tårna, och som tycker att orättvisor är det värsta som finns, precis som jag. En människa som bär på djupa sorger utan att bli despot eller martyr, som inte förklär sig till en gråtande clown och som är feminist utan att kräva att bli kallad hjälte. En som bara är Människa, helt enkelt.






2 kommentarer: