frihet i en liten ask

jag har haft en uppfriskande helg utan internet. Ingen nättidning, ingen facebook, knappt något bloggande - bara skype, dottern, en fest och några promenader. Ibland behöver jag pusta ut, känna in kroppens signaler och koppla från.

Skype har dock fått ett uppsving i livet igen, efter en lång tids träda. Vilken märklig känsla det är att tala med någon tvärs över bordet, fast bordets andra halva befinner sig på helt annan ort. Jag tänker på hur gränserna suddas ut men även hur begränsade vi blir genom att hela tiden kunna vara nåbara. När mobiltelefonen kom fungerade den som en nödtelefon, idag är den ett måste. Det finns inte många arbetsplatser som inte kräver ständig uppkoppling av arbetstagaren. Det som en gång var tänkt som ett hjälpmedel har blivit ett krav, en boja. Hur många gånger har jag inte sagt att det bara är att stänga av mobilen eller gömma undan den i en låda när en kommit hem, hur många gånger har en inte blivit störd av hummet tidigt om morgonen, mitt under middagen, kvällen, på toaletten, i duschen? jag menar… vart tog ledigheten vägen.

Jag har haft turen att slippa arbetstelefon. Jag skall aldrig ha en och är glad att jag bor i radioskugga. Men att skypa är kul… det kräver simultan uppkoppling och närheten är påtagligare, blickar kan bytas och underfundiga skämt förstås. Det där med kommunikationer är inte enkelt, men när det fungerar är det fantastiskt!