solitude is bliss

Tame Impala – Solitude Is Bliss

en vän har gått bort. I tystnad har han lämnat oss kvar här.
Hur ska man kunna förstå annat än att ensamhet är skit

Dax Riggs – Say Goodnight To The World

kretslopp

jag hugger ved och blir av med frustrationen över att elden inte tar sig i den förbenade vedspisen. Kärlek gränsar ju som bekant till hat. När jag står där ute i skogen och får blåmärken på knäna, knogarna, smalbenen, då skriker jag högt de fula ord jag fick svälja när jag var ung och väluppfostrad. Nu kommer allt upp och kokar liksom över och det känns så skönt att få vara arg och oförskämd och bråkig och förbannad och bara få lov att vara det utan att någon hör mig eller frågar. När det kommer ur djupet, från tårna, ger jag igen för att jag inte tillåtit mig att säga fula ord förut. Jag tycker faktiskt om att få vara grov och ful och smutsig emellanåt. Jag gillar den friheten. Också.

Jag är en dubbel persona, har en hel del knäppa saker i bagaget som jag varit noga med att stuva undan eftersom det inte anstår en god människa att göra vissa saker. Stjäla t.ex.
Här kommer en liten anekdot om min mormor som var världens bästa människa. Hon var verkligen det! Mormor tog alltid hand om de utsatta, hjälpte dem genom att utnyttja sin egen position under krigen som tjänstemannadotter och senare som restaurangägarinna. Mormor Omi's liv kommer jag att behandla i min släktkrönika en dag, hon hade så mycket mänsklighet i sig som vore synd om det inte fick bli berättat och delgivet. Alla dessa människor som har levt liv har ju massor att berätta, och Omi var dessutom en ytterst god berättare. När hon hade tid. Omi tillhörde generation duktig och jag tror att hon genom att aldrig problematisera eller dekonstruera sin position inte såg sig som ett offer. Hon var, hon visste, hon ville och gjorde det hon visste var rätt, och ibland även det hon visste var helt fel. Det är här jag kommer in på kaffeveden i morse. Nu börjar anekdoten.

Min mormor var kleptoman.
Eller rättare sagt, hon hade en tendens till kleptomani. Så, det låter mycket snyggare.
Hon och jag brukade promenera till ett hotell som låg vid stranden, ca en mil från vår sommarvilla och sätta oss i den lyxiga beachbaren, simma i poolen och äta honungsmelon bland jetsetgästerna. Min mormor tyckte det var roligt att kvasifrottera sig med kändisar som Beckenbauer och Rod Stewart och som minne tog hon därför alltid med sig en kaffesked med hotellets fina emblem därifrån. Skedarna gömdes senare omsorgsfullt, så att inte morfar skulle få se dem, vilket var rätt onödigt egentligen. Morfar Opi var nämligen väldigt skumögd och hade säkert inte kunnat se det lilla emblemet ändå. Det fungerade som ett litet spänningsspel dem emellan, som om Omi behövde det lilla andrummet, att kunna vara en ful flicka ibland. Samma sak berättades för mig om morfars föräldrar, Ur-Oma und Ur-Opa som levde ett långt kärleksfullt liv ihop men ändå var noga med att upprätthålla små privata sfärer, sina små hemliga rum. Min egen mormor lärde mig på så vis att man inte alltid måste vara perfekt men att man måste välja sina attacker med omsorg. Man kan i min värld få bli ursinnig mot en vedklabb eller stjäla fallen smalbjörk hos grannbonden med fäladerna och de stora skogarna och låta den bli värmande ved istället för att låta den murkna i tystnad... för det har jag gjort. Jag är en ful flicka och gillar det.

Curriculum Vitae

Jag tittade, liksom de flesta igår, på sista delen av Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och återgick kring tanken på att göra ett litet annorlunda CV. Är det verkligen rätt att gräva fram sorgen, är det rätt att vara ledsen och tro att det skulle ge större tröst åt en nästa än en glad och sorgefri varelse, ett litet barn? Kan empati vara en medfödd förmåga?
Det vet jag inte. Jag vet inget.

http://youtu.be/oNsFVoLzNsc

caritas

varför ångra saker som hänt i livet när allt hänger ihop med den person man är och är på väg att bli. Allt räknas in. Jag vill kunna se tillbaka på mitt liv och säga att jag vet vad du menar, jag har varit där. I livets skräphög och i minnenas bakgator går det ofta att finna precis det man behöver, bara man letar.

Caravaggios Caritas Romana ur bildsviten Misericordia

det minsta är gott nog

idag hade jag inte planerat något alls utan tänkte ta dagen vind för våg och utgå från T och om hon skulle vara scout eller inte. Det blev hajk och jag fick mig en fridag. Åkte till mamma oanmäld och hon blev jätteglad. Vi tog en runda runt Åsljungasjön och sedan ville brorsan ut och plocka svamp med lilla Livet så vi möttes upp vid Lärkesholmssjön och mamma visade finaste kantarellstället. Jag har aldrig sett så mycket kantareller och jag som brukar kalla mig kass på att hitta svamp... Efter en ärtsoppa i mammas kök och dusch i världens bästa vatten åkte jag hem och nu sitter jag här med en sprakande brasa och två nöjda katter. Jag funderar på att ta mig en whisky och se fortsättningen på Torka aldrig tårar på SVT play men jag får se, det fanns en del roliga meddelanden att besvara, kanske jag avslutar dagen med en bok istället.

Härligt med en dag utan planeringar, utan brasor, utan matlagning, utan måsten. Så härligt.

det är de små, små detaljerna som gör'et!

idag sken solen, det var torrt och lagom vind för en utedag så jag har ägnat dagen åt allt sådant som har fått ligga efter när jag har varit sjuk. Tvätt, tork av tvätt, såga björken i bitar, klippa gräset, slippa elda. Jag gillar faktiskt att elda i min spis. Det ger mig en sådan enorm tillfredsställelse att känna att det inte kostar mig en spänn i elavgifter och att jag samtidigt får den goaste värmen i stugan. Sen luktar det ju så förbaskat gott med, både ute och inne, av björkveden. Jag har köpt ved av närmaste bonnen och eftersom jag bor i beechdistrict kan jag skryta med att jag har fått en mängd finfin bokved med på köpet. Det finns dock nackdelar med allt, den enda nackdelen jag kan komma på är dock att bokved är jäkligt svårt att klyva. Jag lär mig men det är hårt!

 Livet på landet har hittills varit bättre än jag hade kunnat drömma om. Alla mina farhågor om i vilken grad jag skulle klara av saker själv och hur tösen skulle gilla skolan och livet här har faktiskt varit förgäves. Vi trivs båda som fiskar i vattnet och såhär i efterhand ångrar jag att jag inte gjorde detta för längesedan. Fast å andra sidan hade jag inte haft ett eget hem att skryta med, men jag hade kunnat trivas gott i ett kollektiv med, det vet jag.

 Jag har gjort ett livsval. Flytten hit har varit en överlevnadsstrategi som var nödvändig för mig för att kunna andas igen och samla energi. Jag känner mig starkare idag än på mycket länge och T märker hur glad jag är, det säger hon ofta och jag påpekar för henne hur duktig hon är som kan ta de konflikter som ibland uppstår i skolan. Det var ett par incidenter i början men hon löste det eftersom hon vet sina rättigheter, hon känner till sina egna gränser och värnar om dem. Hon har integritet. Min tjej är en stark och självsäker flicka och jag är så stolt över henne, stolt över att jag har lyckats fostra en människa som vågar bryta mönster, se vänner där andra ser barriärer, kunna stå för sina intressen och vet och gillar att vara en individ bland andra individer. Hon ser nämligen människor, bekräftar dem som sådana och har på det viset på kort tid lyckats bli vän med alla i klassen på fyrtio elever! Hon har dessutom lyckats kila in en bräsch i klassen som tidigare varit väldigt könsuppdelad och betraktas av alla som modig, snäll och klok. Jag vet hur illa skryt luktar men jag är världens stoltaste mamma och lyckligaste kvinna idag. (det senare med modifikation, mycket vill ha mer...)

flux

 jag vet att alla människor rannsakar sig själv, att det finns ett stort mått av självintrospektion hos oss alla. Den enda skillnaden är i vilken mån vi yttrar det och om vi orkar göra det. Saken är nog den, att vi inte orkar klargöra saken för den andre eftersom det kräver ett enormt mått av energi och tid att lägga på tankearbetet. Min husgud Bodil Jönsson pratar om ställtider, om hur litet tanketiden värderas, att tiden du behöver för att reflektera och komma på nya idéer ytterst kan verka som ett slötänkande, som bortkastad tid. Den är inte effektiv eller synlig.

Jag ser tanketiden som en kompost. Utan vila och eftertanke orkar vi inte lyfta och sätta nya skott, utan tanketiden orkar vi inte smälta alla dagliga intryck utan guppar runt i ett ytligt stadium av varat och brukar inte allvar nog att ta andra på allvar heller.  Hur gör vi för att omvärlden skall förstå att det vi säger ibland kan vara det motsatta från det vi kan känna bara några minuter senare? Hur gör man för att signalera att man är komplex, att man faktiskt kan förstå den motsatta sidan av en känsla samtidigt som man just yttrat en ståndpunkt, om man inte ger sig tid att reda ut, tänka efter och delge sina tankar?

Jag älskar tankar som växlar, som får mig att växa som individ genom att ge mig influenser och frågor. Motsatser och nyanser, skalor och komplicerade tankegångar som verkar motsägelsefulla triggar min fantasi. Ofta när jag märker att en diskussion blir enahanda och enkelspårig gör min hjärna ett krumsprång. Jag kan betraktas som en bråkstake men i själva verket älskar jag att diskutera, dividera, vända och vrida och söker mönster bland bruset. Det som kan verka trist blir en urskog, det som är intrikat blir en enhetlig summa... mina tankar idag fortsätter på tankarna från förra bloggningen och handlar om viljan att nå konsensus, om en önskan att eliminera hinder genom att se igenom dem och förutspå problem. Jag är inte pessimist, inte överdrivet optimistisk heller utan kanske bara väldigt mån om att ge många perspektiv en chans. Jag vill lära mig om mig själv, min omvärld, ge mina förutfattade meningar en utmaning och visa att det finns många alternativa vägar till insikt.

Det är här som känslan kommer in. Känslan som jag beskrivit vid ett otal tillfällen här på bloggen är ett oklart kapitel hos såväl tänkare som praktiker. Eftersom det är en förmåga som vi inte kan bortse ifrån men inte väg- och mätbar måste vi se oss om efter andra vägar. Alternativa vetenskapliga verktyg provas nu och det ger oss plötsligt insikt om hur begränsade vi varit genom de tidigare paradigmen. Att stagnera är aldrig kul, men allra minst sexigt när vi inser att vi gör det. När ett tidigare häftigt vetenskapligt rön plötsligt verkar otillräckligt och vi märker att de verktyg vi har haft tillhands inte längre kan vässas utan står på randen till självutplåning... då kommer humanisterna in igen. De små bråkstakarna som vill hävda att även tankens kraft är något att räkna med, just eftersom den vägrar att fångas in i ett matematiskt mönster. Panta rhei.


skrivet under påverkan av musik och Bamyl. Egentligen borde man sätta hänglås på tangentbordet vid förkylning

entropi

 vänliga ord hör man alldeles för sällan och vänliga människor träffar man på alldeles för sällan... Kanske det beror på samhällstrycket, kanske det beror på det snabba mediet och internetmolnet att vi blir kallare och defensiva i förhållandet till våra medmänniskor.

 Möjligen beror det på en inkapslad genetisk förmåga, att vi går till reträtt i motgångar och att vi läser av varandra som fiender när vi egentligen är i behov av vänner och samarbete... men jag vet att det inte är så. Jag vet att det beror på yttre omständigheter och på den press som läggs på individen genom alla måsten och krav.

 Jag vet att innerst inne vill vi alla ha närhet, vänskap, kärlek, medhåll och samarbete för att kunna leva. Det är det som driver oss, det driver allt. Se på havet som enträget sköljer och urholkar, mjukar upp och jämnar ut. Se på lagen om entropi, eller på världarnas långsamma expansion och kontraktion. Det är inte de enskilda reträtterna, inte heller attackerna som enar oss, det är strävan mot ett gemensamt mål. Att få vara tillsammans, få smälta ihop till ett.
Så enkelt, så vackert, så självklart.

chit chat

jag önskar att jag kunde snacka helt fritt om allt som händer i mitt liv, delge alla småsaker med sådan lätthet som så många andra bloggare gör och kan. Om man skulle dela upp människor i minglare och ominglare tillhör jag definitivt den senare kategorin, jag har svårt för ytligt chit-chat och snack om kläder och väder och jag ser det verkligen som ett handikapp. Idag när effektivitet och snabbhet är lösenord, inte bara i arbetslivet likställs social samvaro ofta med mingelsnack och ytliga kommentarer. Den som klarar av det är inne, den som inte gör det räknas kanske ut som tråkig, men i värsta fall som krånglig och problematisk. Jag är nog sådan, en krångelmakare. Jag är humanist!

När jag skaffade mig ett konto på facebook för snart tre år sedan var det ett sätt att testa min förmåga att mingla på ett ytligt plan. Jag såg det som ett sätt att utvecklas men tröttnade snart. Det tog inte lång stund innan jag fick mina första djupare kontakter via meddelanderutan och jag har klickat bort chatfunktionen eftersom jag upplever mig själv som ytlig och glättig där. Det var som om mediat bestämde mitt sätt att agera, att vara gentemot min nästa. Allt blev korthugget, slagfärdigt, lustigt och glättigt och konversationerna kryddades med diverse smileys för att undvika missförstånd eller för att helgardera mig. En smiley efter ett påstående kan lätt tas som ironi eller inte illa ment och för att undvika att bli för allvarlig och djup kan man enkelt slänga dit en liten leende Hen. Mycket tidsenligt. Ja, jag slutade alltså med chatten när jag märkte hur jag förändrades och valde att bli osynlig istället. Många kanske tycker att det är fegt, kanske rentav osolidariskt och asocialt men eftersom den funktionen finns antar jag att vi är fler...

Meddelandefunktionen däremot har utvecklats till att bli min länk till vänner som gillar längre meningar, som liksom jag gillar att utbyta djupare tankar och vill ha en fördjupad relation till mig. Funktionen medför dock en risk. I fb:s idé ingår en tanke kring äganderätten, en gammal västerländsk, juridisk tradition som slår ut all annan värdering. Vad händer med relationerna vänner emellan när man plötsligt upptäcker att det du skrivit i förtroende görs publikt? nu tänkte jag inte gå in på fb-politik eller fördjupa mig i en utläggning om västerländsk juridik (det kommer) utan bara litet lakoniskt konstatera att mänskligheten med all säkerhet är på väg mot en kollaps när relationer hela tiden skall göras effektivare, smartare, ytligare... det startade med telefonen. Kanske är det därför jag gärna undviker telefonen med, eftersom jag saknar ögonkontakten, den talande fysionomin, i ett möte? Däremot tycker jag mycket om att hålla kontakt via sms. Den ställer inte några krav på vare sig dig själv eller den du vill nå, du kan radera eller svara när du har lust eller möjlighet. Frihet i en liten ask!

A propos effektivisering ja. Jag stötte på uttrycket Power meeting i morse när jag var i färd att elda upp en av de gamla numren av Mitt i Vasastan som jag hade använt som packmaterial till flytten hit i juni. Rubriken löd "Håller jobbmöte på löpbandet" och jag tyckte att detta gestaltade kontrasten mellan mitt tidigare liv och mitt nuvarande alldeles utmärkt och det fick mig att fundera mer kring det uppskruvade tempot ute i skol- och arbetslivet. Länken fann jag på nätet och kommer från närbelägna Kungsholmen, som i lika mån som Vasastan är platsen i Stockholm dit effektiva och karriärhungriga kvinnor och män i den tyngre medelåldern söker sig från olika platser i Sverige. Trots att detta är en invandringsbygd upplever jag Stockholm idag som en oerhört segregerad och ytlig fläck på kartan. Där värderas kvalitet efter prislappen, och "marknadsvärde" har fått ersätta livskvalitet och alla delar i ditt liv måste effektiviseras och utnyttjas. Andra värden, som mänskliga relationer, värme och social gemenskap utanför den arten som genererar lön och betyg står svår att finna. De är som ghetton för arbetsnarkomaner, dessa maskiner som smörjer det nav som heter tillväxt.