Med en termos i Clion

tittar på änder

Vanligen brukar den sista dagen på året fyllas av årskavalkader men jag tänker bespara er mödan att läsa om eländet. Mitt gångna år har haft en del att önska, fast i jämförelse med genomsnittet så har jag det rätt bra ändå. Man ska tänka på barnen i Afrika. Jag har alltid haft svårt att se bakåt och tycker väl att det är roligare att se framåt, nyfiken som jag är. Ingen vet vad som kommer att hända och skönt är det. A propos det ja, härom dagen roade jag mig med att spana in årshoroskopet för 2017 och kunde då konstatera att om jag inverterade texten så stämde ungefär hälften efter litet vänliga tolkningar och trix. Sicket dret, horoskop. Vem vill ens veta vad som händer? Vi ska alla dö en dag.

Igår tog jag itu med stickningen på allvar, och sen packade vi en rygga med kaffetermos och några av julens kolor och kikaren och drog iväg ut mot kusten för att se om vi kunde få syn på några stackars fåglar. Vädret tyckte dock något annat, så vi tog ett pit-stop vid Höganäs brygga och åt litet god risotto istället, innan vi for vidare på skådarturné. December är kassaste skådarmånaden, och vid regnväder är det om möjligt ännu sämre, men kaffe kunde vi i alla fall få, och några fina bilder från en brygga vid havet. Tänkte vi. Tills mörkret drog in och alla bilder blev korniga.

man poserar på en hand

Att dricka kaffe i bilen är ett nederlag, det vet man särskilt om man någon gång har suttit i en Renault Clio, det finns nämligen inga som helst bekvämligheter i den bilen, inte ens en jä..la mugghållare. Det är som om designern hade fått i uppdrag att skapa något som gav ägaren mindervärdeskomplex, så till den milda grad att det första ägarn tänker på när hen sätter sig däri är; Herregud, varför köpte jag kärran? Föreställ dig så en bättre begagnad dylik. Nu är botten inte bara nådd utan du står så långt under ytan och fast i bottenslammet, att du är utom räddning. Hela kärran är liksom så mycket jag. Vi skrattar alltid åt eländet, och insåg nu samtidigt att eftersom vi ändå inte kunde sjunka längre ner på coolhetsskalan så kunde vi lika gärna inta kaffet i kärran. När locket till kaffetermosen först inte gick att skruva upp utan jag fick kämpa järnet för att få upp locket för att hälla det ljumma kaffet i den lilla termoskoppen av svart plast var det som om alla bitar föll på plats.
Livet! Visst är det väl ljuvligt.

livet är som en termos

Nu avslutar jag min lilla anekdot som helt saknar sensmoral genom att berätta en annan angelägen sak: Mitt livs första strumpa är färdig! Så med ett halvdant alster skapt av av en gammal avlagd och maläten barntröja tackar jag för detta året och önskar er alla ett Gott Nytt och mycket, mycket roligare, rundare och gladare 2018.

notera gärna den imponerade katten

 

Zen och konsten att sköta en strumpsticka

Eftersom det är lätt att hamna i post-juldepressioner efter all uppdämd förväntan, särskilt såhär i mörkrets tider, kan det nu passa sig att ha en hobby. Har man ingen hobby så finns det ett otal att välja mellan. Om du redan har testat smörknivstäljning och modellbygge är strumpstickning något jag kan rekommendera, särskilt om det är svårt med koncentrationen. Stickning är nämligen gångna tiders hemliga profylax mot stress, det krävdes ungefär 52 år att inse detta men nu delger jag denna visdom, helt utan motkrav.

Man tar stickor, en näve ullgarn och sätter igång och rätt vad det är har du lyssnat på en hel skiva utan att ha sprungit hål i köksmattan. Det är ett under! Själv hade jag förberett mig mentalt under tre-fyra år genom att repa upp gamla stickade tröjor och uttjänta sockar till mycket prydliga garnnystan. Detta, kan erkännas, är överkurs men har man lång starttid så har man, och är man hipster så är man. Inget får förfaras och eftersom det inte finns några genvägar till den ultimata präktigheten är tre år en rimlig tid för uppstart tycker jag. Ungefär som zenmeditation.

Har jag inte tröttnat innan hälen skall formas kommer jag att vara en riktig prydnad för mitt kön och mitt torp. I annat fall har jag alltid vandring att falla tillbaka till. Stay tuned!

Carly Simon - You're so Vain

Vykort från ett skogsparti

 Så försvann den fina vita snön lagom till jul, där ute är det nu högvatten och husen i grannskapet kompenserar ljusförlusten genom att ha pyntat till tänder och tår. För varje år tar husägarna nya bragder i fasadbelysning. Har du ingen stolpe eller staket eller annat rakt att fästa ljusslingorna på så skapar du det enkelt; Det senaste tillskottet är att dra ljuslänkar från en balkong eller annat arkitektoniskt utskjutande element på huset, och fästa det i en solfjäderform på gräsmattan nedanför, det blir garanterat effektfullt och du kommer nu lätt att hitta hem efter julbordsekapaderna.

Jag vill naturligtvis inte vara värre, och årets tillskott på torpet är en lykta jag fann på auktion i höstas. En god vän har dragit ny el och satte igår upp den efter en del ståhej med den gamla kuloledningen. Vem har sagt att det ska vara lätt om det går att krångla till? Den lyckade monteringen firades därpå med sedvanlig julelunch på Grand i Lund och sen strosades det mellan upplysta butiker och domkyrkans krypta, där stearindoften låg tät och spred god stämning. Märkligt att en krypta kan ge goda vibbar, men så är det. Sedan handlades det litet obligatoriska ostar och några lika obligatoriska, doftande tvålar innan hemfärd och julklappsfördelning.

Jularna har sett litet olika ut beroende på familjekonstellationer och bostad, och förutom att jag kommer att vara hos mamma litet oftare kommer årets att vara ganska lik den föregående. Om några timmar dundrar pappan in och då drar vår jul igång på riktigt. Hemmet är ovanligt väl rustat och även om snön försvann med värmen och blåsten igår så tycker jag faktiskt att den där goda stämningen börjar infinna sig.

God Jul på er alla därute, ni som firar och ni andra med. Var rädda om er, tag hand om det som verkligen finns och glöm det som inte går att göra något åt.

Cellofane Angel - Dan Auerbach
The Way You'd Love Her - Mac deMarco

Verzaubernd

Idag har jag vandrat under en rokokohimmel målad av Tiepolo. Första trevande dagarna ute har jag förärats ett vackert snötäcke och ljuset ger kraft åt tankarna. Jag tar stigen förbi kanotuppdraget vid Rönne å där kossorna brukar beta om sommaren. Idag är deltat till största delen dolt under ett lätt snötäcke och vattnet täcker större delen av strandängen som brukar vara tältplats. Vattenspeglingarna ger liv åt de döda alarna och jag sneglar litet mot kröken där kniporna och krickorna brukar synas, men det är alldeles tyst. Eftersom jag tog de låga snöskorna undviker jag de mer uppenbara vattenansamlingarna och korsar sedan ängen och tar vägen mot amerikahuset. Vägen har nyss plogats och det är grova märken efter traktordäcken på vägkanterna, även den lilla stigen mot grannens torp är nyligen uppkörd, men kylan lagar så att leran inte blöder genom snötäcket och därför är skönheten intakt.

Bergfinkar på nära håll, lågtsniffande sol. Jag skrämmer upp en fasantupp som flyger tätt utmed sommarens fällda lövkronor över torpets vattensjuka sänka, tills den landar tungt bakom ett ungt ekbestånd. Jag hinner tänka England 1790, Wordsworth, Keats och Coleridge, Gainsborough, Constable, Turner...

Det blir ett par bilder till med mobilen och uppe från krönet vid Svältebacken kan jag genom ekarna och bak stengärdet se på när kvällskölden skapar dimbankar över dammarna bak holländarnas gård. Den frysta fukten gör det annars prosaiska landskapet magnifikt och storslaget.
Hemma har dimman även svept in min nordäng, vars mjuka kullar nu badar i ett skirt rosa ljus och jag bannar mig för att jag lämnade storkameran inomhus. Katten möter mig utanför och tillsammans går vi tillbaka in i stugvärmen.

Utopia - Björk
Over the Midnight - Jonathan Wilson

Entzauberung

Ytterligare fem dagar i karantän och jag kan känna smaker och dofter igen. Vilken grej, förkylningar. Jag har ändå haft tur med timingen, för det hade såklart varit mycket tristare om den kommit en vecka senare och mitt i allt julstök. Oss emellan så har uppehållet faktiskt kommit lägligt, för pausen har varit som en liten semester och jag sover bra och tänker hela tankar igen.

Under konvalescenstiden har jag ägnat mig åt att titta på film och serier, och utmanade mig bl.a. genom att titta på The Crown. Serien, som jag insåg redan innan jag började titta, är utformad åt kvinnor i min egen ålder och något som var orsaken till varför jag först varit tveksam. Den är lagom feministisk, lagom bred i sitt tilltal och lagom politisk, innehåller mycket glamour och skvaller kring sådant som veckopressen brukar vältra sig i. Det är inte underligt att skvallerpressen har försett serien med källmaterial, däremot hade jag ur dessa vinklar inte förväntat mig att förstå de större sambanden, som i politikens förvecklingar genom den lille svage och makthungrige individens krav på lydnad och respekt (Churchill, t.ex.). Inte heller hade jag väntat mig att förstå i vilken vidd det engelska femtiotalet har varit splittrat gällande filosofisk läggning och tankegods, vilket i serien kongenialt förkroppsligas i drottningens person. Sådana upptäckter är verkligen spännande.

I både Baconsk filosofi och Common Sense-filosofin samsas logik och tron på människans rationella möjligheter att med hjälp av tankekraft och med stöd av Guds hand genomföra förändringar för en antropocentrisk livsstil, men det som skiljer dem åt är det folkliga stödet. När Bacon menade att kunskap är makt riktade han sig av förklarliga och administrativa skäl till ett snävt elitistiskt fåtal, däremot riktade sig Common Sense-filosoferna genom upplysningsidealet till en bredare publik, och vid tiden för nittonhundratalets Bertrand Russell har commonsense-idealet blivit normen som genomsyrar hela världens utbildningscentra (med ett fåtal undantag). Sprängkraften hos idéerna kommer av att lärorna, som är relativt enkla att greppa för gemene man, blir doktrin genom att den nya tekniken (en materialisering av lärorna själv) effektivt hjälper till att sprida dem. När utbildning nu sker på bred front lär sig även massan att tänka logiskt. När de mätande och vägande egenskaperna slutligen har blivit till en ojämförbar norm och omöjlig att motbevisa, eftersom bevisbördan enbart innebär ifrågasättande av materias fysiska egenskaper, har vi slutligen kört in en irreparabel kil mellan humanvetenskaperna och naturvetenskaperna. I serien blir kröningen tidpunkten då vi inser detta.

Elizabeth är nu 26 år gammal och saknar formell utbildning - utöver den konstitutionella som är en metafysisk relik från tidigmodern tid, och som enbart angår kronans fortbestånd. Som utlämnad åt sina rådgivare och familjer är hon nu klämd mellan verklig och symbolisk makt. Hennes kvinnliga kön ger ytterligare insyn i hur makten yttrar sig i common-sense-filosofins efterföljd, såväl privat som offentligt, och då även religionen visar sig vara genomsyrad av lagens logiska perspektiv återstår inget annat än att vara grindvakt åt monarkin, alltså en saltstod utåt och en rättviselängtande naturälskare inåt. Hon är lätt att förstå.

Hur nu serien har valt att gestalta drottningen, och i vilken mån det stämmer överens med verkligheten, är det ingen som vet eller någonsin får veta. En del av charmen med serier är faktiskt att om jag inte hade fått reta mig litet på vinklingarna och själv kunnat sätta en lösning på de frågor som dyker upp, så vore världen som konvalescent allt lika trist som Max Weber antydde.

Stugsittare

det är nu femte dagen under täcket. Jag tror att jag har lyckats mota både bihåleinflammationen och lunginflammationen i grind med hjälp av näsdroppar och slemlösande, men det är litet tidigt att avgöra än. En vän kom förbi med hostmedicin och litet förnödenheter idag, och eftersom frysen och skafferiet varit fulla så har det gått att leva relativt normalt. Jag har klarat av att göra några skjutsar till olika evenemang åt tösen, och idag blev det en tur förbi simhallen för att få duscha riktigt hett och bli en smula mänskligare. Att bo på torp har sina avigsidor, särskilt om den enda värmekällan ute i badrummet har lagt av och orken tryter, men jag tycker inte att det är mycket värre än så. Ibland måste man lägga arbete på andra och be om hjälp, och även om det är trist att känna sig orkeslös så tycker hjältarna att det är trevligt att kunna hjälpa till ibland. (Åtminstone är det vad de säger.)

Under dagens stugsittande har jag haft tid att titta på Nobelbanketten på Play. Någon gång ska väl vara den första, och jag är ju ändå 50+! Jag slogs då av hur poetiskt orkestrerat evenemanget var, med ett genomgående istema som anspelade både på miljö och kultur, och på så vis - visserligen omedvetet men oerhört finstämt - knöt an till fredspriset i Oslo och ICAN. På honnörsbordet var stora blåbelysta isobelisker placerade, dessa isfallosar från Napoleontidens protokoloniala, martiala epok, fick sakta smälta ner och bevattna det fantastiskt vackra blomsterarrangemanget av skira ranunkler i de ljusaste pasteller (mina personliga favoriter). Allt likt en roman av Ishiguro.

Jag noterade också hur åtskilliga kvinnor visade stor tåga och tog plats genom ovanligt spektakulära klänningsval. Det var fantastiska tyger, plisseringar, applikationer, volymer i starka färger, och klädval som vittnade om stor integritet och kompromisslöshet. Att diskutera mode och klädval i Nobelsammanhang handlar liksom i alla kulturella diskussioner om vinkel och agenda. Det kan nämligen handla om annat än ytlighet med, och behöver därmed inte bli ett sätt att reducera kvinnor till objekt som flera tycks tro. Även mode tillhör humanvetenskaperna, och kan berätta mycket om hur vi vill se oss själv i vår samtid. Medan klänningarna diskuterades, maten avnjöts och vinet degusterades, sjöng Ane Brun till kvinnliga toner. Orkesterledaren och musikproducenten, liksom en av kompositörerna (men vars namn jag tyvärr har glömt), var kvinnor i år, liksom i princip alla programledare. Valet kan ses som ett sätt att kompensera för årets alla klavertramp, kanske, eller så var de helt enkelt bara de mest kvalificerade valen i fråga om snille och smak. Den som stugtittar avgör.

Ane Brun och Terje Isungset -  En hyllning till naturen i norr inspirerad av norrsken. Akt III

ordning och reda, pengar på freda'

kollega

Det där med att arbeta, ni vet. Det kan vara riktigt kul också, särskilt om man har trevliga arbetskamrater och ett passande arbetstempo, sådant uppväger många gånger själva sysslan. Om man dessutom känner att arbetet gör andra glada, då inträffar den där särskilda glädjen som gör att man avslutar dagen genom att längta efter nästa pass. Arbetsglädje är fina grejor!
Igår hjälptes tösen och jag åt med ett par jobbförfrågningar och idag har hon varit på sitt första arbetspass! Vi hade räknat ut att det borde behövas extrapersonal till Spångens gästis nu inför julbordet och vi hade rätt. Tösen är litet trött i fötterna nu men oj vad hon har vuxit! Hennes chef gav henne ansvar, hon tog det och visade samarbetsvilja och glädje tillbaka. Så mycket svårare behöver det inte vara, alltid.

Att kunna växa i sitt värv är viktigt, däremot är självförverkligande och en hög lön ofta överskattat eftersom det har visat sig vara kamratanda och känslan av att göra något viktigt åt andra som verkligen räknas om man vill bli nöjd med en arbetsdag. Själv saknade jag ofta den andra biten under mina år på det fina auktionshuset i storstaden. Övervägande delen av kunderna var redan förmögna, och såg försäljningar och köp mer som transaktioner än som nödvändighet. Dessutom fick jag som "målvakt" ofta se besvikna människor gå ut genom dörren eftersom deras ägodelar inte platsade i de fina salongerna. Att göra människor besvikna knaprar på arbetsglädjen, men det är värre ändå att inge hopp om en lönsammare framtid och innerst inne veta att det är ren bullshit och att jag har betalt för att ljuga för dem. Vissa branscher är verkligen vissna, och ju mer pengar vi talar om dess ruttnare är stanken.

Idag har jag helt fria händer med mina kunder, jag kan ge den jag vill goda avtal och ser jag något jag vill satsa på så gör jag det. Min chef litar blint på mig, för när det kommer till värderingar är jag faktiskt grym. Det händer att en kund har något som marknaden vill ha för tillfället, och inte särskilt ofta men ibland blixtrar det till och kunden kan plötsligt få råd att köpa sig en bil eller betala av på lånet. Att överraska med en sådan glädje ger mersmak och sådana dagar struntar jag i om det är bilkö på vägen hem. Arbetsglädje gör gott i själen och fungerar som raketbränsle.

kollegor