Gladsax

törs jag knysta att vi har rätt juste uppkoppling utan att den försvinner i stormen ikväll? Jag tar chansen, även om häcklandet av Gorm blev en dyr historia.

Nåväl. Julafton blev riktigt fin, tösen fick en skivspelare och nu äntligen kan vi börja spela vinyler igen. Vi fick plocka ner de få skivor jag har från väggen. Två konvolut jag gillar särskilt mycket hänger där, till synes helt utan inbördes beröringspunkter, men med var sin personlig story. Roxy Music och Mikael Ramel. Dubbel LP:n Eat A Peach som jag hittade på lopps i Stockholm senast fick inte plats i Gladsaxramen, så därför har vi spelat den mest. Perfekt julmusik, perfekt torpledighetsmusik. Perfekt musik för avkoppling, helt enkelt. Som till högläsning av årets finaste julklapp från tösabiten, en egenhändigt illustrerad, surrealistisk drömberättelse i bokform. Den stunden är en given ny juldagsmorgontradition här på torpet.

En annan tradition vi har, juldagspromenaden, togs i Skäralid som jag inte har sett på en månad nu. Många träd har fallit och det är ordentligt blött överallt. Jag tog långa rundan och lämnade P och T efter. T behöver nya stövlar igen, de vi köpte på Lantmännen för två år sedan har redan fått torrsprickor. Sicken dret! Det lär bli likadana som de jag köpte åt mig själv i höst, jag är väldigt nöjd med de höga ställbara skaften och de kom väl till pass idag.

Slötittar på film, glad att jag inte kör på juldagsfest. Passar på att vila upp mig till nästa veckas arbete, då det blir mycket långväga besök av kunder som vill kolla på historiska jaktvapen. Måste uppdatera mig litet, jag har blivit ringrostig efter några års bortovaro från kvalitetsbranschen. Annars har jag skaffat mig senaste tegelstenen om svenska möbler, den ligger här bredvid och tittas i med jämna mellanrum. Det är en gammal kollega som har sammanställt boken med hjälp av foton från min gamla arbetsplats. På det viset har han lyckats få ner priset, det är verkligen humant med 400 SEK för ett lexikon!

Tankar på praktiska ting varvas med existentiella. Så är livet. Just idag är jag mätt och nöjd, ingen vet hur morgondagen blir och väl är väl det.

Stora Dopparedan

ett bildminne från julaftonspromenaden

ja... så har vi firat ytterligare en jul på torpet. Trots allt. Utan telefonuppkoppling och sporadisk internet håglöshet och depression, fast med en hel del positivt med. Vin, årgångscalvados och glögg hjälper förstås, för bättre bränsle måste man ändå leta efter. Tösens humör och betyg på topp, vad vore livet utan barn. Och så dök pappan upp, slutligen. Och torpet har plötsligt blivit fullt med paket, kylen aldrig så välfylld och för första gången kan nu torpet ståta med en vinylspelare. Vi inledde eran med Allman brothers -70-tal, så vad kan gå fel nu, liksom?

Nu är trasig dator, kass uppkoppling, Telias svek (vi har för andra gången blivit lovade kontakt med omvärlden, nu senast är det lovat den 16 januari - sedan den 30/11) och ständiga elavbrott på grund av inget alls - ett suddigt minne blott. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Business as usual.

Nu passar jag på att blogga och visa mig själv att jag är seg som tuggummi, och omvärlden, att internet fungerar ibland. Jag intalar mig själv att inget kan vara omöjligt efter den här hösten och vintern. Året... Just nu känns det som om jag klarar allt, särskilt med naturen i ryggen och träd som inte skvallrar om läget. Jag använder skogen som snuttefilt, önskar ibland att det fanns ännu mer plats för primalskrik än idag men är nöjd med läget. En är väl civiliserad.Tänker att detta ändå är ljusår bättre än i Vasastan.

Under veckan har det firats med arbetet, vi har varit i Köpenham och ätit på Michelinkrog och tittat på läckert auktionsgods. Ljuvlig Porr! Min chef och kollegor uppskattar mig och jag känner mig som en del i gänget. Jag har fått uppdraget att författa texten till senaste, viktiga slottsauktionen. Prestige för en auktionist. Och kollegan M är kul, som bromsar mig med långa, intensiva samtal om barockvapen, gammalt tenn och fajans. Hen känner mig redan bättre än många jag kallar för vänner.

Jag är nörd bland nördar. Kanske det bor en samlare i mig, trots allt motstånd... och så är jag kär i all hemlighet. I livet, universum och litet till.

The Allman Brothers - Ain't Waistin' Time No More
Songs:Ohia - Farewell Transmission

somliga saker klarar sig mot alla odds

Tankar sent i december

Vad livet har lärt mig, hittills. (Eftersom livet lär mig, kontinuerligt.)

att inte förtrycka den som behöver hjälp
- och använda min egen erfarenhet för att avgöra smärtan bakom irrationella handlingar

att inte ge igen med samma metod
- utan veta att det finns konstruktivare vägar att ta än våld, hat och elakheter

att vända en nackdel till en fördel
- och veta att livet beror på hur jag agerar, jag är inte fatalist

att se det stora i det lilla
- och se omvärlden med öppna ögon

att vårda det jag har
- och känna med öppet hjärta

att hellre fly än illa fäkta
- och vika undan för dumhet, girighet, elakhet, rädsla

att vila i tanken på detta enkla; att ett rent samvete är bästa huvudkudden

att försöka älska med de medel jag har och den kärlek jag förmår och fortsätta hoppas

att fortsätta motarbeta den cynism som är så lätt att odla i underläge

att lägga ner pretentionen på att vara mer än människa och försöka visa sårbarhet,
trots blottad hals 
trots risken för att bli utnyttjad
trots risken att bli förhärdad

För att
jag tror på människan
jag tror på godhet
jag tror på kärlek och på att den finns där jag minst förväntar mig den

Jag föraktar rädsla och feghet, eftersom de genererar låsta positioner och polarisering
Jag undviker ilska riktad mot generaliserade mål, eftersom de gynnar ett osynligt mål
Jag vill slippa hat, hot och personattacker, och sänker mig inte till en nivå jag föraktar
Jag litar på mitt omdöme och förlåter mig när jag tagit fel väg
Jag sonderar och går vidare med en erfarenhet rikare

Vissa plattityder går an, som:
Framtiden får utvisa - för vissa saker rår man inte över
Naturen läker - alltid
Tiden tar ut sin rätt - i ett långt perspektiv, ja

Medan andra inte gör det, som
Allt har en mening - för så är det inte.
Ta dig samman - varför inte ge mig tid att sörja istället?
Var stark - för vem, och vad är att vara stark?
Det kommer en morgondag - och nutiden då? lita inte på att allt ordnar sig per automatik


ATT SORG INTE GÅR ÖVER UTAN MÅSTE KANALISERAS
att sörja innebär att bära något tungt, för alltid. 
Livet handlar om vilken teknik du använder för att bära upp tyngden

Credo:
Jag vägrar att bli cyniker.
Jag vågar leva.
Jag älskar jorden under mina fötter, blodet i mina ådror och skulle hellre gå under än vika mig för något jag föraktar eller inte tror på.

för min Tro är stark.
på ödmjukhet
på villkorslös hjälpsamhet
på reciprocitet
på behovet av närhet och kroppskontakt

Jag är stolt över att livet har lärt mig vikten av
moderlighet
ansvarstagande
konsekvensanalytiskt agerande
katastroftänk
och att läsa mellan raderna.


8 simple words to say (and not say) when someone you love is grieving

en ny människa

Våld är ett språk man lär sig tala.
Vi väljer om vi vill förstå, dechiffrera språket och använda det
- kanske för att motverka att innehållet sprids.
Eller så tar vi den enkla vägen och svarar med samma ord.
Våld föder våld. Den enkla sanningen är den svåraste att lära.
Varför?

Du bär det yttersta ansvaret för hur Du skapar Din omvärld och vem Du vill vara.
Du väljer, ingen annan.

[Kolonial]makten är inget tänkande väsen, det är inget annat än renodlat våld och kommer enbart att vika sig för ett ännu starkare våld.

Frantz Fanon 

Om våld -  Göran Hugo Ohlssons arkivsök för DOX kan ses på SVTPlay tom 30/12

one down

Här ligger hon, mitt gamla vackra äppelträd. Hon får symbolisera allt som ligger, alla som behöver tröst, som kan behöva mer än en vinsch för att räta på sig.

Stormar, infall, mode, trender. Måsten och krav. Naturen fortsätter oförtrutet i något som för en utomstående kan verka vara en seg motvind. Tallen räcker långa fingrar åt Gud och Allah. Björken sänker graciöst sin garde. Äpplet har åldrats och återgår i Nirvana.

Jag vill ge naturen en eloge för att hon struntar i politik och en kram för att hon står pall.
Tack. 

Det är natt och folk går över en å

"Så är det natt och folk går över en å, fast det är egentligen förbjudet-
Och det är en konstig å, ty den skiljer en värld från en annan.
På ena stranden: bakom järnridån. På andra stranden: framför.
Ack vore det ändå en ridå som på teatern.
Men detta är inte teater. Det är verklighet.
Och i verkligheten skrämmer människor andra människor på flykt.
Och de skrämda kommer hit, över åar, över berg, genom regn, genom natt.
De skrämda flyr från skräck till vanmakt

De har inga namn. Vi kallar dem flyktingar.
De har inget yrke. De är flyktingar.
De har inget hem. De har läger.
De saknar allt- utom tid.
De är inte ovälkomna- men heller inte välkomna.
De är inte gäster- men heller inte främlingar.
De är flyktingar. Så heter deras folk, deras ras, deras yrke.

Förstod vi deras språk skulle vi höra de säga:
Ge oss en fast punkt på jorden- och vi ska få den att blomma.
En flod har sin bädd, ett träd sin skog och en myra sin stack.
Men vårt folk som kallas flyktingar har inte en handfull jord
om vilken vi kan säga: Den är vår.

Så ge oss en handfull jord och ge oss en fast punkt
och ge oss ett annat namn. Namnet: Människa."

Stig Dagerman (1923- 1954)

GORM!

det är en lugnare dag idag, jag kan faktiskt känna en slags tillfredsskap, om det finns ett sådant ord. Bryr mig verkligen inte, det finns andra saker att anlägga ansiktsveck för. Mina tankebanor har dock på senaste tiden tenderat att luta sig mot sentimentalitet och negativitet, sådant som jag tidigare brukade avfärda som tidsödande och okreativt tjafs, men när man väl har hamnat i backspin är det svårt att stanna rörelsen och vända den rätt. Bromsen har liksom rostat fast men jag testar den emellanåt.

Det finns litet gott i situationen också. Så länge vi har el och kan få vatten ur brunnen och har råd att driva bilen kan vi göra betalningar och bankärenden hemma hos vänner och på arbetsplatsen. Träffas. Umgås.

Teleavbrottet har gjort att jag har vandrat runt hos grannarna och diskuterat problematiken. Farhågorna - att den planerade fiberkabeln i närheten kommer att medföra att Telia släcker ner sitt nät här- besannades av IT-chefen under veckans landsbygdsråd. Detta skulle innebära att vi i bästa fall skulle ha ett telenät om 5 år, till en självkostnad av 30.000 med samma prestanda som idag. Kommunen har ingen handlingsplan, det finns ingen garanti.

Telia kommer inte att titta på kabelbrottet förrän den 17 december (jag anmälde den 1/12) en nonchalans som i mina öron låter som om det finns en överhängande risk för att man kommer att strunta i att reparera luftkabeln över huvud taget. Detta drabbar oss som redan saknar mobiltäckning. Ja du hör... jag sänker mig hela tiden. Tankar på framtiden, jag lägger ansvaret på mig själv när det borde finnas fler människor som är intresserade av att hjälpa till. Som sitter i samma båt. Grannarna är inga storföretagare, inga förmögna personer, inga unga snobbar i finansbranschen eller gamla rävar inom politiken med brett kontaktnät. Men de flesta har bott här i 20 år och betalat skatt och räkningar. Ska de nu inte få något tillbaka av sina insatser? Är det inte kommunens förbannade plikt att ta hand om oss? Är det inte Telias plikt att förse sina kunder med den produkt vi har tecknat kontrakt för? Ingen tycks bry sig. Alla skakar uppgivet på huvudet och säger att: det är bedrövligt, så kan det inte fungera. Något måste man kunna göra. Någon måste göra. Och jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Men idag är det lugnt. Tvättmaskinen surrar i lillstugan, det är rent och fint, jag har sytt köksgardin och skafferiförhänge, lussebullar och lammgryta ligger i frysen. Saker som påminner om vad man hinner göra mellan ström- och telekabelbrott.

I veckan ska jag arbeta, träffa gamla och alldeles nya vänner för glögg och förtroliga samtal, och på väggen hänger en ny tavla och en till är på väg. Jag har laddat upp laptopen med en rad intressanta artiklar som jag hade tänkt läsa idag och gammelradion går på batteri. Jag är motiverad, det finns ett liv utanför internet.