Hjältemod

 Idag kom beskedet om Birgitta Anderssons död. Denna snygga kropp och anarkistiska hjärna som jag fortfarande gärna identifierar mig med, kanske särskilt i inkarnationen av Hedvig Hök, en fräsig flicka som blivit vräkt från sin lägenhet i stan och bosatte sig i en upphittad byggfutt i skogen som hon delade med besserwisserugglan Helge. Hon, som ifrågasatte allt möjligt, och som prompt måste veta hur saker och ting förhöll sig. Hon, som inte kände några hinder, utan tog postcykeln till stadshuset där hon konfronterade kontorsråttor och statsmän med näsvisa frågor. Tjejen, som vände dumhet till smarthet, och som fick oss barn att se att statsapparaten bestod av människor som gick att diskutera med, och att inga frågor är dumma. Ibland undrar man såklart vad det är som får en att ticka, men att Birgitta Anderssons figur i hög grad har bidragit till min uppväxt är nog ingen slump. Jag valde henne direkt när jag såg henne. Det fanns säkert något jag kände igen i den där viljan att se bakom fasaderna och att inte falla in i frestelsen att bli en fasad själv. Den där insikten som kommer med att veta att din kropp kan ge fördelar, men eftersom de inte är självvalda, och att om man inte passar sig noga, så kan din kropp även bli en nackdel. Den insikten kan komma tidigt i livet, alldeles för tidigt för en del av oss. 

När jag nu bearbetar saker i samtiden som har med just kvinnokroppen att göra, blir Hedvid Hök det raka svar som samtiden behöver. Hennes lilla rutiga, rödhåriga och långnästa figur med kvasten i högsta hugg är den käftsmäll mot allt det där andra som säger till oss att det är fult med tjejhår på fel plats, och att det är fult med ett visst utseende, eller som menar att tjejåsikter är dumt och feminism är överflödigt. Att "inte alla män". Fråga Gisèle Pelicot vad hon tycker. 

Jag känner en sådan bottenlös vrede över vad som framkommit på sistone och ställer mig frågande över alla män som inte säger ett ord. Och om ni säger något så är det överslätande, som "att det skulle inte kunna hända på min arbetsplats". Tjovisst! För vad samtiden har bevisat är just det, att det gäller alla män, oavsett ålder, härkomst, religion eller inkomst. Oavsett social hemvist. Det enda som länkar dem samman är en slug och kall förmåga att avhumanisera kvinnors (och barns) kroppar. Läsa dem som ägodelar. Leksaker, något som går att ersätta och kasta bort. Och detta var precis vad jag tror att Birgitta Andersson visste när hon gjorde sina rolltolkningar. När en våpig, dum kurvig snygging plötsligt blev huvudet på kvastskaftet. 

Fleetwood Mac - Dreams live in Paris 1980.

Älsk på detta hjältemod: SR ger Kjell Höglund och radiopiraterna på Radio 88.

Iconoclasm

Dirk van Delen, Barock version 1630

 Det vita vintervädret håller sitt stadiga grepp om torpet. Jag pulsar i timmar i lättpudrat skarsnö under sol som glittrar över det hemlighetsfulla, nattliga djurlivet. Där har hararna kämpat rundor, där har något stort nattdjur vilat, och där har klövar krafsat fram nattmat. Otroligt tunna små, nästan osynliga, är den lilla näbbmusens parallella spår, den ser ut att ha ryggsimmat sig fram. Och där ute på isen har uttrarna sin väg, stigen är upphöjd och knagglig efter att upprepade gånger ha vandrats över, under olika förhållanden. Jag märker att mina snöord är begränsade, och får förhålla mig till kärnis, snömodd, snöstorm, skare och pudersnö. Undrar hur det ter sig för en vattenvarelse, när vintern skiftar så hastigt. Ja, hur ter den sig för småkräken som behöver gömma sig för räven? Hur ter sig vintern för ett rovdjur? 

Min tavla skiftar karaktär. Jag tar till mig det jag kan med minnet och kamerans hjälp och passar på att njuta under tiden. När jag kommit hem plockas böcker fram, jag kokar varm choklad och sätter mig framför brasan. Bläddrar och läser men blir ändå inte riktigt klok. Det är som att min värld, det allseende ögat, saknar ögon inifrån. Varför får jag inte veta? 

Linda Fagerström berättar från radions kulturredaktion att konst har förändrats och förstörts av olika regimer. Rösten låter osäker, men jag vet att exemplen är så ofantliga, så många, att det är svårt att plocka fram belysande, konsthistoriska exempel utan att darra under kunskapen. Sittande på en stol med en mikrofon framför sig är det närmast en bragd att undvika att färga berättelsen. Den blir alltid subjektiv, oavsett hur man väljer att lyssna på hennes korta anföranden. Att förhålla sig till historien är en sak, att förhålla sig till sin samtid är en annan. Dessa båda förhållningssätt löper parallellt med vårt medvetande, dess utsagor utgör ett berättande, ett narrativ. Det är lögn att påstå att en berättelse är opolitisk. En konstnär vet det alltför väl, och har alltid fått förhålla sig till möjligheten att bli tolkad ur olika perspektiv. Ibland ryggsimmas det helt öppet, ibland går vägen under lager av frost, is och snö. Spåren kan få vara tydliga en dag, och måste vara otydliga en annan. Spår kan gömmas under andra spår. De kan förvilla oss genom baklängesgång, sidospår, och mängdavtryck. Spåren tolkas alltid av någon med en agenda.

Jag lägger boken åt sidan och återgår till min kardemummabulle. Smaken är förförisk och len, smör, socker och finsiktat vetemjöl lägger sig över minnet och snart är det bara de hettande kinderna kvar som kan vittna om kölden. 

"Never look down on anybody unless you´re helping him up".  J. Jackson. 

Kazimir Malevitj, Suprematistisk version 1916

Jag läser Honey Trapped. Sex, betrayal and weaponized love, av Henry R. Schlesinger.

Förstår SCA vad som kan komma efter Nestlé och Zalando? Fredrik Reuter för iSkogen, 2026-02-17

shifting baselines

Aubrey Beardsley

 Det finns en förklaring. Jo, så är det alltid, och den, förklaringen alltså, skiftar med tänkare. Det går lika litet att lita på den uppeldade åskådaren som påpekar matchen, som den som spelar i den. Vi har alla ett begränsat synfält, men därmed inte sagt att det är felaktigt, däremot är det färgat. Av förutfattade meningar, åsikter, smak, och preferenser. Så, för att undvika att matchen drar ut på tiden, och att vi dras in i onödiga dispyter, måste vi lita på en anonym blick, på någon som sitter inne med tekniken, lagarna och reglerna, och som kan ge oss en objektiv syn. Kort sagt, en felfri version på skedet. En klarsynt version. Något gudalikt som kan få oss att släppa och gå vidare, och tänka att allt är passerat och att nu kan andra, viktigare och vassare tänkare ta vid. Tidningarna, och nyheterna. Poddarna och bloggarna.  

Att på individnivå kunna slippa ta ansvar är vad som brukligt kallas för tryggt. System baserade på objektiva lagar och regler skall garantera att allt går rätt till, så även i samhället. Så att alla vi, som känner oss trygga i samhället, kan få gå vidare med våra liv. Systemet ställer anspråk på vårt förtroende och på vårt medgivande, och för att vi skall kunna känna oss alldeles trygga måste systemet vara så osynligt som möjligt och helst agera utan avtryck. Systemet, som ger oss deltagare garantier och fördelar, måste därför vara fläckfritt. 

Men ibland sker något som får systemet att verka skevt. Det har liksom glidit ur händerna. Glitchat. Som när fem fingrar plötsligt blir sex, historiska landskapsfoton liknar jehovasvittnen-paradis för helvita trettioåringar, ekbacken har blivit oigenomtränglig av sly, sommarens hussvalor kallas ohyra och måste utrotas, den norrländska strömmingen importeras, det krattas för kärnvapen, kvinnor och barn förvandlas till transaktioner och t.o.m. skolor blir pedofila jaktmarker, vi har nu ett system som utvisar spädbarn - ensamma. Kan man då inte undra litet över hur det där systemet är funtat, på hur det är skapt, och av vem? För ibland kan det faktiskt tyckas som att det bakom det där välsmorda maskineriet satt en helt vanlig person som gjorde misstag. Lustiga tanke.  Ja, åt vem är det där finurligt uttänkta och ofelbara systemet tänkt? Och hur är det egentligen ställt med samhället, tryggheten och allting. Kan man tänka. Min förklaring är enkel. Men då den inte är objektiv vågar jag knappast delge att syftet med detta är att göra riket så oattraktivt att styra att man mer än gärna lämnar över handduken till den sittande. Men jag avslutar ändå med en trist sensmoralknorr. Här kommer den.  

Snälla lilla systemet, ge mig den gamla hederliga, tråkiga, mjäkiga och normala svenska modellen tillbaka. Allt är förlåtet. Jag förbehåller mig rätten att få göra uppror, vara galen, opålitlig, full av upptåg och ånger, jag ser det som min rättighet och egenskap, inte din. 

Jag läser Klenoden av Klas Östergren

Nu har jag fått den jag vill ha - Olle Adolphson

fyken

Patrik Andiné

 Så kom den, februaristormen, tjutande och visslande, och lämnade ett mjukt täcke över alltsamman. Snösvängen hade redan kört förbi tre gånger och teet var ännu inte urdrucket. Under täcket var det varmt, brasan sprakade i rummet bredvid, och boken hon läste kändes som var den skriven under nattens blå timma, lätt som den virvelvind av snö som just nu dansade över markens frusna skorpa. Hon såg för sitt inre saker att måla fram när våren kom, för den skulle komma en dag. För hon såg allt så klart, skuggornas murkna vrår som blev till färg, och färgerna som skulle bli kompositioner, kompositionerna till verk och verket som förändrade rummets ordning. Hon skulle få flytta tavlorna som redan hängde där, det skulle tillföra mening, om så för den korta stund som omdaningen skedde. Och så, en mycket vacker dag skulle färgen mörkna, flagna och spricka upp, lärften bli slapp och släppa, och smulorna skulle sopas upp av flinka fingrar av någon med en lika egensinnig smak som hennes, och bäras av en alldeles egen tanke. Ja, allt skulle få en ordning som bara framtidens alla framtider kände till. Den ovissheten. Den fina, fina ovissheten. 

Jag har läst Mot fyren av Virginia Woolf, i översättning av Margareta Backgård, h:ström 2019