Något saknas i världens samtal. Tystnaden är öronbedövande. Stadskärnor tomma på invånare. Asfalten luktar död. Vattnet smakar röd. Maten mättar inte. Konsten sekundär. Musiken takt och ton. Äkthet har växlats till ondska. Det talas i tungor och algoritmer.
När rädslor bedövar oss, hävdas sanningar som ingen känner igen.
Där som gemenskap straffas, minnet har blivit suspekt, njutning en simpel tävling på en billig marknadsplats, och bildning föraktas, är det omöjligt att bygga bo. Där dör det goda samtalet. Metamorfosen är bruten.
När liv och lust spricker upp blottas ett blött, ångande, allra varmaste jag.
Är du då en flådd kanin uppspikad på uthusgaveln. Eller lever du. Förnimmer du. Kan du känna morgonbrisen mot din bara hud. Höstregnet som kyler ner. Snöstormen som förgäter.
Om världen slutar andas. Känns det. Märks det. Bryr sig någon om något alls.
Reser du för att slippa hålet i ditt inre,
och för att ditt Babels torn var byggt på lögner staplade på lögner. Är det därför kvaliteten måste ersättas med kvantitet. Trettio blaskor från samma källa förmår inte att skapa en visionär. Det himlas över andras öden. Det raljeras.
Bildning är en inställning till kunskap med målet att aldrig bli färdiglärd. Bildningen är därmed motsatsen till vad som populärt idag brukar kallas för expertis, och en livslång vilja att försöka förstå komplexa system. Därför inget man tar in på en halvtimmes slölyssnande på poddar för avkoppling. Ett lättvindigt avfärdande av tusen år av tankesystem och humaniora är att skryta om sin dumhet, och att då, (särskilt i dagens antiintellektuella klimat), bli nedgjord för sin kritiska läggning, ser jag enbart som en komplimang. Dumhet är ren lathet och nutidens värsta farsot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar