 |
| från ett besök i farmors Wien |
När du ändå tycker att Sverige är så dåligt kan du ju lämna landet. Detta fick jag höra av mitt resesällskap i Warszawa nyligen, och orden blev ett avslutande streck över en diskussion som handlade om åldervården. I kommunen min mamma bodde innan hon gick bort efter åtskilliga år som beroende av hemtjänsten där finns det mycket att önska. Bland annat hade en genomgripande tro på marknadskrafterna satt klorna i managementkonsulternas (eller snarare deras prospects) överto på att allt går att lösa med besparingsåtgärder. Som en konsekvens av detta följde ett vacklande ansvarstagande på samtliga plan i organisationen, så att ingen riktigt visste vem som gjorde, eller vad som hade gjorts. Hemma hos min mamma hände det att hon blev utan mat, ibland uteblev städningen av det enda rummet som gavs städning, hon föll i trappan på väg upp till sovrummet och fick ingen hjälp förrän morgonen därpå eftersom larmet inte fungerat, och när synen var så dålig av starr att hon behövde hjälp med att göra sina bankaffärer, hade hon redan blivit av med samtliga smycken. Sista dagen i hemmet hade hon varit på remiss på ögonkliniken i Ängelholm och blivit lämnad av skjutsen utanför dörren. Det var i februari och hon hade sex timmar senare blivit funnen utomhus av en friskvårdare i hemtjänstpersonalen, då gravt underkyld och med en trolig stroke. Det blev inledningen till slutet för mamma. Ingen ville, visste, eller vågade ge svar på vad som hade orsakat hennes död.
Det vet vi idag, att New Public Management som på 90-talet hade varit en våt dröm om den strömlinjeformade offentliga sektorn visade sig vara en mardröm vid uppvaknandet. För vad händer när besparingar börjar knapra in på huvudverksamheten och blir ett självändamål och magiskt mantra? Ingen annan nation i världen har låtit NPM få så långtgående konsekvenser, och det pågår än idag.
Vid sidan om detta finns såklart en hel del övrigt att tillägga här. Att som tyckande kvinna utmana den särskilda slags manliga företrädesrätt som består i att ständigt ha [sista] ordet i allt som handlar om politik och krigshistoria, en annan handlar om en högst allmän tanke på vad nationstillhörighet innebär. Att som jag, varande 75% osvensk och till största delen mellaneuropé främst med rötter i Tyskland, Österrike och Polen innebär att tankarna kring nazismens uppkomst och skulden som ligger nedbäddat däri ständigt varit närvarande under min uppväxt, och ett intresse sedan mycket, mycket länge. Jag kan minnas ett reportage i tyska Stern som min mamma brukade handla på ortens Pressbyråkiosk när den befann sig vid den gamla nedlagda stationshuset på orten, det kan röra sig om tidigt 1970-tal, möjligen 1973. Nio år gammal var första gången jag mötte ordet Holocaust. Andra gången jag minns att ordet dök upp var under den stora TV-serien med samma namn från 1978, och sedan dess har jag har haft många långa och nattliga samtal om kriget med mina morföräldrar. Morfar som var tysk krigsveteran, och mormor som hade tysk-preussiskt påbrå, det var ingalunda enkelt att navigera sitt osvenska jag under 1970-talet, och frågorna som har skiftat karaktär med tiden gör att man ständigt undrar, svaren kommer aldrig enkelt. Nu har alla mina nära släktingar från den mellaneuropeiska grenen avlidit, så jag får gå till andra källor för svar på mina frågor. De finns därför alltid med mig. Andra närliggande intressen som handlar om utanförskap, postkolonialism, feminism och queervetenskaperna gav mig många bra nycklar då jag pluggade, särskilt den senare existensfilosofin och Emanuel Lévinas som fanbärare för förståelsen för den Andre. Men att som nu, plötsligt själv bli ställd inför frågan, och dessutom utifrån den fruktansvärt råa och brutaliserade nationalismen, som har spridit sig som en psyksjukdom genom landet på senare tid, det var nytt för mig. Jag blev så paff att jag inte kunde ge svar på tal (vilket jag iofs sällan kan utan jag brukar skämta eller skratta, det har blivit en perplexitetsreflex). Tankar behöver mogna för att ge bra svar. Emellanåt undrar jag förstås också om det där ens var ett berättigat påstående, eller om det bara var plumpt och menat att såra? till saken hör nämligen, att personen i fråga känner mig länge och väl.
Om du frågar en medborgare i en nybliven nation, vad nationstillhörighet innebär, skulle du få ett helt annat svar än om du frågade en person från en trygg stat med gammal tradition, likaledes om du skulle ställa samma fråga till en pensionerad tysk general eller till en ung fransk sjuksköterska. Svaren blir självklart helt färgade av situationen. Det vi inom humaniora idag kallar kontextualisering, handlar såklart om att sätta in frågan i sitt relevanta sammanhang, samt att man äger en viss kunskap om den man diskuterar frågan med, plus ett genuint intresse av att förstå svaret på djupet. Annars kan det förstås som en ren maktdemonstration, och då spelar mitt grubbleri här nedan ingen roll. Men låt mig undersöka saken, som ju faktiskt innehåller en del riktigt intressanta frågeställningar.
Skulle jag fråga en ekofascist som Alexander Holmberg hade svaret nog blivit:
'blod och jord' – uppfattningen att nationen ska bestå av människor som 'hör till' (blod) och bevarandet av naturen och landskapet (jord)”
Skulle jag t.ex fråga en alban efter Hoxhas fall skulle svaret blir likt Edi Hilas:
om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade (kunde vara jag) en plats i denna nya ordning.
Och frågar du Pippi Långstrump skulle svaret bli som mitt:
”Stig in eller stå kvar, hur ni behagar”, ropade Pippi. ”Jag trugar ingen!”Ur Pippi får besök av tjuvar
 |
| odlingsrösena hemmavid |
Böcker som ligger på tur:
Ibn Khaldun, An Intellectual Biography, av Robert Irwin
Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia, av Neil Price
Dora Maar och Picasso. En kärlek i ljus och mörker, av Britt Ståhlberg Norée
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar