Mandelblom, kattfot och blå viol: En välutvecklad känsla för integritet

Under vintern, när hon fick mer gott om tid, kunde hon förkovra sig och njuta av årets knog. Ibland kunde hon höra ett avlägset flygplan eller en nära bil fara förbi, men idag var det alldeles tyst och dämpat av snön, förutom knäppandet från brasan och katternas spinnande så hördes inget mer än tangenterna från laptopen och en och annan klagande domherre som hade satt sig för att vila i äppelträdets knotiga grenverk där utanför. Utomhus var det gnistrade vitt och en hare hade satt spår i snön strax utanför fönstret, katterna gjorde sina egna vintervägar förbi fågelborden, där koltrastarna kivades om smulorna med titorna och mesarna. Ljuset väckte henne i rimlig tid nu, och mörkret och kylan gav skön sömn, det var en tid för vila och eftertanke som fick henne att fundera på hur det hade varit under de verkliga torparnas tid. Tänka sig, att få fira varje skörd, magasinering, bryggning, tvätt och byk tillsammans med arbetslaget och byborna. Tänka sig, att det var lika många gånger skratt och spel, som knot och ont. Och tänka sig, att när en liten teglapp gav skral skörd så fanns det alltid en annan teg i byn som kunde ge överflöd nog till att ordna dessa fester. Mitt och ditt var inte så noga under delningsekonomins tid, det var ett delande och felande i ett evigt kretslopp som kom alla till gagn, just eftersom alla var lika viktiga i det lilla samhället. Sådana ting kunde hon ägna tid åt, lika mycket tänkte hon på kolonialvarorna som gav hennes lilla liv en lyxkant. Inomhus var det nämligen också skönt, en nysatt brasa som spred ett varmt ljus över sommarens målade väggar och tak, höstens stickade tröjor och sockor som höll hennes kropp varm innan värmen hunnit sprida sig in i det lilla husets samtliga vrår och skrymslen, och hon fick snart skala av sig lagerna som en lök.

Ett nyöppnat paket kaffe väntade på henne i köket, snart skulle det bli dagens rykande heta kopp med nybakt bröd med smör, en dagsrutin som avnjöts tillsammans med radions nyheter under veckodagarna. Under helgen däremot, valde hon att njuta av lyxen i tystnad och under vördnad, tills det var dags att dra på sig ytterkläderna och ta sig an dagens små bestyr, som att plocka in sådant som låg på lut i förråd och uthus. Veden, efter höstens och fjolårets hårda arbete, och kållandet, som hade anlagts under försommaren och aktats från torka, sniglar och larver under sommaren, och ännu inte blivit avgnagt av rådjuren, den skulle kunna berika grytan på en flådd kanin hon fått av en vän, eller så kunde hon spä på grytan med surkål eller en mustig, vindoftande tomatsås. Variationerna var nästan oändliga. Snart nog skulle det kokas en stor gryta med ärtsoppa igen, så som hon brukade tillaga den, på vedspisen. Koktiden skulle dessutom tillföra välbehövd luftfuktighet i stugan, som så här års var behagligt torr. Så levde hon och vännerna gott under vintern och ända fram till jul då andra göromål tog vid, minst lika angenäma de, och lika hemlighetsfullt ovissa som varje år. Allt hade sin tid. Det var tidigare kneg och besparingar som nu låg som sockrad fetvadd kring hjärtat.

Detta enkla liv, till yttermera visso ibland med ett visst mått av knog med diverse göromål, och lagningar, hon lagade och fixade sina ting tills det slutligen inte gick att laga mer och fick läggas till högen av reservdelar eller putstrasor. Allt detta småarbete gav henne en stor tillfredsställelse, en inre frid som inte var världslig, ordnandet av tingen skänkte henne en förnöjdhet som var likt värmen från ett puffigt duntäcke, det syntes ej men kändes. Inrutat var livet förvisso, för det fanns saker som hon måste utföra för att livet skulle flyta på, men de dagliga rutinerna gav också utrymme för plötsliga infall. En hastigt påkommen resa, en teaterföreställning i en stad, ett musikevenemang eller en inbjudan på middag eller te hos vännerna runtomkring. Det var en lagomhet som ändå räckte och spillde över. På ork och lust att ta sig an viktigt ideellt arbete, att kunna hjälpa någon som hade det tufft, och därigenom odla starka vänskapsband till människor som hon tyckte om och kände tillit till. Så som torparn en gång hade gjort. Trots att hon till skillnad från torparn ändå kände att hon ägde både tid och ting i överflöd, och trots sin egen samtids yttre krav på effektiv produktivitet, konsumtionshets och vinstparadigm, och trots den illvilja som just därför kunde manifestera sig som en särskild slags missunnsamhet mot henne ibland, så hade hon inget som helst behov av att, som var brukligt idag, skryta om sitt torftiga liv, utan gjorde så som hon visste fungerade, så som hon kände var rätt, och så som hennes samvete tillät. Att skala ner var det bästa hon hade gjort, och om hon fick chansen skulle hon göra om samma resa igen.

Seger är inte verklig. Seger är en story uppdiktad av vinnarna. Karma, däremot, ja vem vet.