Anarkroni

 När boken man just läst ut har gett alla svar på alla frågor som detta bloggande har ägnat sig åt, ja då kan man ju faktiskt vända blad och göra annat. Egentligen är bloggande en ganska trist sak, särskilt som de flesta i branschen ägnar sig åt publikfrieri och ivrigt räknande och sorterande av både inlägg och läsare. Låter jag bitter? Det är möjligt, men å andra sidan kunde jag också välja att sälja mig och mina inlägg och göra mig en hacka på dumheterna när jag ändå håller på. 

Nåja, svaret på gåtan jag fick genom att läsa en tjock bok skriven av en psykolog med ett särintresse för hjärnan och kognition var att vi bär på en kluvenhet som sitter inbyggd i hjärnan. Denna kluvenhet har skapat världen vi bebor och förvanskar - men det finns en poäng med att ena två olikheter. För vore det inte för att de två hjärnhalvorna har två diametrala synsätt så skulle vi inte kunna göra verkstad av drömmarna eller skapa kaos av ordning (och omvänt). Där den ena sidan är detaljfokuserad och tycker om ordning och reda, lagar och regler, gillar den andra helhet, att upptäcka nya ting, och att uppleva kroppen i sin naturliga omgivning. Den ena halvan är optimistisk, självsäker och vet att han alltid har rätt (riktigt arrogant om du frågar mig), medan den andra sidan är lätt pessimistiskt lagd, älskar det implicita, osäkra, flytande och intuitiva och bryr sig inte ett dyft om vad som är högt eller lågt. Ena sidan gillar tävlingar och är sig själv nog medan den andra är undflyende och låter ofta den andra dra det längsta strået och få sista ordet eftersom det där med tävlingar är helt obegripligt. 

När världen blir till sker det genom att ena hjärnhalvan tar in allt det upplevda som den sedan skickar över till kontoret på andra sidan. Där lär den sig sig att duktigt sortera, kategorisera och reducera alltsamman och jämför det uppsplittrade materialet med tidigare erfarenheter, men den kan dock inte själv komma på något nytt eftersom allt den vet hänger på sin andra hälfts förmågor. Sedan, när allt är arrangerat och ordnat, sänds det i bearbetat skick tillbaka till grannen igen för att dubbelcheckas med omvärlden och för en jämförelse med verkligheten så att inget har blivit förvanskat. Så fungerar en bra hjärna. Men sörru, sorry to say, ofta hänger något upp sig på vägen. Den där arrogante arrangören till vänsterhemisfär tycker sig nämligen vara fullt kapabel att klara biffen själv. I rationalitetens och snabbhetens tecken kan den sluta att sända tillbaka till sin andra hälft, och det är här som saker och ting blir riktigt tråkigt fyrkantiga. Man måste tyvärr säga som så, att när detta sker allt oftare då framstår det logiskt betecknande och perfekt arrangerade plötsligt som mer verkligt än det verkliga kaos som pågår runt omkring. Vi slutar helt enkelt att göra jämförelser med naturen och litar mer på tekniken och det rätlinjiga och förutsägbara som vänster hjärnhalva så duktigt arrangerat. Voilà.

Alla våra fantastiska färdigheter som finns för att förstå vår omvärld har då plötsligt reducerats till fragment. Plötsligt har världen blivit en spegelbild av den där förstockade och omnipotenta (sic!) hjärnhalvans ego och vi som individer har alltså gått från att vara delaktiga medlemmar i en fantastisk omvärld, till att bli expertisens duktiga fackidioter. Vi har helt enkelt lämnat ifrån oss möjligheten att bli överlevare till att vara självmordspiloter. Det är nämligen som så, att när den egna kroppen ses som smutsig, otillräcklig, svag och viljelös - om man jämför med den maskin eller stereotyp som den rationella hjärnhalvan har skapat - då uppstår alla möjliga sorters psykiska sjukdomar. Känslan av förlust eller alienation (för att låna ett bra men materialistiskt begrepp) uppstår, när allt vi gör bara är avbilder av ett perfekt något (för det finns väl inget riktigt nyhetsvärde i att skapa spindelvävsliknande textilier eller robotar som liknar hundar, eller konst som promptats genom en dator). Vad är då meningen med alltsamman, vari finns djupet?

Ja, och så kom vi till det det där med empati, ömhet och romantik som ju tillhör den högra halvans domäner. För hur skall detta få plats i en fullt ut rationell värld, annat än som garnityr på kommersens sliskiga tårta? Nä, bort med allt som heter känslor bara, in med kalkyler och säkerställda data så kommer nog allt att bli billigt och bra. 

I jämförelse mellan västvärlden och österlandet har det visat sig att det finns kulturella skillnader som går att härleda till hjärnans utveckling. Väst har en mycket högre grad av bias till den vänstra (rationella och kvantitativa) hjärnhalvans fördel, medan man i öst ännu har en god balans mellan de två sidorna. Det är dock en tidsfråga innan även den högra halvan blir anfäktad där också, och den gamla synen på en förandligad natur också blir en handelsvara, precis som vi har vant oss vid i väst.

Japp. Så var det med den saken. 

 

Ludwig van Beethoven - Stråkkvartett nr 8 e-Moll, Op 59:2. (molto adagio)

Johann Sebastian Bach - Goldbergvariationerna, BWV 988, Glenn Gould 1981

Kalas

darrgräs och ängsstarr

 Det är så stilla idag att inte ens asparna hörs. Inte ett moln på himlen som skvallrar om kommande väderlekar, inga arbetande maskiner i närheten, bara trädlärkan och en skata som varnar med sitt Ra-ta-ta. Kanske det är en av katterna som smyger någonstans i det höga gräset eller bland blommande kirskål, förhoppningsvis mätt och belåten av torrfodret och från bottenslurken på yoghurtburken. Nu står den tömd i solen och visar upp sitt turkiska ansikte, tio procent ska det vara och helst med jordgubbar från den lilla rabatten. En sotvingad fjäril med vita kanter fladdrar förbi och trädgårdssångaren kvillrar evighetslångt, det är nog bara svarthättan och den svartvita flugsnapparen som klarar av att bryta av och byta både takt och ton. Koltrasten förleds att leka med och nu sjunger hela trädgården. Tänker att sång och ljud kom före språket, långt innan orden eller de precisa uttryck som utelämnade allt som inte ansågs användbart, och långt före abstraktionerna och de kravfyllda mötena i den ekonomiska hierarkins följe. De första kända skriftspråken tillhörde byråkratin och lagerhållningen. Nej, det är genom dansen och rörelserna, sången och musiken, som det medfödda språket vindlar sig. Graciöst och komplext känns harmonierna genom hela kroppen och ut i huden, som värme. Sann energi. 

Runt rabatterna ligger små högar av sådant som inte fick växa där och gräset som rycktes bort i morse ligger och vilar på en av komposterna. Så sluter sig trädgårdscirkeln med ett sorterande och arrangerande i evighet, amen. Men härligt, det är det. På strecket hänger en fotsid tunika på tork efter morgonens daggvandringar, stövlarna sitter ännu på fötterna. Snart är det dags att ta av dem och för dagens första kaffetår. På vägen in i stugan fylls jaget med dofter av kaprifol, rosor, målarfärg och grönsåpa. Det är grönt, lummigt och friskt och alla sinnena har kalas.

 

jungfru marie nycklar från en av veckans många fina möten

Dando Shaft - An Evening With 

Elliott Randall - Randall´s Island 

 Out Of Focus - Wake Up 

 

Jag läser Om kärlek och andra demoner, av Gabriel García Márquez

Juni

 Jag tror att det var i februari som beslutet föll. Det kom som en annons om en tredagarsfestival i Stockholm under en tid när arbetet kändes tungt och framtiden trist, och jag förstod direkt att en resa bort från allt var en hemlig trotshandling och precis vad som krävdes för att jag skulle orka att hålla huvudet uppe ett par månader till. Men sedan kom mars. Och jag begravde min mamma. Och så kom april. Och jag begravde mig själv. Våren rann bort i ett töcken och vännerna som hörde av sig och gjorde saker ihop med mig för att pigga upp, minns jag inte mycket av. Maj kom, kall och uslig. Men så kom äntligen juni och med den den första öppningen med blå skyar. Dagarna flöt på, visserligen blandades de ihop, men härvan började sakta nystas upp, och så kom äntligen veckan inför resan. Jag bokade biljetter till tåget, hotellet med och ungefär samtidigt blev tösen färdig med sina grejor och måsten. Plötsligt så sitter jag här på trappen igen med en mängd fina minnen. Jag minns boken jag läser, kan dra paralleller till det jag har sett, pratat om, och har upplevt ihop med andra, och jag kan nästan förmedla det med ord igen. Verkligheten går att uthärda.

Sensmoralen då, för den finns där även om det inte är orsaken till att jag skriver. Den handlar om att tiden ger perspektiv. Att jag ibland har häcklat och raljerat över den, och varit självklar och korkad och inbunden, men det är en del av att vara människa. Hade jag inte haft tid för att gå igenom sorgen, tagit möjligheten när den uppenbarade sig, sett chansen, då skulle jag ångrat mig. För jag är säker på, jo faktiskt stensäker på, att det man ångrar är det man inte gjorde. Alla korkade livsval, alla krokiga omvägar och återvändsgränder, de svartaste bråddjupen och dagarna som tycktes försvinna, allt har ett syfte. Man växer med uppgiften, och vet ni, jag är stolt över mitt liv. Scars and all. 

Det finns minnen och så finns det Minnen. Livet handlar om att acceptera skillnad och förlust, de är nödvändiga komponenter för att känna det oerhörda och sublima.

 

 

Massive Attack - Unfinished Sympathy

Massive Attack - Angel

Dansa min docka!

 Det är svalt och fuktigt sedan några dagar och då märker min kropp av det genom att bli tung och känna smärtor i nacken. Rättare sagt, min hjärna märker av detta och vill att jag tar det lugnt. Eller rättare sagt, en del av mig vill ha det lugnt, den andra vill tvärtom. Under skallbenet pågår det ett ständigt krig mellan det behagliga och det krävande och det är hjärnbalkens uppgift att balansera dessa helt skilda viljor. Tänk om den där hjärnbalken inte funnits, det vore som ett klassrum utan lärare. Ja, analogierna går att sträcka ut och förminska efter behag. Vad jag inte kan kringgå är hur världen uppfattas genom den egna kroppen, att den känns, tänks och föreställer sig med hjälp av mina sinnen. I boken jag nu läser gör Ian McGilchrist med utgångspunkt av hjärnans två halvor en kulturell tidsresa. Slutsatserna enar sig med mina; vi befinner oss i en tid där den ena halvan ligger tungt i vågskålen och det är både min erfarenhet som har bekräftat det, liksom mina studier.

Världen är en konstruktion. Utan mina sinnen hade jag inte kunnat bekräfta den, så lät oss Descartes förstå att enbart det som inträffar i tanken måste vara rätt. Med tankens hjälp skulle han förändra sin egen tradition, som han menade var roten till allt som blivit fel, för hans uppgift som filosof var att avslöja världen som en fungerande och välsmord helhet. Denna mekanistiska världsbild öppnade upp för en autistisk världsbild, där tanken blivit en flipperkula som studsar runt i ett spegelrum. Allt vi ser och möter är välkänt och vi blir bättre och bättre på att mäta och bedöma, på så vis uppstår ett självgenererande kaos av självgodhet där inget nytt tillåts eftersom det kan kullkasta hela bygget. I denna värld av självtillräcklighet trängs sakta men säkert allt det vi inte visste, det vi från början hade tänkt oss vilja veta, bort. Detta kategoriserande av detaljkunskap har gjort oss till duktiga byråkrater i samhällen med funktionell infrastruktur, och allt vi möter mäts enligt funktionens rationella lagar. 

Eller är det verkligen så? Jag har alltid hävdat, att i en repressiv miljö krävs det en vild fantasi för att överleva. Jag tänker för att jag kan, inte för att det är den enda möjligheten att kontrollera min omvärld. Lusten till att leva, gnistan som Descartes menade kom från tallkottkörteln, lever i varje cell i min kropp. Från den andra halvan av mig hörs ett kvitter och en sång, den är färgerna och dofterna och känslan under mina fingertoppar, den lever och lär och låter sig kuvas för att den inte kan något annat, för att den inte vet var gränserna går. Denna vackra sida av mig behöver sin motstående hälft, för att kunna lära sig leva och för att göra det bra krävs en igenkännande mekanism, men som inte behåller erfarenheten som sin egendom utan som gärna delar med sig för att själv kunna växa. 

Vi bör se världen som metaforer, dels för att det inte går att beskriva den på något annat sätt eftersom allt vi vet är förankrat i vår kropp och dess omgivning. Ord är stiliserade ljud, och utan dess inre bilder skulle inget verkligt gå att förmedla. Instinkten är lika verklig och sann den, kom ihåg det, och känn rytmen.

 

Too Much Thinking - Keef Hartley Band

The Dansette, Hartley Jam For Bread - Keef Hartley Band 

 

Comment te dire adieu - Françoise Hardy

 

 

Hamn

 Det är inte en enkel sak att summera den senaste tiden, orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslornas landskap. Men jag gör ett försök en vacker dag. 

Sedan huset blev färdigt för visning och det mesta praktiska blivit gjort har jag ägnat mig åt att förströ min rusande hjärna med läsning. Jag har kastat mig in i tunga och svåra tankevindlingar så som jag brukar när jag står inför en avgrund. Den strategin har fungerat väl hittills, för för mig är läsningen ofta terapeutisk. Även om jag hade skaffat böckerna under vintern i ett annat syfte än det nu blev, så har de visat sig vara hjälpsamma för mina förvirrade tankar. Förvisso har det mesta jag läst under våren redan glömts bort, men det går alltid att läsa om en bok, och i ett nytt ljus kastas andra skuggor.

Den 1 juni är mammas födelsedag, 80 år hade hon blivit om hon fått leva litet längre. Brorsan och jag var överens om att släppa mammas aska fri på dagen, och platsen var given. Den lilla båten som skulle hjälpa oss dit rattades av kapten F, som varit som hennes egen son sedan vi blev grannar 1969. I durken satt brorsan, hans fru, deras gemensamma dotter, mitt eget frö och jag själv, och mammas aska. Vi hade i det närmaste stiltje när vi rundade ön, och sakta gled ut mellan kobbarna mot platsen vi sökt ut. Det var en del bryderier med att öppna urnan först men snart kunde vi under skratt och anekdotiska utläggningar om mammas envishet slutligen lägga henne till vila. Där, mitt ute i allt glitter och lugn, grattade och hurrade vi, tog ett glas bubbel och en skvätt kaffe medan vi såg hur hon i sakta mak försvann med strömmen i blommornas riktning och förenades med allt det vackra som hon älskat i livet. 

Det blev en fin lunch i solskenet ute på Kumlet, brorsan hade gjort ceviche och det bjöds på mer bubbel som vi avrundade med svenska jordgubbar och spanska körsbär, den som ville ha kaffe med avec fick det och sedan tog vi farväl och gav oss av för ett litet men självklart besök vid Hovs hallar. Vi tog en liten promenad innan vi satte oss ned, skyddade bakom en klippa och med havet framför betraktade vi den tavla som nu i ännu högre grad än tidigare utgör en viktig länk i mitt liv. Och medan åskmolnen tornade upp sig över fastlandet norröver pratade vi om våra bästa minnen av mamma och mormor. Hemma igen i trädgården hade regnet städat och gjort världen ren och fin, så vi satte oss en stund igen och såg på hur solens sista strålar svepte in och gjorde luften alldeles tung, när plötsligt en välbekant doft kändes. Mammas gamla enkla bondschersmin hade slagit ut i värmen, och i samma stund möttes vi. Inte går det att förklara, det mellanrum som spänner mellan de båda världarna, det finns där bara.

Vila i frid och kom väl i hamn, mamma, så ses vi igen inom kort. Jag kommer att ha en hel del att berätta, för som du vet låter jag inte livet gå på tomgång. Livet är en bro över ett ständigt skiftande landskap och varje liten detalj utgör kartan.

 

The Summer Knows - Sara Vaughan & Trio

More Than You Know - Billie Holiday and Teddy Wilson Orchestra