Juni

 Jag tror att det var i februari som beslutet föll. Det kom som en annons om en tredagarsfestival i Stockholm under en tid när arbetet kändes tungt och framtiden trist, och jag förstod direkt att en resa bort från allt var en hemlig trotshandling och precis vad som krävdes för att jag skulle orka att hålla huvudet uppe ett par månader till. Men sedan kom mars. Och jag begravde min mamma. Och så kom april. Och jag begravde mig själv. Våren rann bort i ett töcken och vännerna som hörde av sig och gjorde saker ihop med mig för att pigga upp, minns jag inte mycket av. Maj kom, kall och uslig. Men så kom äntligen juni och med den den första öppningen med blå skyar. Dagarna flöt på, visserligen blandades de ihop, men härvan började sakta nystas upp, och så kom äntligen veckan inför resan. Jag bokade biljetter till tåget, hotellet med och ungefär samtidigt blev tösen färdig med sina grejor och måsten. Plötsligt så sitter jag här på trappen igen med en mängd fina minnen. Jag minns boken jag läser, kan dra paralleller till det jag har sett, pratat om, och har upplevt ihop med andra, och jag kan nästan förmedla det med ord igen. Verkligheten går att uthärda.

Sensmoralen då, för den finns där även om det inte är orsaken till att jag skriver. Den handlar om att tiden ger perspektiv. Att jag ibland har häcklat och raljerat över den, och varit självklar och korkad och inbunden, men det är en del av att vara människa. Hade jag inte haft tid för att gå igenom sorgen, tagit möjligheten när den uppenbarade sig, sett chansen, då skulle jag ångrat mig. För jag är säker på, jo faktiskt stensäker på, att det man ångrar är det man inte gjorde. Alla korkade livsval, alla krokiga omvägar och återvändsgränder, de svartaste bråddjupen och dagarna som tycktes försvinna, allt har ett syfte. Man växer med uppgiften, och vet ni, jag är stolt över mitt liv. Scars and all. 

Det finns minnen och så finns det Minnen. Livet handlar om att acceptera skillnad och förlust, de är nödvändiga komponenter för att känna det oerhörda och sublima.

 

 

Massive Attack - Unfinished Sympathy

Massive Attack - Angel

Dansa min docka!

 Det är svalt och fuktigt sedan några dagar och då märker min kropp av det genom att bli tung och känna smärtor i nacken. Rättare sagt, min hjärna märker av detta och vill att jag tar det lugnt. Eller rättare sagt, en del av mig vill ha det lugnt, den andra vill tvärtom. Under skallbenet pågår det ett ständigt krig mellan det behagliga och det krävande och det är hjärnbalkens uppgift att balansera dessa helt skilda viljor. Tänk om den där hjärnbalken inte funnits, det vore som ett klassrum utan lärare. Ja, analogierna går att sträcka ut och förminska efter behag. Vad jag inte kan kringgå är hur världen uppfattas genom den egna kroppen, att den känns, tänks och föreställer sig med hjälp av mina sinnen. I boken jag nu läser gör Ian McGilchrist med utgångspunkt av hjärnans två halvor en kulturell tidsresa. Slutsatserna enar sig med mina; vi befinner oss i en tid där den ena halvan ligger tungt i vågskålen och det är både min erfarenhet som har bekräftat det, liksom mina studier.

Världen är en konstruktion. Utan mina sinnen hade jag inte kunnat bekräfta den, så lät oss Descartes förstå att enbart det som inträffar i tanken måste vara rätt. Med tankens hjälp skulle han förändra sin egen tradition, som han menade var roten till allt som blivit fel, för hans uppgift som filosof var att avslöja världen som en fungerande och välsmord helhet. Denna mekanistiska världsbild öppnade upp för en autistisk världsbild, där tanken blivit en flipperkula som studsar runt i ett spegelrum. Allt vi ser och möter är välkänt och vi blir bättre och bättre på att mäta och bedöma, på så vis uppstår ett självgenererande kaos av självgodhet där inget nytt tillåts eftersom det kan kullkasta hela bygget. I denna värld av självtillräcklighet trängs sakta men säkert allt det vi inte visste, det vi från början hade tänkt oss vilja veta, bort. Detta kategoriserande av detaljkunskap har gjort oss till duktiga byråkrater i samhällen med funktionell infrastruktur, och allt vi möter mäts enligt funktionens rationella lagar. 

Eller är det verkligen så? Jag har alltid hävdat, att i en repressiv miljö krävs det en vild fantasi för att överleva. Jag tänker för att jag kan, inte för att det är den enda möjligheten att kontrollera min omvärld. Lusten till att leva, gnistan som Descartes menade kom från tallkottkörteln, lever i varje cell i min kropp. Från den andra halvan av mig hörs ett kvitter och en sång, den är färgerna och dofterna och känslan under mina fingertoppar, den lever och lär och låter sig kuvas för att den inte kan något annat, för att den inte vet var gränserna går. Denna vackra sida av mig behöver sin motstående hälft, för att kunna lära sig leva och för att göra det bra krävs en igenkännande mekanism, men som inte behåller erfarenheten som sin egendom utan som gärna delar med sig för att själv kunna växa. 

Vi bör se världen som metaforer, dels för att det inte går att beskriva den på något annat sätt eftersom allt vi vet är förankrat i vår kropp och dess omgivning. Ord är stiliserade ljud, och utan dess inre bilder skulle inget verkligt gå att förmedla. Instinkten är lika verklig och sann den, kom ihåg det, och känn rytmen.

 

Too Much Thinking - Keef Hartley Band

The Dansette, Hartley Jam For Bread - Keef Hartley Band 

 

Comment te dire adieu - Françoise Hardy

 

 

Hamn

 Det är inte en enkel sak att summera den senaste tiden, orden kommer inte att räcka till för att beskriva känslornas landskap. Men jag gör ett försök en vacker dag. 

Sedan huset blev färdigt för visning och det mesta praktiska blivit gjort har jag ägnat mig åt att förströ min rusande hjärna med läsning. Jag har kastat mig in i tunga och svåra tankevindlingar så som jag brukar när jag står inför en avgrund. Den strategin har fungerat väl hittills, för för mig är läsningen ofta terapeutisk. Även om jag hade skaffat böckerna under vintern i ett annat syfte än det nu blev, så har de visat sig vara hjälpsamma för mina förvirrade tankar. Förvisso har det mesta jag läst under våren redan glömts bort, men det går alltid att läsa om en bok, och i ett nytt ljus kastas andra skuggor.

Den 1 juni är mammas födelsedag, 80 år hade hon blivit om hon fått leva litet längre. Brorsan och jag var överens om att släppa mammas aska fri på dagen, och platsen var given. Den lilla båten som skulle hjälpa oss dit rattades av kapten F, som varit som hennes egen son sedan vi blev grannar 1969. I durken satt brorsan, hans fru, deras gemensamma dotter, mitt eget frö och jag själv, och mammas aska. Vi hade i det närmaste stiltje när vi rundade ön, och sakta gled ut mellan kobbarna mot platsen vi sökt ut. Det var en del bryderier med att öppna urnan först men snart kunde vi under skratt och anekdotiska utläggningar om mammas envishet slutligen lägga henne till vila. Där, mitt ute i allt glitter och lugn, grattade och hurrade vi, tog ett glas bubbel och en skvätt kaffe medan vi såg hur hon i sakta mak försvann med strömmen i blommornas riktning och förenades med allt det vackra som hon älskat i livet. 

Det blev en fin lunch i solskenet ute på Kumlet, brorsan hade gjort ceviche och det bjöds på mer bubbel som vi avrundade med svenska jordgubbar och spanska körsbär, den som ville ha kaffe med avec fick det och sedan tog vi farväl och gav oss av för ett litet men självklart besök vid Hovs hallar. Vi tog en liten promenad innan vi satte oss ned, skyddade bakom en klippa och med havet framför betraktade vi den tavla som nu i ännu högre grad än tidigare utgör en viktig länk i mitt liv. Och medan åskmolnen tornade upp sig över fastlandet norröver pratade vi om våra bästa minnen av mamma och mormor. Hemma igen i trädgården hade regnet städat och gjort världen ren och fin, så vi satte oss en stund igen och såg på hur solens sista strålar svepte in och gjorde luften alldeles tung, när plötsligt en välbekant doft kändes. Mammas gamla enkla bondschersmin hade slagit ut i värmen, och i samma stund möttes vi. Inte går det att förklara, det mellanrum som spänner mellan de båda världarna, det finns där bara.

Vila i frid och kom väl i hamn, mamma, så ses vi igen inom kort. Jag kommer att ha en hel del att berätta, för som du vet låter jag inte livet gå på tomgång. Livet är en bro över ett ständigt skiftande landskap och varje liten detalj utgör kartan.

 

The Summer Knows - Sara Vaughan & Trio

More Than You Know - Billie Holiday and Teddy Wilson Orchestra