tänk på baaarnen

La paresse, Felix Vallotton 1896

 

 Kommer du också ihåg det inlägget? Det var ett i mängden av många lika hånfulla svar under en komplex debatt som handlade om klimatpolitik.

Jag vill inte att du googlar loss och finner lika livsfientliga, misogyna och rasistiska inlägg som jag gör, utan jag ber dig betänka vad det var han sa (för det var en man) för en liten stund. Låta det smälta in. Det är morsdag idag.

Barnen ja, vi har alla varit där. Utan morsor och farsor vore vi inte här, inte utan ansvarstagande vuxna som ofta har varit viktigare än blodsbanden heller. Män och kvinnor med tid och kraft att lyssna och se dig. Som har berättat och vyssjat, plåstrat om och smekt medhårs, men också sagt ifrån. Tänk på det för en stund.

Du är det där barnet. Snart märker du att du har en kropp med krav, du har rättigheter, du kan även agera på egen hand för att du har lust och för att du kan. Med tiden inser du även att det händer saker med omvärlden när du utforskar dina gränser. Du kan påverka. Du växer upp, blir utbildad och träffar likar. Varje gång är det med hjälp av en senior typ, någon som du litar på, som tar ansvar för att du ska bli så bra som bara du kan. Nyckeln till mognad heter ansvar.  

Om du känner att ansvaret inte är ditt att ta, då är du inte mogen än. Som väl är (det är faktiskt en fantastisk tur) så finns det alltid en annan väg. Omstart, nya vägar, andra vänner. Du har valfriheten i din hand, tag hand om den. Utan dig finns nämligen ingen mamma heller. 

Tänk på det. Tänk att du har fötts in i en högst slumpmässig plats, avlats på ett slumpmässigt vis, fostrats i en slumpmässig omvärld. Skulle du vilja ändra på saker och ting? Hur skulle du ändra på det? Det är relevanta frågor, men absolut inte ovanliga. För varje gång en mogen individ möter en mindre mogen uppstår de frågorna. Hur ska detta frö få en så bra jord som möjligt och växa upp till att bli en ansvarstagande individ. Inga svåra frågor, men svaren blir lika många som möjligheterna för det frö du har tagit i handen. 

Komplexitet min vän, det är vad livet handlar om. Inget frö kan gro av inlåsning, bassning, förnekelse eller straffskalor. Inget växer med begränsningar, uteslutningar eller utfrysning. Inget gott kommer utan ren luft, rent vatten, omsorg och näring. Inget, jag säger dig det, mer än förintelse. Det hat som du riktar mot barnen, riktar du mot dig själv. Stackars liten. 

Jag läser Mästaren & budbäraren. Om hur hjärnans två halvor format världen, av Ian McGilchrist

I Feel The Love - The Heavy

Holiday - Turnstile 

The Spoils - Massive Attack

bubblare

 Det är skönt att leva i en bubbla, man blir inte motsagd och hjärnan slipper varva. Det kan dessutom vara bra för hälsan att koppla av från bruset. I dagarna har mina mediekanaler skakats av uppgifter om SD:s trollfabriker och alla kanaler vänder sina ekolod mot samma håll. En liten sansning vore kanske på sin plats, eftersom vi vid detta laget borde veta vem som vinner på smalspåriga debatter och att väldigt mycket mer står på spel inför stundande EU-val. Klimatförändringarna, till exempel, som är orsaken till varför trollfabrikerna föddes. 

 Låt mig förklara: Det finns för närvarande inte en människa i vår upplysta värld som inte känner till klimatförändringarna idag, detta har varit huvudfåran och på agendan sedan Greta Tunberg visat för världen att även en skolflicka har en röst i ett demokratiskt styrelseskick. Och som vi vet; när något öppnar upp för debatt kring rätt och fel, kommer även röster att samlas kring polerna. Idag syns det med klarhet hur polerna kring den föreställningsvärld som vi traditionellt har kallat höger-vänster, eller reaktionär-progressiv har missat det jordiska perspektivet. Det beror på hur den politiska organiseringen kring arbete och kapital har sett ut sedan 1700-talet, en begreppsbild som är fast i en antropomorf och människofixerad omvärld. För första gången har jag i en debattartikel nyligen kunnat läsa att politiker från Moderaterna öppet sätter det mänskliga behovet framför allt. De anser alltså att människan, som vore hon något annat än jordbunden, måste göra intrång på omvärlden för att nå välstånd. I viss mån är det nog riktigt, om man är kapitalistförespråkare är det fullständigt korrekt att säga så, eftersom allt annat vore en lögn. Kapitalism och demokrati hänger tätt ihop, relationen består av en symbiotisk kedja av sammanhang där flertalet av länkarna är dolda. Redan under antiken innebar demokrati att fåtalet skulle kapitalisera på flertalet, och detta skulle vara gott och generera fördelning enligt en drop-down-effekt. Jobb först, frihet sedan, så var den politiska parollen. Eller är. Men det perspektivet missade mycket, bl.a vad som ansågs vara jobb, och med tiden kunde man även tycka att den som kunde ackumulera mest och styra flest med hjälp av trons makt var framgångsrik. Idag kallas det där förtroendekapital, men det är fortfarande en fråga om tro och vilja. Nog är det hokus pokus alltid, för visst är det märkligt att svenska politiker idag kan stå och säga att människor står utanför det jordliga - och få folk att tro på det. Politik är i och för sig inte realistiskt, även om det ofta utger sig för att vara så, särskilt när de värsta lögnerna grasserar. Ofta undrar jag om inte våra nuvarande politiker är demokratins värsta hot.

När vi nu står inför något så oerhört som insikten om att jorden är ändlig, och när vi vet att det är vi själv som sågar på sittgrenen, ja då finns det tydligen bara två alternativa vägar för en politiker att gå. Antingen så förnekar du och vinner röster genom att lura folk att jordens resurser inte alls är begränsade, eller så ger du ditt förtroendekapital åt en svårsmält sanning och erkänner att jorden inte räcker till för att slösa på, att så många som möjligt ska kunna få plats, och att även en politiker ingår i en värld av mångfald av röster med skilda behov. Det finns en viktig distinktion mellan vad som är globalt och jordligt, även om dessa båda begrepp har blivit sammanflätade i samhällsdebatten. Det ena är individfokuserat och reduktionistiskt eftersom det ser saker och ting från ovan, medan det andra är lagt åt det nära och gemensamma. Det är väldigt tydligt när allt fler människor måste förflytta sig, ändra sina levnadsvanor och hela kulturer försvinner på grund av klimatförändringarna (som vi européer i högsta grad är skyldiga till). Men det har också visat sig att jorden själv har agens. Den jord som beskrivits som ägd av människan, är ta mig tusan befolkad av en mängd jordlingar och livsprocesser, vilka nu ger svar på det tal som Greta och klimataktivisterna har varnat för. Denna nya politiska axel pekar direkt på det jordbundna perspektivet och visar klart och tydligt att vi själv är jordbundna varelser, och detta perforerar de båda gamla dikotomierna likt en pil genom hjärtat.

 Grundförutsättningarna för liv; det vi kallar reproduktionsprocesser, har inom vår gamla slitna politik ersatts av en vulgär variant kallad produktionsprocesser. Där är det bara ett krasst fåtal som får plats. Att vi nu bevittnar en extrem fördelningsklyfta, och att allt färre binder till sig ett allt större kapital i tron att kapitalet är det som får oss att överleva, är en konsekvens av denna gamla politik. Vinna eller försvinna. Överblicken vi fått med hjälp av kontrollenheter, styrning och förvaltning måste gå att omjustera och kalibrera till förmån för fler röster och perspektiv än vårt mänskliga innan aska och förvirrande siffror är det enda som återstår.  

 

Låt mig vara extra tydlig: klimatförnekelse gynnar en liten ekonomisk elit som är lika övertygad om att vi står inför ett klimatrelaterat öde som klimataktivisterna. Den stora skillnaden mellan de två är hur problemet adresseras. Klimatförnekareliten när sig på en korkad, rädd och lättlurad väljarbas för egoistisk vinning, medan aktivisterna litar på vetenskapen och den breda intelligensen för allas bästa. Å ena sidan har vi alltså en esoterisk och ljusskygg dödskult som hyllar kriget och äran och som inte drar sig det minsta för att använda lögner och myter för att nå sina dunkla mål, å andra sidan står en godtrogen skara som tror sig kunna vända på skutan med hjälp av kunskap och debatt, inkludering och öppenhet. Själv vet jag vilken skara jag tillhör. Nu vill jag bara säga en sak till: att även en ond dröm går att vakna ur, så ut och använd din demokratiska rättighet på EU-valet den 9 juni, och använd den vist. Vet vad du röstar på, rösta inte bara för plikten. För din röst räknas.

DN:s Peter Wolodarski angående den sedan den 8 april i år nytillträdde generaldirektör för Myndigheten för Psykologiskt försvar, Magnus Hjort. Hjort är en man med rötter i VitMaktrörelsen, som har poddat i högerradikala Epoch Times. Idag arbetar Hjort alltså med uppdrag inom statsmakten att "säkra nyhetsflödet" d.v.s. genom censur och för att strypa den demokratiska tredje statsmaktens olika röster till fördel för den högerradikala - som en lydig fascist. Därför anser jag att Wolodarski har rätt i sak, men tar i för lätt.

I ETC skrev Andreas Gustafsson om Magnus Hjort den 1/12-23. 

I Flamman skriver Melinda Kandel om en högeragenda som just nu sker inom Public Service. Att PS skulle vara vänstervriden, är en myt. 

Jag har läst Var landar vi, av Bruno Latour och läser nu Terranauterna. Om människans dröm att upptäcka och kartlägga världen, av Staffan Bergwik.

hade i alla fall tur med vädret

en nästan-södergranare

 I min närhet: En retlig större hackspett som kallar frenetiskt och ett koltrastpar har ockuperat taket på en holk, två skogssnäppor flyger över tomten och från monsterboken ropar en rödstjärt. Så långt är allt som vanligt, denna lidelsens söndag i maj då fler förälskade par gifter sig än andra dagar på året. Jag sitter på söderläget och lyssnar på koltrasten som börjar stämma upp inför kvällsserenaden, magen är mätt och jag dricker av det utmärkta vita vinet som blev över från besöket igår. Så långt är allt härligt. Vore det inte för att jag för mindre än en timma sedan släpat på ett cykelskrälle, och därmed blivit en svettig måltavla för årets gigantiska myggor (dessa lidelsefulla bestar som kan förgöra även den bästa av stämningar), och för att jag, från min sköna och lagom bolstrade utefåtölj kan se det där fula cykelliket ligga utfläkt i gräset likt ett dinosaurieskelett från åttiotalet, ja då vore verkligen allt superhärligt. För visst självklart inträffade punkteringen exakt på den punkt där man är som längst från hemmet om man önskar ta en skön cykeltur på Söderåsen. Kvärkaskogen. Hej alla nylagda sylvassa vägstenar! Jag lyckades ändå ta mig ner för serpentinvägen från kopparhatten och även vidare ett stycke, ledsagad av ett slaskande och avslöjande däckljud, innan bakbromsen satte stopp. Vid det laget hade slangen krupit ut och virat sig som en svart, utsvulten orm runt navet. Jag tackade min lyckliga stjärna för att ingen såg att det var jag som lämnade plogfåran i den annars så jämna grusvägen hela vägen hem...

Huset är ute till förvisning på mäklarens sida nu. Två månaders slit har gjort sitt, jag är skitnöjd med insatsen. Det är ändå inte utan att man funderar kring detta med syskon, för det visar sig oftare än man tror att det är en i skaran som gör jobbet och en annan som kammar hem. Och kvinnor får som bekant inte orda över sina bedrifter, för då kan det lukta skryt. Det finns rätt mycket som liknar samhället i stort att jämföra med i det lilla, men just idag är jag nöjd med att jag fick färdigt huset och tog hem cykeln. Och så har jag ett helt glas lyxigt vin från Pfalz kvar. Så skål för mig. 

 

För övrigt skulle det vara spännande att veta vilka hållhakar SD har på de övriga Tidövännerna, särskilt statsministern som vare sig har ryggrad eller pondus nog att ställa antidemokraterna mot väggen. Någon, jag säger inte vem, har begravt en trojansk hund i Tidöparken. 

Cornelis - Slusk-Blues

Taylor Swift - The Tortured Poets Department

Jag läser Descartes dotter, av Magnus Florin och så har jag faktiskt läst om Mrs Dalloway, som jag tycker så mycket om.

han saa de

kulturapproprierande kulturtant

 Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell. Det säger ingenting om mig, men allting om dem.

Eric Saade under Eurovision, Malmö 2024

 

 

När hon var tonåring fick hon en keffiyeh av sin morfar. En svart och vit med vackra tofsar, att bära under jackan eller drapera sig med under heta sommardagar. Morfar gjorde inga stora gester kring gåvan, hon fick på egen hand utforska hur det kändes i dess laddning, för tyget gjorde något med henne och med omvärlden. Än idag går hon forskande tillväga kring identitet, vad det innebär på ett personligt plan och även samhälleligt. Ibland gör hon omvägar likt katten kring het gröt, ibland är hon mer direkt. Hon kunde t.ex. till en början medvetet använda sig av kläder för att slippa få, eller omvänt, attrahera omvärldens ögon. Men med tiden kom hon bäst att trivas som kameleont.

 Hennes morfar var en stor man, det förstod hon redan som mycket liten. Han lärde henne dyka som ettåring och matade henne med jordgubbar för att bli kvitt barnallergierna. Ständigt påläst och nyfiken på det senaste gjorde han det till sin livsuppgift att visa henne en värld utan rädsla. Under sommarloven tillsammans kunde de sitta och diskutera allt möjligt, det fanns inget mänskligt som inte intresserade honom och han tog alla hennes frågor på största allvar. Det var lustfyllt att samtala, han ville förstå hur hon fungerade och matade hennes frågor med frön från biblioteksbordet, och i gengäld gav hon honom inblick i hur det var att vara ung och leva i ett annat land. När hon kom in i tonåren var det nog inte utan sorg som han noterade hur hon förändrades mentalt, men han fortsatte att mata henne med sådant som kunde fördjupa hennes nya frågor och få hennes ganska stagnerade syn att växa. För hennes skull skulle han prenumerera på glammiga modetidningar och tog hem det senaste numret av Playboy från grannen, hon fick samtidigt en prenumeration på Readers Digest och alla dessa olika tidningar skulle sedan ständigt ligga framme att betraktas, ifrågasättas och sedan diskuteras. Inget var för högt, inget för lågt och under det glättiga åttiotalet var det mesta för att uttrycka sig kort; ganska mycket, lågt.

Hennes morfar var en stor man eftersom han hade lärt sig att leva utan mentala bojor. För att kunna förstå det stora däri behövde hon ingen erfarenhet av krigsfångenskap i Sibirien, hon behövde inte bli skjuten och lagd i egenhändigt grävd massgrav eller återvända till fots efter fem år för att se vännerna och bekantskapen minimerad, hon behövde inte ens tillhöra en ideologi eller kyrka. Det enda som krävdes av henne var att bli den personen som uppmärksamt lyssnar på andras erfarenheter och tar dem på allvar. Någon som, liksom hennes morfar, tycker att varje berättelse är lika intressant som människan bakom, och som tycker att content är det livsinnehåll som inte går att sälja. Det sant mänskliga bestod i, det förstod hon snart, att kunna känna hur det är att vara av skinn och ben, för att sedan se rakt igenom påklistrade varumärkeskataloger och logotyper. Att vara människa var att känna igen sig själv där man minst förväntade sig det, och att trivas i underläge där man slipper charaderna. Vem har sagt att det ska var smalspårigt eller enkelt att leva? 

Det går nästan inte en dag utan att hon funderar på vad hennes morfar skulle tänka om nutiden, förmodligen skulle han hitta något intresseväckande att säga om detaljfokuseringen och de skulle enas om att alla former av människor är av godo, (även om det inte alltid gick att förstå sig på dem) och så skulle de nog båda (hon med till slut) tycka att nutidens teknik och ekonomifixering är ämnen som är lika intressanta att studera som att diskutera. Mångfald i motsats till enfald, musik där du blir tystad. Och hon har ofta tänkt att om det inte vore för att morfadern hade stått upp för sin inre röst och sagt emot sina överordnade (varit "ohörsam" och därmed krigsplacerats i Sibirien), då hade han förmodligen inte överlevt kriget, trots allt han gick igenom. För hon var ganska säker på att skammen över att ha dödat en like, och högfärden över att vara maktfullkomlig var de mest förgörande krafterna av alla. Där som övertygelsen är starkast, där är tvivlet också störst, så tänkte hon. 

Witch - Chifundo

Lô Borges - Trem de Doido (Ao Vivo)

Bembeya Jazz National - Petit Sécou

 

Majsagor

 Vi är i sköna maj. Efter kvällsvarden går hon västerut, där som de sista solstrålarna sveper över kullar med blommande hägg och slån. Vid det danska ödetorpet låter två enkelbeckasiner höra en kuslig melodi, för att stjärtpennorna ska vibrera måste deras kroppar störta mot hagen i dödsförakt, och när två tranor och en spillkråka signalerar, vet en vandrare att snart infaller den tid då en annan värld än den kända regerar. Det är en sång från en tid utan vare sig visare eller oro, och till för den som vill vägledas av stjärnor, måne och evig visdom. Så rundar hon ödetorpets rasade stallänga och passerar de två rustade sommarhusen som vilar i ett mjukt kvällsljus. Sedan den gamla granskogen togs bort har läget ändrats för de helgfirare som bor här ibland, förvisso är de nu utan höstens delikata blomkålssvamp men det är ljusare för rådjuren och kanske till och med en förlupen älg. Alldeles bakom den trelängade gården högst uppe på kullen har jägarna sitt unkna kyffe, och strax där bakom ligger drickgölen nere i sänkan, förmodligen vilar den gömd för lystna blickar, svart som natten. Här inne i kärret häckade tranor innan skogsmaskinerna tog över, och för att slippa se på kalhyggen väljer hon att ta den ljusaste vägen förbi gårdarna ikväll. Det stämmer bättre med sinnesläget. Den lilla grusade vägen knastrar under stövlarna och snart klafsar de över ett källdrog där det växer asp och al och björkarna växer sig knotiga och svarta. Ute vid brynet tigger häggens täta klasar av de sista solstrålarna och som tack sprider de vårens underbaraste dofter till alla nattflyn och till glädje för en och annan ensam vandrare. På den andra sidan av en liten fuktig äng, uppe från Hennys gamla gård hörs svalorna, hon ser hur de sveper runt henne i sänkan och gläds, det är med ett lättat vemod som hon tar in sången. Sedan Henny flyttade ut har hussvalorna återtagit kampen om borätten och från uthusen där hönorna och veden bodde förut kan nu nattens knytt åter få ro. 

Över beteshagarna där korna förr lärde sig att runda stenarna för den fetaste grästuvan, dessa uråldriga runda stenar som kommit ur underjorden och varje år växer sig allt högre, låter morkullan sin skymningssång. Den passerar på sitt vinglande vis i solnedgångens motljus, knarrande och knispande är den skapt för att överrösta granskogens envetet bistra sus. När solen sakta går till ro bakom trädgränsen bäddas de stammade gamla slånbärsbuskarna på stengärdena om under ett honungsgult täcke av täta blomskyar. Doften är glad och trösterik och följer med över gärdena och ytterligare ett kalldrog och lämnar först när hon står mitt på hagen med bara himlen över huvudet. Cirka tio minuter därpå för den som inte har bråttom, kanske mindre om man är kaffesugen, är hon åter tillbaka där hon kom ifrån. Innan natten sluter sig och tröttheten övermannar efter gårdagens vedhämtning och den gångna veckans städarbete tar hon in madrasserna och den blågröna linneduken från morföräldrarnas krog. Så grunnas det medan allt hon vet sakta sluter sig i ett dunkelt töcken av vänliga skuggor och röster. 

 

 

Jag har läst Den sjunde dagen, av Stefan Einhorn och läser nu 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, av Elif Shafak.