Krisen och slumpen

smörboll, en riktigt fet sak

 Jag läser en bok som heter Krisen, den är skriven av Jan Jörnmark som är docent i ekonomisk historia och boken är rikt illustrerad med foton tagna av honom under sina resor i Europa. Jag får följa med i en dystopisk rutt där han guidar genom den västerländska ekonomin, konkretiserad genom aldrig färdigbyggda byggnadsprojekt och ödsliga nedlagda fabriker. Jag möter människor som Enrico Mattei, en av alla dessa historiska guldkalvar som marknaden haussat till megalomaniska nivåer och som slutligen blivit avrättad av densamma eftersom avkastningen inte motsvarade förväntningarna. Samma visa löper genom hela den mänskliga ekonomiska historien, det är bara namnen som ändras.

Vi upprepar oss, vi människor. Gamla mönster återfinns i historien, men återberättas ständigt som vore de en nyhet. Ibland dyker en apart figur upp, någon som kan bekräfta att vi är på väg mot en bättre, större, viktigare och smartare framtid än någonsin, men den figuren ingår i samma narrativ som vi har skapat och bekräftar enbart det vi redan vet och förstår. Jörnmark beklagar vår samtids brist på verkliga genombrott, och säger att Trotskij hade rätt när han sa att Hela den historiska processen handlar om hur historiska utvecklingsförlopp bryts genom tillfälligheter. Vore vi biologer skulle vi säga att samhällsutvecklingen bestäms genom det naturliga urvalet. Han lägger således allt i slumpens vågskål, för som ekonom har han ägnat livet åt att förutse och prognostisera framtiden och behöver en utväg. Även om han är självkritisk och lärd inom sitt gebiet bygger även han sin teori på redan befintligt material, och på ett 1800-talscitat som förvisso låter som en sanning, men har redan blivit omkörd av verklighetens slumpmaskin. Människan själv. 

En ekonom är skolad i framstegstanken. Precis som de tekniker, politiker och jordbrukare som baserar sina prognoser på ekonomiska kalkyler och tror att de kan förändra jordens resurser. Den dagen vi som art inser att perpetuum mobile inte finns, och att jorden är ändlig, då har vi förmodligen redan sett bergen smälta och haven torka ut. Varför kan vi inte bara vara nöjda?  Begärslogik heter det visst.  

Vad Jörnmark förmodligen inte tänker på är att människan är en biologisk varelse, och som sådan beroende av den rytm som hon fått med sig i sitt DNA. Det vi kallar liv är en rest eller spegling av uratomernas dallrande rörelser i kosmos, ljudet återfinns i bruset hos vattendrag och vindar, i naturkatastrofer och börskursers variationer och spelar man en gibbonapas sång på dubbel hastighet låter det som fågelsång, långsammare liknar det valsång. Tempot och rytmen i ljudkurvan bildar exakt likadana mönster, oberoende vilken hjärna eller receptor du äger, eller om du är vad man brukar kalla en levande organism. Det enda som skiljer är skalan och tempot. Vi är sammankopplade, länkade i ett fantastiskt och sinnrikt system som kan göra oss samstämda med jorden. Om vi bara vågade lätta ankar.

mot slutet av maj

 Igår föll ett välkommet regn, idag tackar vi för svalkan och friskheten. På taket sitter det en koltrast och sjunger. Han brukar gärna sitta där runt niotiden och meddela sig, ta några skuttande kliv på taknocken, vända sig om och låta sin syrinx ljuda åt ett nytt håll. Får han svar låter han mycket exalterad, och när svaret upprepas lämnar han mig i sticket. Från bäcken hörs en trast som har gäckat mig sedan i fjol, emellanåt låter den mig höra några gutturala strofer, väldigt lik en sommargylling, men strax därpå kommer samma sång, fast på trastvis, och när det typiska trasttrasselknaset kommer som avslut då vet jag redan att jag har blivit lurad igen. Igår morse lyckades jag äntligen få en inspelning av jokern.

Nu sjunger alla försommarfåglarna. Näktergalen och kärrsångaren från Rönneå, och här hemma de trogna rödstjärtarna, svartvita flugsnapparna och svarthättorna. Jag har nog aldrig hört så många svarthättor och grönsångare som i år, och då har jag ändå inte varit hemma så mycket. En mindre flugsnappare håller till nere vid ruinen, och ibland hörs kungsfiskarens sång därifrån. Det kan förstås röra sig om häckningar, men vågar man hoppas. Vaktel, trädlärka och tranor, en och annan gröngöling och så har jag lärt mig att skilja mellan herr och fru spillkråkas sång. Fjolårets koncentrerade lyssning och spaningar har gett resultat, även om jag förstås önskar att jag var vassare. 

Det är svårt med minnet, och särskilt sådant som jag har lärt mig sent i livet, men vissa saker kommer jag nog alltid att bära med mig. Hörseln är det inget fel på, åtminstone, för på skillnaderna mellan sången hos den hormonstinne koltrasten på taket och den improviserande taltrasten i busken hörs att sommaren är på väg, den loja årstid då leken tar vid och livet är enklare. Alla mödor summeras i en visserligen kort period av året, men oj vad den är värd att fira.

Jag läser: Livets tunna väggar, av Nina Burton

Sonic Reducer - Dead Boys

FOMO

en mandelblomma, helt i min smak

 Jag älskar när det är rent och prydligt, har nog blivit som min mormor på senare tid. Hon var pedant och jag har alltid sett mig som hennes motsats. Så blev det med den saken. 

När innerfönsterna, vintermattorna och gardinerna har lagts upp för sommarförvaret på vinden och golvet är skrubbat är det så fint inomhus att världen utanför speglar sig i golvtiljorna. Det doftar såpa när man kommer hem och det är plötsligt rymligt och ljust. Tänk att det skulle behöva gå nästan ett helt liv innan man fick uppleva känslan av att komma hem och att allt är som man lämnade det. Med vissa undantag förstås, för vädret utanför väggarna påverkar inomhusklimatet. Jag känner om morgonen att det har blåst östanvindar på natten, och när jag kommer hem från arbetet märks det om solen har värmt upp huset under dagen. Och fågelsången hörs tydligt genom de enkla fönsterbågarna. Jag vaknar tidigt av deras hälsningar till morgonsolen och lägger mig trött på kvällen till deras aftonsång. Efter ett glas vin på söderläget och en öppen dörr mot solnedgången värms andarna upp igen efter en dags spring på hårda stengolv. Två timmar med fågelsång och med fötterna i högläge är nästan all stress borta, och efter promenaden är allt glömt.

Jag funderar förstås över om jag kommer att orka med heltiden, men för att få ihop till en dräglig pension är det nödvändigt. Det finns ingen myndighet som tar hänsyn till utbrändhet, och som läget ligger idag verkar det inte bli bättre av den varan. Och varför skulle det, när människovärdet, demokratin och jämlikheten är på så kraftig utförsbacke, och klassamhället är så tydligt att det har blivit det nya normala. Man misstros oftast överallt, och branschen saknar avtal och fasta arbetstider, och ersättning för obekväm arbetstid skrattar man åt. Det är inte optimalt på något vis, allra minst för någon med en utmattningsdiagnos, men jag tänker ändå att jag har haft tur. Den inställningen är ganska bra att ha om man ska orka kämpa. Men jag ska inte heller glömma att min chef också har haft tur, för det finns inte många kompetenta människor här ute i bushen som samtidigt kan konst, skriva, guida, servera, eller bädda sängar, städa toaletter och rensa i rabatter, och dessutom för en struntlön. Jag trivs ändå fint på stället och personalen (och de allra flesta besökarna) är bra, och så får jag god mat, kaffe, och sovmorgon varje dag. Det är ändå inte kattskit. Att så mycket av den fina, efterlängtade våren missas just nu kanske uppvägs av allt det andra. Jag får se det så, så länge det fungerar. Bävar ändå inför vintern förstås.

 

Det finns ungdomar som har så god lön att de kan gå i pension vid fyrtio års ålder. Oftast väljer de att fortsätta arbeta ändå, många blir deprimerade av att inte längre ha ett mål med livet. Lönen är en liten del av arbetsmotiveringen, det viktigaste är ändå att känna sig delaktig och att göra något nyttigt av sin tid. Kul ska man också ha, och trivas ska man göra. Det är fina grejor, det.

Bröselmaschine - (I once loved) Lassie. Live

Bröselmaschine - Lassie. Hela studioversionen

Brådis

 En svarthättehona landar i boken vid söderläget och fyra hannar materialiserar sig plötsligt som från ingenstans. Genom kikaren kan jag se deras resta hättor och solfjäderformade stjärtar i motljuset, sången från den högst rankade hannen är mycket intrikat och han sitter på en gren ett stycke därifrån, de andra ger ifrån sig ett upprört hackande och kretsar runt honan som för att avleda henne från att komma på andra idéer. Det är en mycket känd koreografi och hon tycks ta det hela med ro. Efter en stund försvinner hon bort från reviret och alfahannen sjunger en litet sorglig avslutningsdrill. Rödstjärten sitter bara några meter därifrån och sjunger på sitt litet osäkert, övertalande vis. Först en tveksam ton för att starta upp, och sen kommer drillen. Ibland låter han som ärtsångaren och törnsångaren, det är min gamle hanne, det. En gärdsmyg smyger in med en trumvirvel när det finns plats, och så när allt verkar lugnt klämmer lövsångaren in med sin vemodiga lilla melodi, kompad av en gransångare, snyggt på håll. Den svartvite herren härskar också över boken, låter sitt tjäbi-tjäbi tjosan och hoppar sedan runt bland de övriga träden och buskarna som omger mina stackars planteringar. Jag säger stackars för att det inte har hunnit bli så mycket planteringar än. Natten var åter kylslagen, -3,3° men om man ska lita på prognoserna så kommer slutet på järnnätterna på tisdag, och lita kan man alltid. Risken är väl snarare att torkan håller i sig, och olyckskorpar börjar varna för en lika het sommar som 2018. Mycket pekar åt det hållet.

En aurorafjäril fladdrar förbi, den kommer så småningom att landa för att lägga sina ägg på strandängarna, där som ängsbräsman nu blommar. Ängsbräsman, eller braxenblomstret, vildkrasse och gökblomster, kärt barn har många namn, var även Harry Martinssons favorit. Den är vek och vacker som livet självt. Jag ska läsa mer av honom i sommar, men först blir det litet mer av Kerstin Ekman, varvat med Klas Östergren, och så några till. Jag har en del svenska författare att ta igen. 

  Sedan några veckor har jag inte haft dubbla lediga dagar, närmare bestämt sedan jag var och hälsade på min tösabit som fyllde år i april. Nu har jag sagt till, det kändes svårt eftersom jag vet vilket betungande arbete min chef har nu när det är högsäsong, och för att han har svårt att delegera. Det är lätt att känna igen, man gör allt på rutin och att förklara för någon stjäl tid från det dyrbara dygnet. Men jag måste akta mig noga, jobbet är kul nog för att glömma bort sig själv. Allt har sina fördelar och nackdelar.

Två skator diskuterar med varandra från en av tallarna, en rödhakes sirliga klocka fyller i och från andra sidan om häcken varnar en koltrast. Nu kör ett par motorcyklister på grusvägen, det virvlar upp damm och lägger sig över locket på termosen. Bokhäcken är ännu kal, men inte så länge till. Nu letar koltrasten mask på gräsmattan framför mig, han springer en meter, stannar och lägger huvudet på sned, springer en bit, och stannar tvärt. Lägger huvudet på sned och kastar sig sedan över gräset och fångar en fet mask. Över honom sitter det en arg blåmes, han har fått leta efter en ny boplats i år. Jag måste akta brunnsvattnet och knölade därför in ståltråd i den gamla pumpen där han har boat de senaste fyra åren. En kungsfågel låter sin lilla cirkelsåg från andra sidan av bäcken som slingrar sig över bottenstenarna och visar sina kala strandkanter. Halv tolv ganska exakt hörs morkullan knipsa och knorra. Mitt på dagen. Ja, det är sannerligen bråda dagar, men rosorna är beskurna, de första röda flicksländorna har siktats, solen skiner, och jag är ledig. 

 

Cucula canora

 Det är cykelväder. Nu kan man lätt ta sig till favoritställena för att lyssna, fika eller bara vara en stund innan man måste vara på plats. Idag inväntar jag posten. Under dagens tur bevittnade jag flera nya ting för året. Ett ljuvligt blommande körsbärsträd som ömt kelade med den gamle tallens stickande krongrenar över kvarnruinen, en maniskt och magiskt sjungande trädpiplärka vid hagarna, hangökens lockrop vid stenbron, och så en göktytas tytande ute vid de östra strandängarna. Ute på hagarna, och uppe på en död al, där som kungsörnen brukar sitta, och med utsikt över buskar och snår alldeles intill Rönnes stilla vatten, satte sig en törnskata på lur. Under sig hade han både sjungande ärtsångare och sävsparv, och en skogssnäppa hade satt sig på en gren så att det bara gick att se stjärtpennorna och undergumpen (rumpan). Göken gol och alla slutade sjunga, alla utom sävsparven och gärdsmygen. Det tog dock bara en kort sekund innan vårkakafonin var igång, och som inget hade hänt sjöng åter svarthättan kapp med den svartvite och ärtsångaren, och alla de andra majsångarna igen. Det är verkligen som en tävling om luften så här års, alla vill ha så stor bit av ljudrummet som det bara är möjligt, och det trummas, tjatas, drillas, och hackas som om det inte fanns en morgondag. Helt enkelt underbart för den som bara behöver sitta och lyssna. Honorna tycker nog som jag, att det är litet spännande att få vara i centrum denna korta stund innan tiden kommer för blöjbyten och matinköp. Vi passar på att njuta.

 

 

Ute vid ruinen har ett förälskat knippar funnit sin plats i världen. Hannen böjer sig med halsen dubbelvikt i våldsamma krumbukter, medan honan, som brukar sitta uppflugen på en torr sten i vattenflödet, nobelt tittar på. Igår hade de en åskådare, en hanne som höll sig på behörigt avstånd, men han verkade inte störa deras kutter och lek utan var nog mest lärjunge. Hemma på söderläget och strax före solnedgången igår kväll hördes årets första gök. Det var en hona som flög förbi och vore det inte för att jag såg henne skulle jag trott att det var en duvhök. Gökhonorna härmar rovfåglar för att skrämma bort ruvande fåglar, och då det är fritt fram för henne att lägga sina ägg i annans korg så tar hon tillfället i akt. Hon är väl som kvinnor är mest, måste använda sig av intelligens för att lista ut hur man tar sig fram i en skrålande och högljudd värld av tävlande storskrävlare. Bromances och mästersångare i all ära, men när det kommer till att ta hand om sig och sina gener är det oftast honorna som måste ta störst ansvar. Om människan hade fattat vikten av det arbetet skulle hon inte lägga alla sina ägg i krigskorgen. Men nu är det sköna maj, tack och lov för det. 

Ängsbräsma

 

Och så var det jobbet. Man har råd med saker och så känner man sig viktig. Det är väl bra.

Tetrao Urogallus - Gulo gulo