Igår brakade det verkligen loss, trädlärkans drillar hördes allra först och sen kom taltrastens sång, bara några dagar efter dubbeltrastens i år. Idag hade tofsviporna flyttat från rastplatsen vid stenbron in till byn, där rullar deras toner nu fram över fälten vid sidan om sånglärkornas och några grågäss, och hörs på lång väg. Även tranparet har hittat tillbaka till fjolårets häckningsplats vid svältebackskärret, och kan nu ses stolt promenerande och trumpetande så att det ekar över kullarna intill. Idag var de tre där, alla lika ivriga att meddela sig med förbiflygande tranor hur förträffligt det är här. Över alltsamman hörs gröngölingen hånskratta och sedan några dagar ljuder också stararnas galensång från ekarnas kronor. Det är för roligt, för varje vår när jag hör dem första gången måste jag stanna till och undra vad fanken det där var för något. Gnisslet avslöjar skälmarna efter en stund. Blandningen av exotisk och profan fågelsång är helt makalös och mixen gör att man kollar åt helt galet håll, särskilt när ett ett rovfågelläte plötsligt kläms in och man höjer blicken mot skyn. Riktiga favoriter.
Våren ja, nu är den faktiskt här. Det var nog i den yran som jag kikade in på Mejeriets hemsida i förrgår och såg att Tamikrest skulle spela dagen därpå. Snabb som en vessla och utan tvekan kastade jag mig över betalfunktionen, och på ett par minuter var lördagen bokad. För 250 spänn kan man få höra hela världens musik och förflytta sig till Sahara, sitta under stjärnhimlen och vid den eviga brasan och höra på fantastiska berättelser om kärlek, smärta och andra lika tidlösa erfarenheter. Det är faktiskt som att lyssna på fågelsång, man hör deras hjärtan slå genom strupen och även om det inte går att förstå i detalj vad som sägs, så greppar man innehållet. Det är verkligen något fantastiskt "det där", hur något ordlöst kan fyllas med mening genom tonlägen och rytm. Under tågresan språkade jag med en kvinna som hade bott några år i Karlskrona, som jag, och våra liv visade sig har många fler beröringspunkter, och på Mejeriet delade jag bord med ett par som det också fanns en hel del gemensamt att diskutera med, och på kort tid var det som att inget mer var omöjligt att prata om. Ibland kan det kännas så rätt. Men utöver allt det intressanta snacket kom den största glädjen från bandet. Att långväga drömmar om frihet och längtan kan få oss att inse hur lika vi är, och hur litet gränser verkligen betyder. Nomadtillvaron, jag tänker att det genetiskt sett, är vår verkliga hemvist och längtan. Min är det, definitivt.
Tuaregernas livsvillkor har ständigt förändrats, alltsedan industrialismens första dagar har deras naturliga landområden kring Sahel blivit extremt exploaterade. Hård gruvdrift av hänsynslösa landgrabbers har fått enorma miljökatastrofer till följd, och tuaregernas landbaserade kultur har sakta men säkert försvunnit. Nu återstår enbart den språkliga delen med poesin och musiken, av den i grunden matrilinjära kultur som vi alla har så mycket att lära av. Att ta tillvara på, förvalta och överleva på minimala uttag av jordens kritiska zoner är exakt den kunskap som västerlandet borde ta lärdom av. Istället undermineras och fördjupas problemen genom västvärldens hunger efter uran, med ondska och ofattbara orättvisor som följd.
Aïr - Platån som berättar om människans ursprung och framtid.
Jenifer Talbot - The Tuareg people and the Aïr-Tenere conservation and development project, Niger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar