Bra konst ska ge fler frågor än svar, helst ska det inte finnas några givna svar alls. Bra konst känns i magen, i det vekaste underlivet, dit hjärnans grå inte når. Karin Mamma Andersson kan det där med bra konst, hon är skicklig som få och letar ständigt efter nya gåtor att presentera, för sig själv och för oss som gillar att tolka, söka, finna och jämföra. Att botanisera bland hennes bilder är julafton för oss konstvetare och konsthistoriker, i hennes värld finns det hur många referenser som helst som nog även tilltalar många andra intellektuella; musikälskare, litteraturläsare, ja sökare i allmänhet. I henne lever en fri själ som inte räds några barriärer.
Utöver berättelserna är tekniken suverän, vid första anblicken verkar allt litet skevt och fel, proportioner kastas om, djupverkan sker på fel ställen, detaljerna tycks ha hamnat på de minst viktiga platserna och horisontlinjerna verkar ofta luta en grad. Men allt detta är skenbara misstag, Mamma (som hon kallar sig, bara det en sådan sak som får mig att tänka till) låter överraskningarna smyga sig på och det är först när du går riktigt nära som du ser hur komplext och intrikat det "enkla" är uppbyggt. Det är precis som livet. Lagerna av färg, skiftningarna mellan olika material och tekniker ger de stora tavlorna en slags slumpaktig patina med slående konsekvens. Färgkontrasterna vibrerar och gör att bakgrund blir förgrund, suddigt blir skarpt och skickligt förvillas våra sinnen. Om man får lov att jämföra henne med samtida konstnärer, vilket man måste, är Mamma Anderssons konst som en mix av Peter Doig, Tal R och Cecily Brown fast med ett distinkt stråk av underliggande svärta. Svärtan och mörkret finns såväl i färgbehandlingen som berättelsen, i hur exakt hon balanserar mellan obehag och njutning. Resultatet är retfullt, kittlande och oerhört vackert. Skönhet kan vara så dubbelt, i mötet mellan oro och lugn väcks ofta åtrån. Konstnärligt kallas detta sublimt; ett grepp som föddes med romantikerna och uppstod under en tid av oro, krigsfasor, svält, fattigdom och ofattbara orättvisor som krävde djupare förståelse för den ångest som många kände inför livet, och som kunde skapa starka känslostormar. Att göra konst som både är cerebral och hjärtlig utan att bli övertydlig och banal är svårt, men Mamma bemästrar den konsten. Hon har det man kallar je ne sais quoi, som i hennes fall sprungit ur en känsla av att aldrig riktigt passa in, att alltid behöva anpassa sig, och på så vis tvingas bli mästare på att spela flera roller och tolka otydliga tecken. Att förstå hennes bildvärld är som att läsa sig själv.
Jag har gått igenom många faser i livet, en av dem var min konstnärliga. På en förberedande konstskola till Mejan fick jag pröva på flera tekniker, där fastnade jag för oljan och grafiken, två tekniker som utvecklade färgsinnet och fördjupade kärleken till det slumpmässiga. Oljemåleriet är i det närmaste gränslöst i sin tvådimensionalitet, intrycket av djup, ytan och valörerna kan du få dit du vill om du bara vill jobba hårt. Grafiken, däremot är nyckfull och kräver att du litar på såväl papperstillverkare som kemikalier och utrustning. Att nå fram till olika resultat och behärska tekniken tar tid, jag ville så gärna stanna kvar efter stängningstid, men skolans lärare saknade befogenheter och jag fick finna mig. Det fick bli staffli i köket i den lilla andrahandslägenheten i Enskededalen istället, och grafiken glömdes därför sakta bort. Inför den sista terminens slututställning målade jag några tavlor som påminner litet om hur Mamma Andersson skapar porträtt. Jag hade gjort en triptyk baserat på ett färgfoto på mig som treåring, taget av min pappa. Det är första sommaren i vår nya trädgård i Örkelljunga och jag står i gräset, frontalt med armarna hängande utmed kroppen och benen tätt ihop. På fötterna har jag ett par röda tofflor med svarta remmar, i övrigt är kroppen bar. Mitt mörka hår har mamma klippt, med lugg och strax över axlarna, och jag ler konstlat mot kameran. Fotot har förstås försvunnit men jag undrar vart tavlorna tog vägen. Kanske de blev kvar på ön i Bruzaholm, eller möjligen ligger de kvar någonstans i ett vindsutrymme i Karlskrona? Alldeles bakom mig där jag sitter just nu står i alla fall ett av de självporträtt jag utförde i torrnål under konstskolans grafikklasser. Slumpens vägar är outgrundliga.
 |
| Hypnos |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar