Äntligen var det dags för den fula innerdörren att försvinna från sitt hål i köket och lämna plats för den fria dubbeldörren. Jag brukar inte bry mig så mycket om datum, utan känner av temperatur- och väderleksförändringar och agerar därefter. Möjligen är det rekord, men jag behöver friskluft och ljus, nu mer än någonsin. Den gamla kaminen börjar ta ut sin rätt och är otät som sjutton, det gör att luften inomhus både är, och känns, dammigare och mörkare.
Vi har fått fiberkabeln grävd fram till tomten, och imorron är det lovat installering i huset. Det gick plötsligt så fort. Från att ha förlikat mig med tanken på att vi blir utanför nätet och kanske måste flytta, till att behöva vänja oss vid en ny storstadsstandard tog mindre än en vecka. Jag får nog tacka grannbyns suraste markägare som satte sig på tvären vid kontraktskrivningen. Kalla det slump eller öde, men vi som bor utanför Forestad gillar läget, väldigt mycket.
Just nu sitter både tösen och jag i våra korgstolar på uteplatsen och skriver. Runt omkring oss kvittrar sånglärkan, bofinken, tofsvipan, rödhaken, taltrasten, gärdsmygen och talgoxen, taktfast ackompanjerade av en oerhört ihärdig gransångare och en lätt irriterad skata. I fonden trummar mindre hackspett och gröngölingen ropar från grannens håll. Det är strax före lövsprickning och syrenen är höggravid. Luften är mättad av lovord, glädje och tillförsikt. Här finns det inget som påminner om coronavirusets framfart, denna mänsklighetens lilla parentes som får media att slå frivolter och människor att så split eller samverkan. Just nu har två älskande sädesärlor landat på taket till lillstugan, och världen i vår lilla landsända är så hel som den någonsin kunde vara.
The Beatles - Blackbird
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar