KG Hammar talar om att bli vän med vinden i söndagsintervjun, som ligger ute redan idag, denna soliga påsklördag. Med sin välkända litet knaggliga röst beskriver han behovet av ett större perspektiv än det egna, och hur det inre livet plötsligt tar plats när vi inte längre möts för att göra jämförelser mellan prestationer. Att sjunka in och tänka på tillvaron är inte bara en religiös sysselsättning, utan naturligtvis även filosofisk, och särskilt den form som behandlar människans existens.
Till skillnad från den praktiska filosofin, den filosofiska falang som sedan ett halvsekel har dominerat svensk filosofikultur, och som en gång instiftades för att blåsa liv i industrin och produktiviteten, blev konstvetenskapen den enda filosofiska vimpeln som blåste åt det andra hållet, tillbaka mot människan och mot känslorna, psyket, andligheten och det inre livet. För tack vare det tidskrävande och dyrbara hantverket, måleriet, har vi ovedersägliga, fysiska bevis för att det inre livet faktiskt är livsviktigt för människan. Konst blir till i ett socialt sammanhang och är därför vida större än egot.
Eller som Stina Wollter säger det så fint: Konst och kultur är inget mindre än överlevnadsstrategier och därför är de så livsviktiga.
Om det finns en fördel med coronapandemin är den att vi tvingas se vad som är viktigt, och ej. Livet, vad det går ut på, vilka människor vi vill ha runt oss, helt enkelt det som är viktigt för existensen. Relationer. Vänskap. Ömhet. Värme. En kram, ett glas vin hos grannen, alla de nära kontakterna som visar att teknik inte ersätter dig, helt.
Det finns alltid en möjlighet som öppnar sig i katastrofen, även om allt ter sig skevt och otäckt till en början kommer du snart att se hur förändringen för dig till den punkt som utgjorde skiljevägen. Du får en ny chans. Ett omtag. Tag den, lämna dig inte åt sidan och se med nya ögon på hur tunt det skal är som skiljer dig från omvärlden.
”Om man Tror att man kan lösa ett problem inom samma tänkesätt som har skapat problemet, så misstar man sig” (Einstein genom K.G Hammar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar