Antropocen

Le Déjeuner sur l'herbe

Jag läser Kerstin Ekmans essä om Gubbas Hage nu, och lär mig litet nya ord. Som vanligt är vokabuläret kryddat av såväl dialektal som vetenskaplig och litterär jargong och det tar ett tag innan jag har kommit in i sången. Katastrofselektion är ett av dessa ord jag fastnade för, alldeles säkert med tanke på bakgrunden av årets torka och eldhärdar. Under årets sommar har jag matats med ord som ska väcka mig och mana till aktivitet. Istället för att låta mig ta det lugnt och slå mig ner och mata duvorna skapar uppmaningarna oro, de gör mig rastlös, jag får kortslutning och gör bakut.

Katastrofer måste ses ur så många olika perspektiv, det som är katastrofalt för den ene kan ses som ett unikt tillfälle för den andre och nu menar jag naturligtvis ur alla möjliga perspektiv. Ekman beskriver ur sitt eget, antropocentriska perspektiv, och beskriver noga hur hon aktar sig för att läsa in sig själv i naturen, även om hon ibland låter sig förföras. Det är då läsningen flyter som bäst och blir njutbar. Mot slutet kapitulerar hon alltmer för omvärldens krav på det flytande tidsperspektiv vi kallar modernitet. Den entusiasm, som bottnade i glädjen att få upprätta en liten frihetsenklav i denna gamla bortglömda hage kallad Gubbas Hage, har fått ge vika för maskinerna, motorerna, kravet på effektivitet, framsteg och produktivitet. När de sista rotknölarna av orkidéerna blivit uppätna av vildsvin har hon kroknat, hon går in i vinterdvala och hibernerar. Men repar sig snart igen för att fortsätta den envisa kampen, vad kan människan annat.

De vilda växterna gror på den plats som är bra för dem. Men vi som har kultur och minne bosätter oss och får barn på platser vi borde undvika. Vi kör barnvagnar på Hornsgatan. I Peking skyndar människor med munskydd fram på gatorna och inomhus klistrar de igen fönstren. Detta är vår dödligt farliga framtid. Evolutionen har inte utvecklat någon katastrofselektion i vår art. Barnens lungor är fortfarande lika sårbara. Många kommer att dö för att vi har maskiner och motorer som släpper ut gift. Barn vänjer sig inte. De kommer inte att blomstra som zinkvioler i förorenad luft.

Sommar P1 2018: Maria Westerberg

torparliv om sommaren

Vid grinden till kohagen stod idag alla kalvarna parata, rök ur deras uppspärrade näsborrar, öronen på skaft. Jag plockade upp den torra grenen som jag hade lagt vid sidan av grinden för några dagar sedan med den enda  handen, och tog vattenkannan i den andra. Under 200 meter genom kuperad bruksterräng med ett gäng glada kalvar bokstavligen flåsande i nacken hann jag tänka en del, mest var det lycka. Denna sommar, vilken sagolik historia.

ceremoniell mjöd, smakar festligt!

Utan att något egentligen har hänt som går att fylla en bloggsida med, eller göra läsare uppmärksamma eller roade, har jag spenderat dagar genom att göra sådant som jag kommer att minnas som det bästa som har hänt i mitt liv sedan jag var en liten tös. Jag har kunnat bada ofta, och cyklat har jag gjort, läst massor, och såväl kroppen som huvudet har haft det skönt. Jag har ätit gott och druckit gott, och faktiskt inte behövt oroa mig mer än en enda gång; jag hade plötsligt glömt bort koden till bankkortet igen, men sådant går att ordna genom ett samtal och litet kontanter. Vattnet i brunnen är kvar, jag har kunnat tvätta, diska, dricka, och under onsdagens heldagsregn fylldes bäcken på, till smådjurens stora lycka. Plötsligt stod trädgården åter full av krälande sniglar, snäckor, grodor, trollsländor, fjärilar, och gärdsmygen fick ett plötsligt återfall av drillande sångkaskader. Även om vattnet nu är borta igen, så måste jag förundras över hur tåligt mina växter har klarat av torkan, såväl örter som träd. Det är egentligen bara katsuran och den redan försvagade krusbärsbusken som kommer att ta stryk, ja och den ena av de två blåbärsbuskarna, men dem klarar jag mig ärligt talat utan, precis som gräset i gräsmattan. Tänk att jag faktiskt har sluppit klippa eländet.

Det är bråda dagar för ekorren. Vinden ruskar om lövkronorna och hasselnötterna faller med rytmiska smällar mot taket till vedskjulet intill bilen. Äppelträdet är höggravid, hon har inte släppt mer än små kartar hittills, och vinrankan och humlen står full, det blir en lovande höstskörd. Min vedleverantör har ringt, veden är klar och ligger under tak, jag skulle inte oroa mig. Om en månad kanske jag kommer att få ägna mig åt vedbärning igen, denna gången ska allt in i skogsförrådet, men tills dess ska jag bara göra sådant som inte har det minsta med ved att göra. Idag tänker jag fylla på mitt förråd av linoljefärger hos Enetorpet. Grönumbra ska få pryda mina bokhyllekanter och dörrarnas speglar, det har jag bestämt.

City Lights - Truls Mörck 

Glada nyheter! Skogen klimatanpassas

ponerar

Ann Böttcher "Great Individuality", 2005

Det här med katastrofala markbränder. Kan omfånget hänga ihop med att enorma areal består av exakt lika höga, exakt likadana, företrädesvis barrträd, som fullkomligt exploderar i hettan och vinden? Ponera hur det vore med blandskogar istället, eller ännu hellre: åldrade skogar, där trädkronor är olika stora och har olika höjd, och stammarna har olika densitet och elden får svårt att hämta kraft. Diversitet räddar liv.

Se gärna Levande Taiga om kontrollerad markbränning, sk naturvårdsbränning i Sverige. Inspelad 2017.

65 dagar utan regn

vi har t.o.m. lämnat luckan till brevlådan vidöppen

Igår tog vattnet i bäcken slut, även stenfördämningarna ligger torrlagda och i bottenslammet letar ett par myggor förgäves efter platser att lägga sina ägg. För att hålla liv i tomatodlingen går jag med cykel och vattenkanna och hämtar vatten. Igår testade vi dammen vid Bolmentunneln, men vattnet där var geggigt, grönt och slemmigt, dessutom gjorde den fula makadamvägen att åtskilliga liter skvimpade över kanten på vattenkannan, där den balanserar på cykelns pakethållare. Jag får ta vägen ner till den gamla kvarnfördämningen istället, så länge man slipper väja för tjurkalvarna tar hämtningen ca 40 min, så det funkar och dessutom är vägen och miljön vacker. Två gånger per dag ska räcka, jag tänker skaffa mig ytterligare en vattenkanna i morgon.

Idag är det svalare, jag har redan hämtat vatten och passade på innan solen bryter igenom. Temperaturen stiger snabbt, det märks tydligt där jag sitter på trappen med morgonteet och redo att läsa ett par sidor innan tösen vaknar - Kongo, en historia, drygt hundra sidor kvar av en bok jag tycker alla borde läsa. Vid sidan av mig ser jag en dvärgnäbbmus leta mat under det torra humuslagret bland rosorna, över mig leker ladusvalor kapp, duvorna purrar från flera håll och gröngölingen korsar tomten, kri-kri-kri. En koltrast kraxar till, en tupp hörs på håll, några bin har hittat till de sista rosorna, och vi rustar oss för en ny, varm dag. På onsdag är det lovat regn.

Rock Formations - Yawning Man

Elke slechte dag loopt ten einde

Det har nu gått så många dagar sedan regnet föll, att vi har tappat räkningen. Likt retfulla hägringar tornar molnen upp sig, men skingras igen bara för att återkomma nästa dag. Omkring mig är naturen hårt ansatt, björken har gulnat och linden fäller sina blad, och i min lilla och hårt slimmade rabatt kämpar förkrympta jordgubbar runt plankkragen där krävande tomatplantor och sallad slukar det sista av bäckens vattenreserver. På radion hörs en man säga att vi ska gilla läget, han menar på fullt allvar att vi ska slakta djur och köpa klövervall på pellets och vara tysta. Från annat håll hör jag samma idiotiska resonemang: Köp vattentankar! ja, men med vad ska vi fylla dem?

Resultatet av ett kortsiktigt tänkande, och vanan att alltid lita på att allt ordnar sig syns i de politiska beslutstagarnas fiskande efter omedelbar respons. Som du frågar får du svar. Det är alltid enklast att svara, och svar ges i överflöd, gärna korta och slagkraftiga som: Slakta! eller: Köp!

Nä, jag har det bra. Så länge jag har vatten i bäcken, bensin i dunken, klirr i kassan och mat i kylen. Någon annan får väl ordna så att det förblir så, annars stämmer jag en myndighet.
Men allvarligt: hur kunde det bli såhär? Vuxna människor är galna, som lär sina barn att ta ansvar men struntar i att göra det själv, vuxna lär sina barn att dela med sig till de mindre syskonen, utan att göra det själv, och vi lär våra barn att städa upp efter sig, men gör det aldrig, någonsin själv. Det går inte att lägga allt ansvar på en yngre generation och tro att allt löser sig genom en osynlig hand. Se dig omkring. Om vi får en likadan sommar nästa år, vad ska vi äta då? Aktier? Granbarr?

Vi har en jord, en sol, en himmel och ett enda hav - trots alla namn vi har givit det där salta vattnet omkring oss. Om vi inte lär oss samarbeta går vi snart under med nationernas bjärt kulörta flaggor i hand. Och om vi inte ser till naturens bästa kommer vi snart att äta upp vår stolthet, och få de lagar och regler, sedlar och valfläsk vi så djupt tror på, djupt nedtryckta i halsen. För det är vi värda.

A Girl Like You - Supersister

söndagsnytt

A Room With a View

Idag är det söndag och jag har just satt i mig dagens kopp kaffe. Första anblicken, när jag öppnade kökets halvdörrar, var på gårdagens slit. Där utanför ståtar min tidigare försummade häck som har fått ett välbehövt lyft. Efter ett par års slöputsning hade den vuxit sig så hög att den plötsligt nådde över 3 meter i mankhöjd, därför tog det mig inte mindre än 6 timmar av sågning, klippning, finlir och bortsläpning innan jag var helt slut och häcken trimmad. Lägg då ovanpå detta att jag under fredagen hade gäst hemma på grillafton med champagne, något som urartade i att alldeles för vidlyftigt plocka fram likören till desserten och whiskyn till cigarrerna. Vojne. Men vore det inte för dessa energitillskott hade jag kanske inte fått häcken klar heller. Hela räckan på 30 meter har alltså tagits ner ca 1 m och kraftigt minskats i omfång, men därefter kunde jag ta mig ett gott kvällsdopp i gölen och sova gott på bästa kudden. Idag blir det repris på cykelturen till utebadet och sen, mina vänner, kommer tösen hem efter 3,5 veckors turnerande. Längtar!

Today - Jefferson Airplane 
Comin' Back to Me