Antropocen

Le Déjeuner sur l'herbe

Jag läser Kerstin Ekmans essä om Gubbas Hage nu, och lär mig litet nya ord. Som vanligt är vokabuläret kryddat av såväl dialektal som vetenskaplig och litterär jargong och det tar ett tag innan jag har kommit in i sången. Katastrofselektion är ett av dessa ord jag fastnade för, alldeles säkert med tanke på bakgrunden av årets torka och eldhärdar. Under årets sommar har jag matats med ord som ska väcka mig och mana till aktivitet. Istället för att låta mig ta det lugnt och slå mig ner och mata duvorna skapar uppmaningarna oro, de gör mig rastlös, jag får kortslutning och gör bakut.

Katastrofer måste ses ur så många olika perspektiv, det som är katastrofalt för den ene kan ses som ett unikt tillfälle för den andre och nu menar jag naturligtvis ur alla möjliga perspektiv. Ekman beskriver ur sitt eget, antropocentriska perspektiv, och beskriver noga hur hon aktar sig för att läsa in sig själv i naturen, även om hon ibland låter sig förföras. Det är då läsningen flyter som bäst och blir njutbar. Mot slutet kapitulerar hon alltmer för omvärldens krav på det flytande tidsperspektiv vi kallar modernitet. Den entusiasm, som bottnade i glädjen att få upprätta en liten frihetsenklav i denna gamla bortglömda hage kallad Gubbas Hage, har fått ge vika för maskinerna, motorerna, kravet på effektivitet, framsteg och produktivitet. När de sista rotknölarna av orkidéerna blivit uppätna av vildsvin har hon kroknat, hon går in i vinterdvala och hibernerar. Men repar sig snart igen för att fortsätta den envisa kampen, vad kan människan annat.

De vilda växterna gror på den plats som är bra för dem. Men vi som har kultur och minne bosätter oss och får barn på platser vi borde undvika. Vi kör barnvagnar på Hornsgatan. I Peking skyndar människor med munskydd fram på gatorna och inomhus klistrar de igen fönstren. Detta är vår dödligt farliga framtid. Evolutionen har inte utvecklat någon katastrofselektion i vår art. Barnens lungor är fortfarande lika sårbara. Många kommer att dö för att vi har maskiner och motorer som släpper ut gift. Barn vänjer sig inte. De kommer inte att blomstra som zinkvioler i förorenad luft.

Sommar P1 2018: Maria Westerberg