Med en termos i Clion

tittar på änder

Vanligen brukar den sista dagen på året fyllas av årskavalkader men jag tänker bespara er mödan att läsa om eländet. Mitt gångna år har haft en del att önska, fast i jämförelse med genomsnittet så har jag det rätt bra ändå. Man ska tänka på barnen i Afrika. Jag har alltid haft svårt att se bakåt och tycker väl att det är roligare att se framåt, nyfiken som jag är. Ingen vet vad som kommer att hända och skönt är det. A propos det ja, härom dagen roade jag mig med att spana in årshoroskopet för 2017 och kunde då konstatera att om jag inverterade texten så stämde ungefär hälften efter litet vänliga tolkningar och trix. Sicket dret, horoskop. Vem vill ens veta vad som händer? Vi ska alla dö en dag.

Igår tog jag itu med stickningen på allvar, och sen packade vi en rygga med kaffetermos och några av julens kolor och kikaren och drog iväg ut mot kusten för att se om vi kunde få syn på några stackars fåglar. Vädret tyckte dock något annat, så vi tog ett pit-stop vid Höganäs brygga och åt litet god risotto istället, innan vi for vidare på skådarturné. December är kassaste skådarmånaden, och vid regnväder är det om möjligt ännu sämre, men kaffe kunde vi i alla fall få, och några fina bilder från en brygga vid havet. Tänkte vi. Tills mörkret drog in och alla bilder blev korniga.

man poserar på en hand

Att dricka kaffe i bilen är ett nederlag, det vet man särskilt om man någon gång har suttit i en Renault Clio, det finns nämligen inga som helst bekvämligheter i den bilen, inte ens en jä..la mugghållare. Det är som om designern hade fått i uppdrag att skapa något som gav ägaren mindervärdeskomplex, så till den milda grad att det första ägarn tänker på när hen sätter sig däri är; Herregud, varför köpte jag kärran? Föreställ dig så en bättre begagnad dylik. Nu är botten inte bara nådd utan du står så långt under ytan och fast i bottenslammet, att du är utom räddning. Hela kärran är liksom så mycket jag. Vi skrattar alltid åt eländet, och insåg nu samtidigt att eftersom vi ändå inte kunde sjunka längre ner på coolhetsskalan så kunde vi lika gärna inta kaffet i kärran. När locket till kaffetermosen först inte gick att skruva upp utan jag fick kämpa järnet för att få upp locket för att hälla det ljumma kaffet i den lilla termoskoppen av svart plast var det som om alla bitar föll på plats.
Livet! Visst är det väl ljuvligt.

livet är som en termos

Nu avslutar jag min lilla anekdot som helt saknar sensmoral genom att berätta en annan angelägen sak: Mitt livs första strumpa är färdig! Så med ett halvdant alster skapt av av en gammal avlagd och maläten barntröja tackar jag för detta året och önskar er alla ett Gott Nytt och mycket, mycket roligare, rundare och gladare 2018.

notera gärna den imponerade katten