The Beat Goes On

Dagens runda gav inte mindre än två strömstarar och en gråhäger, och tack vare regnet kunde jag vandra alldeles ensam och rensa tankarna från veckan som gått.


Mamma blev akut dålig för en vecka sedan och brorsan och jag har haft tät telefonkontakt sedan dess. Inledningsvis är det alltid rörigt, men vi är alla överens om sådant som är svårt att ta beslut om och delar upp arbetet på ett bra vis. I måndags for jag in med vovven för avlivning hos veterinär Cato, det var med ålderns rätt och hon hade blivit en belastning, men trots alla logiska förklaringar är det alltid ett tufft beslut att ta. Som väl var sken solen den dagen och mamma och jag hade ett fint samtal kvällen innan, på så vis kändes allt litet lättare även om det är tungt att vara bödel. Brorsan hade dagen innan tagit det tunga passet på akuten och lyckades få in mamma på sjukhuset efter nära ett dygns diplomatisk övertalning. Idag ligger mamma på ett lugnt och ljust rum med trevliga (och tysta!) medpatienter, och just nu väntar jag på slutbesked från läkaren. Att mamma ska få vård är en självklarhet, frågan är om det kommer att fungera i hemmet. För mamma är det stora omvälvande förändringar, hon har redan slutat röka - efter ett helt liv är detta närmast ett under - och hon ser fram emot att bli avhjälpt med inköp, städ och medicinering. Men frågan är hur hon tar livet utan sin trädgård, hund och utan sin whisky.

Trots allt är mamma en obotlig optimist, och det bådar gott för framtiden, och hennes humor är det sannerligen inget fel på. Igår var vi två på rymmen från avdelning 34, det tog ungefär 30 minuter in på kafferepet innan vi förstod att det envisa larmet vi hört kom från datorn på mammas mage. Uppe på avdelningen blev vi instruerade av sköterskan att alltid meddela någon om vi lämnar avdelningen, och väl tillbaka i den sköna helautomatiska sängen tyckte mamma att livet vore rätt trist utan små hemliga avstickare ibland... Mamma har precis som jag ett stort behov av utrymme för plötsliga infall. Hon har kört till Klippan och Ängelholm några gånger i veckan och ätit på restaurang och shoppat tills alldeles nyligen. Det har varit gott gry i henne, trots smärtorna och trots att hon knappast har kunnat gå eller andas! Nu har hon dock blivit ordinerad vila och bilen skall stå där den står tills vi får ordning på hennes yrsel... Alltså mamma! Och jag som alltid har tyckt att hon är så präktig. Här visar det sig att hon är mer Beatnik än jag själv... fast det är inte något man bör säga till henne, eftersom beatniks och hippies i hennes värld inte riktigt står för samma ideal som i min. Därmed inte sagt att mammas livsstil är en sämre variant, för något jag upplever som typiskt för 40-talister är deras tillbakalutade syn på livet. "Allt ordnar sig". Och det har det ju alltid gjort med, i och för sig... I morgon ordnar vi upp i hemmet åt henne åtminstone, det är hon sannerligen värd.
Fortsättning följer, med hopp om förbättringar.

Narcissus soaking wet - CRB