lördag 17 juni 2017

Für Elise


N.N tack
ni vet, när bilen låter mystiskt, vattenkompressorn till hemmet pajar, man har just kommit hem från arbetet som inte låter en vara ledig under skolavslutningen, pengarna räcker inte till och man befinner sig mitt i en livskris. Hur gör ni?

Så lät ett inlägg jag skrev på Facebook i onsdags, den 14 juni, efter att ha kommit hem från arbetet. Jag var då utmattad och pengarna var slut. Dagen därpå fick jag ett anonymt brev, åtskilliga hjälpsvar och massor av snälla kommentarer.

Här är mitt svar på ett av de vänliga mail och den fantastiska respons jag fick:

Ja, jag har hört dig skriva om det här på fejan och det har gett mig modet att öppna mig litet mer än jag vanligen brukar göra. Stackars E. Det du har gått igenom, och går igenom, är det tyngsta en människa kan bära och du står dessutom alldeles själv i det. Jag har förstått att du omger dig med välvilliga människor, men vore det inte för att du är så öppen och god och generös med dig själv skulle vännerna inte veta och du hade aldrig fått det stöd som du har. Vänskapliga relationer kan aldrig uppväga en förlust av ett barn, men de gör smärtan uthärdlig och på vägen mot ett framtida liv ihop med din son är det just de relationerna som är viktigast.

Jag har haft det svårt ekonomiskt ett långt tag och har blivit utnyttjad på jobbet för det, dessutom hade jag en kollega som nästlade sig in i mitt liv och trodde att han hade en chans, trots att jag var resolut och avvisande. Efter flera månader och kletiga närmanden fick jag vara riktigt skarp och då bad han om ursäkt. Vi kunde fortsätta som vänner och reste på mässa ihop. Där delade vi rum eftersom det var billigast och jag inte hade råd att betala, och resan blev trevlig och kamratlig. Efter min semester (3 v i juli förra året) hade han blivit omvänd och otäck, och hade väl förstått att han aldrig haft en chans ( det tog nästan 6 månader). Han mobbade ut mig och vid en tidpunkt, efter ytterligare tre månader, hotade han mig med knuten näve, kallade mig hora och annat. Jag gick till min chef, som hade hört allt men han ville jag skulle be om ursäkt, eftersom alla visste vilket temperament mannen hade. Under min semester hade kollegan påverkat arbetsplatsen mot mig. Nästa dag sjukanmälde jag mig, blev utmattad på kuppen och därefter sjukskriven i 7 månader. Mitt fack Unionen skulle hjälpa mig med en jurist och jag berättade, förklarade och han återkom efter lång tid med ett förslag på arbetsmiljöpolicy som handlade om att jag skulle skriva under att jag aldrig mer skulle ingå i en relation på arbetsplatsen. Jag vägrade naturligtvis att skriva på, eftersom det inte stämde. Jag tror att det tog fem månaders kamp med facket för att försöka få dem att förstå min situation, innan jag beslutade mig för att lägga ner det. Blev ändå tipsad om att anmäla min jurist för hans högste chef, och då tog det skruv. Många, långa jobbiga turer senare, och som slutade med att jag fick skriva på att jag aldrig mer skulle ta upp fallet igen, jag fick alltså inte ett öre - fick jag höra att min fackjurist samtidigt hade blivit tilldelad att tala för min kollega. Han företrädda alltså både mig och mannen som hade hotat mig, och kontoret jag hade vänt mig till, hans chef och snubben från huvudkontoret i Stockholm visste alla om det. Vid det laget hade jag redan beslutat mig för att lägga ner fallet och fokusera på att bli frisk, och nu var jag helt barskrapad ekonomiskt. Jag arbetar 40% och hade en sjukpenning på 1000/månad, så mina besparingar gick åt (det var försäkringspengar jag hade kvar sedan misshandeln 2014). Jag blev i april i år uppringd av chefen som bad mig återvända, och efter två veckors betänketid gjorde jag det. Min kollega hade blivit uppsagd men av andra skäl. Jag har aldrig fått en ursäkt.
Denna månaden fick jag ut aprillönen (min startmånad) som var halv, eftersom jag började mitt i månaden. 4000 SEK. Och bara två dagar innan jobbet startade i april (jag pendlar till Malmö) pajade min Peugeot helt. Dessförinnan hade jag reparerat den och stod i skuld hos reparatören med 2000 SEK, så han tog bilen mot den summan så att jag åtminstone var skuldfri. För mina sista slantar kunde jag köpa en skrotbil av grannen. Nu krånglar den, och pumpen till torpets vattenförsörjning stannade på onsdagen när jag kom hem från arbetet, Tösen dök inte upp eller hörde av sig under två nätter (må-on förra veckan) och ovanpå allt - den man jag hade en relation ihop med och som bor i Göteborg tyckte alltsamman var så jobbigt så han tog avstånd från mig. Då kollapsade jag. När tösen hade kommit hem igen, skrev jag på fejan och resten är historia. Igår kom ett anonymt brev på posten med butikscheckar som gör att jag klarar mig tills lönen kommer, och mitt ex har lånat mig pengar till en ny pump som jag nu försöker få igång. Jag är så glad över mina vänner och vet nu precis vad jag skall göra när det händer en vän på fejan något.
HÅRD VARM KRAM min vän. Jag älskar dig

en skinande ny pump, köpt för lånade pengar

1 kommentar: