måndag 5 juni 2017

Subliminal perception



Jag har varit på konsert igen, blivit utmattad och haft skrivkramp - men nu, på favoritplatsen, och med kameran i högsta hugg i jakten efter min första siktade blåbandade jungfru, kan jag plötsligt se litet klart igen. Distansen till tankarna gör att de klarnar.


Efter ett långt samtal i natt kom jag på mig själv att verka missunnsam. Funderingarna hamnade därefter på konserten, på vad det var som gjorde mig obekväm i den familjära trivseln. Jag ägnar mycket tanketid åt identitet och identitetsskapande mekanismer här på bloggen, och nu är det dags att fundera litet kring unicitet. Vad är det, egentligen, och hur fungerar unicitet i grupp? Slår man upp ordet i psykologiguiden på nätet får man förklarat sig att unicitet handlar om en egenskap som går ut på att vara olik andra. Identitet handlar alltid om samhälleliga mekanismer, och är ett medvetet spel om hur vi speglar oss hos varandra och hur vi vill definiera oss i grupp. Det vore väldigt roligt att ha tillgång till biologiska referenser och temata som jämförelsematerial, men jag får förhålla mig till identitet på ett humanistiskt vis, utan förhoppningsvis alldeles för många tunga referenser och namedroppings.


I jakten på unicitet glöms det ofta bort vad det var som initierade strävan, och det paradoxala resultatet blir då att istället för att bli unik fastnar subjektet i ett förutsägbart fack. Under konserten kunde jag se både artister och publik som gav prov på det fenomenet. Två män gestaltar i en performance utsattheten hos lidandet i manlig ensamhet, med droger, berusning och utanförskap som ingredienser. (Har vi sett den förut) Jag ser hur männen ryckigt slingrar sig samman, stödjande sig mot disharmonska toner och mot varandra, och temat är svart. Att deras intention är uppenbar är en sak, men eftersom framställningen saknar humor och självdistans kommer jag som betraktande kvinna automatiskt att hamna utanför deras personliga, manligt existentiella dilemma. Speglingen misslyckas.

Även i publiken skymtade arketyperna, en var den för Göteborg så typiska särartsfeministen, en relik från 1970-talet. Kvinnor som har lagt ner hela sin själ för att påvisa sin särpräglat feminina artsyness visar istället genom sin lätt snorkiga attityd att hon egentligen är en konstnärswannabe med litet för dålig självkänsla för att hobbyn ska fungera på heltid. Ofta beskyller hon därför systemet för sina tillkortakommanden, och på diskbänken såklart. Det är alltid lika tragiskt när identiteten lägger band på drömmarna sådär.

Kvinnokonstnärer existerar per definition inte längre hos dagens yngre generation, eftersom ordet äger en inbyggd begränsning. Konstnärer använder alltid sig själv och sina erfarenheter som utgångspunkt, och vi vet genom queerteorierna att könsbegreppet kan ses som en konstruktion och därför  äger lika många beröringspunkter som skillnader. Kvinnlighet är alltså ingen samlande egenskap per se utan snarare ett utanförskapande, för var får transpersoner och muslimer plats i feminismteorin? Och, tänker jag och låter tanken glida, har särartsfeministerna glömt bort historian, att 70-talets vurm för alla kan - ingen är expert, resulterade så tragiskt i ett sorgligt kunskapsförakt som föranledde 1980-talets utrotningsjakt på konstnären som en onödig produktionskostnad inom industrin? Det stolta egensinne som hade tagit åtskilliga generationer av slit och tankegods att bygga upp kunde sedan lätt raseras som onödigt och kostsamt, med giganter inom Orrefors, Rörstrand, Gustavsberg med flera i saligt minne... och storheter som bl.a. Lisa Larson, Karin Björquist, Gertrud Lönegren, Tyra Lundgren, Anna Petrus, Anna-Lisa Thomson, Signe Persson-Melin, Mona Morales Schildt eller Ingeborg Lundin hade idag aldrig fått chansen att göra den klassresa eller uttrycka sin personliga kvinnokamp på det vis som de gjorde innan 70-talet.

En tredje arketyp som syns här är lesbianen som medvetet har frångått alla klädkonventioner som handlar om festlighet, eftersom klädkoder kan ses som ett resultat av det patriarkala förtrycket, alltså sådant som Magdalena Ribbing skulle kalla respekt för den Andre. Föraktet för andra kollektiv än det egna resulterar i att högljutt skandera respektera MIG. Se MIG. Visa MIG respekt. Orden ekar tomt och för döva öron (och för Emmanuel Levinas som roterar i sin grav...).


Är viljan att tillhöra en gemenskap så stark att man inte inser att det även medför ett omedvetet uteslutande? eller är det rentav ett medvetet val, eller kan det handla om andra mekanismer? I avsaknad av självdistans kanske du blivit så upptagen av din personliga utveckling att du inte ser omgivningarna längre? Den som avsåg att vara god och reciprok har plötsligt blivit värsta egoisten. Som konstnär blir det lätt fatalt, eftersom din livsgärning och levebröd går ut på att låta andra spegla sig. Som privatperson däremot kan du förenkla det sociala livet genom att anta en viss skepnad. På så vis, och i förlängningen, slipper du ta ansvar för dina handlingar eftersom ditt yttre blir en praktisk och smidig genväg in i den ideologi, livshållning eller grupp du så länge har strävat efter att tillhöra. Kanske det kollektivistiska varit din stora chans att finna gemenskap, en romantisk flykt från familjens och ladsbygdens trånga band och granskning? Kulturhistoriskt sett är det en gammal företeelse som hänger ihop med industrialismen och tider där vi tvingas in under gemensamma spelplaner och regelverk. Genom att klä ut dig, anta en dialekt, sätta en liten metallstjärna i yttre ögonvrån eller tatuera dig - slipper du anstränga dig särskilt mycket, socialt. Förutsägbarheten är en garant för att du blir mottagen och accepterad i den grupp av individer du har valt. Yttre perfektion är en biljett in i grupptillhörigheten och ett socialt liv. Samtidigt har du i processen bortrationaliserat dig själv. Din verkliga unicitet, det som en gång var unikt hos dig, ligger nu djupt förborgad bakom skyddet av uniformen, hårfärgen och valet av klädstil. Trygghet? kanske. Men även mänsklig bekvämlighet, och kanske även en viss mån av rädsla för annorlundaskapet.

Så mycket för unicitet alltså. Det synes mig mer vara en önskan än en möjlighet i ett samhälle befolkat av individer underordnade liknande krav och behov. Eftersom jag själv alltid har betraktat grupperingar med misstänksamhet och alltid har likställt detta med underordning och förlust av det unika, vill jag nu komma till själva rubrikens springande punkt. För det är just i hur vi väljer att tolka varandra som vi har förmågan att framställa varandra som unika. Eller som Lévinas skulle ha sagt; det är i olikheten vi ser oss själva. Det är kärleken till Annanheten som utgör det sant mänskliga.


Tösen visar upp sitt senaste alster som hon har spelat in på pianot i Dalsland hemma hos sin pappa och U som är jazzmusiker. Det är i brotten och de små, små misstagen som hennes persona döljs, i handlaget bakom tonerna, och det är upp till mig, som medhörande, att ta ställning. För eller emot. Intresset för hennes person och viljan att förstå hennes sinnesstämning avgör om jag förstår vad det är hon vill säga. Om jag inte vore intresserad av människan utan valde att se mig själv hade jag lätt kunnat klanka ner på exakt det som är hennes person.
Vem som helst kan öva sig till perfektion och ytlig charm, men det krävs ett stort mått av mod och genialitet för att medvetet våga röja sitt inre och känna till skillnaderna mellan jaget och duet. Den skillnaden är utslagsgivande i all form av kulturyttring. Jazzen är ett bra exempel, och en fantastisk väg till underliggande, subliminala strömningar, eftersom den arbetar med gränsöverskridanden genom glissando, atonalitet, synkoper och tillfälligheter. Precis på samma vis som verkligt bra konstverk arbetar. Bilder utgörs av ett brett spann mellan illustration till konst. I avståndet däremellan ryms olika mått och grader av känsla.

Sublimitet handlar om det outsägliga, men motsatsen måste finnas med som motvikt och balans, annars blir resultatet lätt banalt och svårtolkat. Humor och självdistans är redskap som gör att hantverksskicklighet och perfektion slipper bli trist. Men skratta aldrig åt - skratta med...


Spänningen i balansen mellan gott och ont, mellan yta och innehåll är det som fångar upp intresset. Skriver vi det på näsan vänder vi oss bort i leda, men presenteras det som en gåta är vi fast.
Så fungerar den tänkande människan.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar