hårklyverier

det snackas mycket om väder och vind nu när det är sommar. Det har även snackats mycket om tid, vad det verkar om jag ser tillbaka på mina senaste blogginlägg- kanske en har börjat bli nostalgisk? jag har alltid haft ålderskriser runt decennieskiftena, så därför antar jag att det är det jag håller på med nu också, alltså funderar kring åldrandet och kroppens skavanker, sådant som kommer med tiden. Det där med synen t.ex. är en tradig sak att erkänna. Idag går jag aldrig utan mina glasögon och jag sätter dem alltid på skulten när jag inte behöver dem. Förutom att jag sätter glasögonen på näsan har bruket av glajor även kommit att märkas på håret som har antagit en speciell glasögonslick där luggen borde ligga. En våg av styvnackat, grått hår krusar sig envist ovanför det andra, bruna och det buktar sig ostyrigt, likt svinto som guppar i gammalt avståndet diskvatten. De grå håren beter sig som om de med armarna i kors måste visa omgivningen var skåpet skall stå. De små krusiga stickelhåren är säkert som jag själv är mest, står med armarna i kors och utgår från att en står utanför en gemenskap av strömlinjeformat brunt, välborstat och välartat. Ofta är jag de grå stråna på min arbetsplats, i samhället, arbetslivet, umgänget. Jag är den som tror att jag måste vara styvnackad och strida för mina åsikter - även om det kanske egentligen inte behövs. Omgivningen ser nog på mig som en del av deras gemenskap, och om jag tittar noga på den bruna massan kan jag se att den faktiskt utgörs av många olika strån. En del är mjuka, andra styva och kolsvarta, somliga är kopparröda och ingen av dem är särskilt följsam. Inte i min hårbotten i alla fall. Inte i mitt liv i alla fall. De människor jag har mött har aldrig tillhört någon brun strömlinjär massa utan snarare visat sig vara goda unikum med massor av egen färg och vilja. Kanhända det är jag som är brun...

Jag ställer mig ofta utanför och har kanske svårt att se en gemenskap där jag är delaktig. När jag beskriver min omgivning gör jag det ofta som en betraktare, en fluga på väggen. Jag ska försöka att ändra på det nu, försöka att se mig som en del i en gemenskap och försöka att ta plats i gemenskaper, utan att känna att jag måste bli inbjuden eller passa in. De grå håren måste inte utmärka sig för att ta plats. Platsen har de redan, den är given. Vid sidan av de andra stråna utgör de tillsammans det som är min kalufs. Så enkelt, eller hur. Bla bla bla...

Och idag kom regnet.