tisdag 10 juni 2014

bomber och granater, kretiner och blötdjur! plattfotade mollusker

det händer saker i trädgården, tingens tillstånd förändras. Skall man oroa sig?

Min egen mamma har alltid sagt att en bra trädgård reder sig bäst på egen hand. Med det menar hon att en skall undvika att intervenera balansen mellan ont och gott genom hårdföra ingrepp och bekämpning. Den filosofin har jag burit med mig och jag försöker att tillämpa tanken i vardag som till fest. Saker brukar ordna sig, bara man tar ett steg tillbaka och granskar sammanhangen, försöker att se dem ur olika perspektiv och undviker att vara så logocentriskt inriktad, alltid. Det som är nyttigt för en del är onyttigt för andra, den enes bröd osv. Men det kan vara svårt.

När trädgårdsborrarna dök upp i våras förstod jag hur sommaren skulle utvecklas, med fler starar, fler svartvita flugsnappare, färre rödstjärtar och rödhakar. I den synbara konkurrensen om utrymme är det lätt att bli socialdarwinist. Och när ekarnas kronor i skogarna runt mig snabbt började glesna ut och försvinna blev jag först rädd, för visst ser en avlövad skog kuslig ut?  När jag fick svar på vilka gynnare som låg bakom tilltaget insåg jag inte bara varför skogen låtit som ett sommarregn tidigare i vår, utan faran fick ett ansikte och namn som gick att bearbeta. Innan jag insåg att ekarna faktiskt sätter nya bladrosetter i juli hade det gått minst en dag av egocentriska tankar på att motarbeta djuren för att förhindra att detta skulle ske på min egen tomt. Innan dess, under en dag, tänkte jag mer på min egen nyttosyn på skogen än stod på gynnarnas sida. Jag funderade offensivt på spridningsorsak eller miljöaspekter. Tänkte att det kanske berodde på obalans, en slags brist, kanske ett tecken på stress, sådana kortsiktiga saker. Nu när avgnagningen är ett faktum och jag måste börja inse att skogsmarken under träden har blivit ljusare och bjuder in för marktäckande ängsblommor och kanhända blir det även mer svamp till hösten efter krypens gödsel, kan jag se att det kan finnas en poäng med förändringar. Det enda som är ett problem är min syn på saken, egentligen. Jag väljer att se det som har hänt som ett problem som måste åtgärdas, eller inte.

Hur enkelt hade de inte varit att skylla på de spanska skogssniglarna t.ex. De stora svarta rackarna som nu har setts äta varandras kadaver, dessa hatade djur som även jag ibland, med de bästa intentioner, har svårt att ta i försvar. Sedan min tid i Tyresös skogar, då trädgården fullkomligt invaderades av klibbiga och giriga varelser som glupskt försåg sig med min sallad, jordgubbarna och lömskt lämnade klibbiga spår efter sig, har jag närt en slags enögdhet mot den spanska skogssnigeln. Vi kallade dem bajssniglar så att tösen skulle ta vårt parti i kampen. Effektivt och strategiskt. Andra kallar dem mördarsniglar av samma orsak. Jag närde hatet och kampen trots att sniglarna äter tagetes, som jag om möjligt avskyr ännu mer. Att bekämpa sniglar genom insamling, klippning, fällor och annat visade sig i det närmaste omöjligt, de tycktes invadera av ren och skär ondska, biblisk girighet. Så tyckte jag då. Här i min nya trädgård har jag sluppit dem fram till i år och jag har tänkt att de säkert har blivit motade av bäcken och vägen som omger tomten. Ett sådant gränstänkande kan enkelt vändas till min nackdel. Om jag föreställer mig att tänka omvänt, på vilket klibbigt inferno det kunde bli om några rackare kunde ta sig in och föröka sig på tomten, är det lätt att bli hatisk. Hat är ett enkelt sätt att mobilisera kraft, det används hela tiden såväl politiskt som militärstrategiskt. För invaderar på ditt liv, det gör de ju, de förökar sig som frögurkor, utnyttjar andras idoga och ärliga arbete, tar jorden ur handen från en. Det börjar med ett maskrosblad. Det vet man. Utbölingar och kretiner, erbarmliga plattfötter och blötdjur! de borde landsförvisas till det land de kom från. Parallellerna haglar.

Det är mycket enklare att luta sig tillbaka med en bok, skönt lättjefullt och världsfrånvänt lapande den sol vi alla gemensamt lever under. En skön tanke är att jag inte kan göra något åt saken och att lösningen snart visar sig. Jag kastar in handduken, flyr hellre än fäktar illa och låter bli att ta en strid som inte ens finns.

Rest in Peace - Dead Man

2 kommentarer: