jag funderar igen. Idag handlar det om utanförskapet och vad det är som gör att vi känner oss ensamma trots att vi ofta faktiskt väljer att placera oss där, i periferin och utanför en gemenskap, samboskap eller samhället i stort. Jag utgår enbart från mig själv i bedömningen - hur skulle jag annars göra, att vara subjektiv i synen på omgivningen är både modernt och vetenskapligt. Jodå.
Jag har genom hela mitt liv vänt mig från stora grupper, tysta samförstånd och konsensus. Jag har nog alltid tyckt att det har känts suspekt och kanske banalt och enkelt att tycka som det stora flertalet. Med åldern har jag formats till att bli en cyniker, trots min ursprungliga önskan att aldrig bli en. Vad är det som gör att jag ständigt måste ifrågasätta det Normala, ständigt måste vända på meningar och åsikter, alltid öppna kappan mot vindens riktning. Det gör inte livet lättare. Inget tycks mig enkelt nämligen. Jag problematiserar och ifrågasätter, försöker att se alternativ och uppfinner kanske hjulet igen många gånger. Varför är jag motvalls? vad gör att jag måste se mig som utanför när det finns människor som visat och förklarat för mig att de vill att jag räknas in i deras liv, eller när jag vet att det är jag som utgör samhället och ändå kritiserar det. Jag har valt att ställa mig utanför. Eller är det kanske så att jag aldrig har känt mig riktigt passande i de stora sammanhangen egentligen. Har jag haft svårt att reducera mig själv i en gemenskap, kanske sett det svårt att se mig som delaktig i dem. Jag värjer mig mot patriarkat, mot samhällsfenomen, mot kolonialism, mot industrialism, mot modernism, mot trender, mot könsgränser, ideologier, universalitet, äktenskap, överenskommelser. Bakom alla ord som andas övergripande konsensus (demokrati, rättvisa, sanning, det rätta, klokhet) föreställer jag mig en konspiration av feta nackar kring ett runt bord - de stora marknadsledande varumärkena, en amerikansk centralbank, FN, alla styrda av hungriga varggrin. Allt tycks mig tjäna ett visst syfte och jag är inte delaktig i utformningen.
Jag vet, jag är knäpp.
Men jag är inte ensam i mina tankar. Det finns många olika förgreningar med liknande anarkistiska tendenser som förenar sig och sprider sig genom våra befintliga nätverk, där uppe i det blå, i molnet. Kanske jag har befunnit mig i ett förtryckande limbo alldeles för länge, kanske att jag är alldeles för insnöad i den kritiska skolan för att kunna återvända till det vänliga och ombonade folkhemmet. Jag skulle också kunna sitta där i TV-soffan och låta mig matas med sport, tävlingar, fiktiva och färdiga berättelser om djurens liv, rymden, historia. Jag skulle kunna arbeta för en spottstyver, låtit mig bli omhändertagen av en rik man och vårdat mitt yttre. Jag hade kunnat vara en vacker, vänlig, snäll och givmild person på det viset - för godhet föder godhet, det vet man... genom att vara oproblematisk och go' och gla' sprider jag liknande tankar, inte sant? allt detta vet jag, ändå väljer jag att vända rumpan till och tycka att en sådan situation beror på andras olycka. Att kunna skaffa sig livets bästa innebär inte att du är förtjänt av det, det beror på generationer av förtryck, om förkovring genom "tradition", om en religiös tro på att vissa människor förtjänar bättre och att skörda medans tid är och att smida medan järnet är varmt.
Men jag är knäpp.
Jag vill kanske stå utanför och därför slippa dåligt samvete för att leva på samma vis som de senaste generationerna av min ras, vi som konsekvent har använt oss av maktmetoder för att hävda dominans. På det viset tror jag att jag kan se mönster, som utanför har jag möjlighet att se det som har gått fel och jag kan arbeta för att leva ett liv jag tror på. Jag inbillar mig att jag kan se och utarbeta alternativa levnadssätt genom att stå utanför. Jag smickrar mig i tron att jag tidigt sett tendenser till det västerländska samhällets förfall. Jag tror att jag har genomlistat livet genom att reducera mig till en mollusk. Att vatten, näring, värme, någon att hålla i handen, som orkar lyssna, som vill förstå och dela med sig - att det är allt vad livet går ut på. Inte gränser, skillnader, inne eller ute. Men den definitionen förutsätter tvåsamhet, gemenskap, samförstånd, konsensus...
Så banalt, enkelt och så oerhört svårt. Livet.
sådärja... det känns alltid skönt att skriva av sig! Imorron känns allt bättre och jag kommer snart att se på livet med andra ögon. Det räcker att vårsolen skiner för att allt där utanför skall kännas mycket mer lockande. Snart får mitt dammiga inre vädras ut ordentligt
Jag har genom hela mitt liv vänt mig från stora grupper, tysta samförstånd och konsensus. Jag har nog alltid tyckt att det har känts suspekt och kanske banalt och enkelt att tycka som det stora flertalet. Med åldern har jag formats till att bli en cyniker, trots min ursprungliga önskan att aldrig bli en. Vad är det som gör att jag ständigt måste ifrågasätta det Normala, ständigt måste vända på meningar och åsikter, alltid öppna kappan mot vindens riktning. Det gör inte livet lättare. Inget tycks mig enkelt nämligen. Jag problematiserar och ifrågasätter, försöker att se alternativ och uppfinner kanske hjulet igen många gånger. Varför är jag motvalls? vad gör att jag måste se mig som utanför när det finns människor som visat och förklarat för mig att de vill att jag räknas in i deras liv, eller när jag vet att det är jag som utgör samhället och ändå kritiserar det. Jag har valt att ställa mig utanför. Eller är det kanske så att jag aldrig har känt mig riktigt passande i de stora sammanhangen egentligen. Har jag haft svårt att reducera mig själv i en gemenskap, kanske sett det svårt att se mig som delaktig i dem. Jag värjer mig mot patriarkat, mot samhällsfenomen, mot kolonialism, mot industrialism, mot modernism, mot trender, mot könsgränser, ideologier, universalitet, äktenskap, överenskommelser. Bakom alla ord som andas övergripande konsensus (demokrati, rättvisa, sanning, det rätta, klokhet) föreställer jag mig en konspiration av feta nackar kring ett runt bord - de stora marknadsledande varumärkena, en amerikansk centralbank, FN, alla styrda av hungriga varggrin. Allt tycks mig tjäna ett visst syfte och jag är inte delaktig i utformningen.
Jag vet, jag är knäpp.
Men jag är inte ensam i mina tankar. Det finns många olika förgreningar med liknande anarkistiska tendenser som förenar sig och sprider sig genom våra befintliga nätverk, där uppe i det blå, i molnet. Kanske jag har befunnit mig i ett förtryckande limbo alldeles för länge, kanske att jag är alldeles för insnöad i den kritiska skolan för att kunna återvända till det vänliga och ombonade folkhemmet. Jag skulle också kunna sitta där i TV-soffan och låta mig matas med sport, tävlingar, fiktiva och färdiga berättelser om djurens liv, rymden, historia. Jag skulle kunna arbeta för en spottstyver, låtit mig bli omhändertagen av en rik man och vårdat mitt yttre. Jag hade kunnat vara en vacker, vänlig, snäll och givmild person på det viset - för godhet föder godhet, det vet man... genom att vara oproblematisk och go' och gla' sprider jag liknande tankar, inte sant? allt detta vet jag, ändå väljer jag att vända rumpan till och tycka att en sådan situation beror på andras olycka. Att kunna skaffa sig livets bästa innebär inte att du är förtjänt av det, det beror på generationer av förtryck, om förkovring genom "tradition", om en religiös tro på att vissa människor förtjänar bättre och att skörda medans tid är och att smida medan järnet är varmt.
Men jag är knäpp.
Jag vill kanske stå utanför och därför slippa dåligt samvete för att leva på samma vis som de senaste generationerna av min ras, vi som konsekvent har använt oss av maktmetoder för att hävda dominans. På det viset tror jag att jag kan se mönster, som utanför har jag möjlighet att se det som har gått fel och jag kan arbeta för att leva ett liv jag tror på. Jag inbillar mig att jag kan se och utarbeta alternativa levnadssätt genom att stå utanför. Jag smickrar mig i tron att jag tidigt sett tendenser till det västerländska samhällets förfall. Jag tror att jag har genomlistat livet genom att reducera mig till en mollusk. Att vatten, näring, värme, någon att hålla i handen, som orkar lyssna, som vill förstå och dela med sig - att det är allt vad livet går ut på. Inte gränser, skillnader, inne eller ute. Men den definitionen förutsätter tvåsamhet, gemenskap, samförstånd, konsensus...
Så banalt, enkelt och så oerhört svårt. Livet.
sådärja... det känns alltid skönt att skriva av sig! Imorron känns allt bättre och jag kommer snart att se på livet med andra ögon. Det räcker att vårsolen skiner för att allt där utanför skall kännas mycket mer lockande. Snart får mitt dammiga inre vädras ut ordentligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar