infinity

Yayoi Kusama
Gleaming Lights of the Souls

så var höstlovet över. Vi har haft det skönt, tösen och jag. Igår åkte vi till Louisiana och upplevde Kusama och Freud, två ikoner inom konsten och två stora favoriter. Vi har hälsat på vänner och varit hemma och tecknat, gjort musik och lyssnat på massor av ny. Just nu sitter jag ensam hemma och läser i de gamla brev som jag hittade bland mina gamla strumpbyxor idag när jag letade efter saker till tösens zombieutstyrsel. Tänk bara att de finns kvar! efter allt mina hem har varit med om...

Sugs in i stämningar, läser och lyssnar på musik. Snart dags att hämta sötnöten, men först en låt till. Tänk vad mycket jag har fått se ändå, så mycket kärlek jag har fått och så mycket det finns kvar att ge. Jag har ofta vänt blad i livet. Ibland, när de där bladen bläddrar tillbaka, kan man finna att orden faktiskt inte har åldrats ett enda grand. Ord med lyskraft är som energi, de strålar tillbaka till dig som om tiden stått stilla. Och jag minns.
Allt.

Bill Withers - Ain't No Sunshine

rebel rebel

i bilen hem från köparenan lyssnade vi på musik och pratade om nära och mer avlägsna planer, och kom in på rymningar. Om jag hade rymt. Ja. Visst hade jag det, har jag inte berättat det? Näää.

Jo, serru, jag som var en snäll flicka och aldrig vågade sätta mig upp mot mammas humör eller äventyra hennes tålamod tog beslutet att följa med på en bilresa med vänner till Göteborg för att titta på U2. Mina idoler. The Unforgettable Fire Tour på Scandinavium. Året var 1985 och det var januari och vi var sex personer som skulle få kvarta hos bästisens storebror i Majorna. Inget kunde stoppa mig, jag var för sjutton arton. Myndig.

Morsan (så kallar jag henne i protest, hon avskydde det) tvärvägrade och hävdade att jag inte fick, varför spelade ingen roll. Så jag beslutade mig för att packa natten innan, den lilla väskan bar jag ner i källaren som ligger i anslutning till köksdörren, ställde klockan och inväntade sömnen- tror inte den blev så djup. På morgonen gick jag ner från mitt vindsrum och aktade mig för att låta ektrappan ner till nedre plan knarra sådär som trappan alltid gjorde. Genom att hänga på räcket gick det att gå på den lilla upphöjda kanten, där trät var så kompakt att det inte gav ljud från sig. Det var flera års vana som låg bakom, flera års smygtitt och smyglyssningar på förbjudna TV-program. Nere, äntligen. Då hördes hennes sovrumsdörr. Fan fan fan. Skyndande ner för källartrappan och där nere stod jag och tryckte under den evighet som morsan tog på sig inne i köket. Bara fem meter från mig. Känslan av triumf blandade sig med rädsla. Bara inte hjärtslagen hörs upp. Bara jag inte svimmar. Här nere började jag bli rädd för andra saker med, som att mina vänner skulle köra ifrån mig. Fan fan fan. Jag beslutade mig för att smyga upp och ta mg ut, så snart jag hörde en bil närma sig. Jag måste ta den chansen.

Jag hade tur, tog mig ut i snön, satte på mig jackan i språngmaschen på uppfarten och klev in i den vita Volvo 244:an som stod och väntade. Räddad. Musik och vänner. Nu skulle mitt liv börja.

Efter den resan hände mycket med livet. Jag vågade mer, gjorde tågluffar ensam, ibland utan att låta någon veta var jag var. Friheten i att vara osynlig, kunna röra mig utan att meddela vart, utan strypkoppel, har jag tagit med mig än idag. Och jag bannar samtiden som sätter stopp för kvinnors möjligheter att röra sig fritt utan rädsla. Jag bannar dig som säger att jag ska vara rädd, försiktig och hålla mig vid ljuset. Det ger jag blanka fan i, för jag trivs i mörkret och jag tänker inte offra min frihet för att andra säger så. Och vad rebell angår så vet min dotter att det är en sak som tillhör tonåren och som aldrig någonsin skall kännas kymigt. Att vara upprorisk är en del av vår utveckling, för i värsta fall kan vi i avsaknad av den fasen fastna där för resten av våra liv...

Min dotter skriver nu på en parallell version av min berättelse, hon lägger större fokus på relationerna mellan mig och mamma och på den invecklade kärlekshistorien som naturligtvis också fanns med i bakgrunden. Kanske jag drar den en annan gång, men be mig inte, för då skiter jag bara i det.

Sex Pistols - Pretty Vacant
U2 - Pride
Setlist 26/1 1985 

Terror

om media tog större ansvar för vilken skit de sprider, hur de formulerar sig och vilken vinkel de tar skulle ensamma våldsverkare med extrema åsikter inte få luft under vingarna. Det är i mitten dyngan skits ut, vaniljsvensken och grannen med den välklippta gräsmattan sitter hemma och gjuter bensin på lågorna genom att sprida förstockade åsikter om en fiktiv nation och fabulerad tillhörighet. Genom att sprida rädsla och påstå vanstyre och falskspel skapas syre för ensamma galenpannor. Utan denna trojka hade hatet som pyr inte fattat eld.

Svensson skiter

Media sprider dyngan

Galenpannan äter skiten och dör sin hjältedöd

Kalla terrorism vid dess rätta namn, och vid rätt tillfälle. Jag tackar Oisín Cantwell för det mod han besitter to call a spade a spade, och redaktören samt alla vid EXPO som har kartlagt svensk terrorism. För den finns.


Petter Larsson - Mörkret hämtar kraft i mitten. 
Maria-Pia Cabero - Så reagerar extremhögern på rasistmorden i Trollhättan
Martin Gelin - Pojkrumsradikalerna - så förenas ensamvargarna på nätet
Oisín Cantwell - Värsta terrorattentatet i Sverige sedan 1940
Ola Larsmo - Det är inte "svenskt" att sitta vid datorn och hylla rasistmord

Wikipedia: Terrorism

slit å släng

eremit, Danila Tkachenko

men idag är jag finito. Herregud vad jag är trött. Företagets policy som går ut på att ta hand om hela hem betalar sig inte alla gånger. Idag har vi, 4/6 av personalstyrkan, varit i ett dödsbo utanför Helsingborg och rensat innan näste ägare flyttar in. Två dagar har vi på oss att sondera, fundera och plocka ut, markera och packa det som går att sälja och sen ta hand om det övriga. Allt källsorteras och det är bråttom. En macka och ett glas vatten på gående fot, sedan ta itu med garaget och vinden. Fina kläder, sänglinnen, köksgeråd, böcker, CD-skivor, sängar, rubbet kastas på tippen. Av tidsbrist. Det är för jävligt.

Åtta timmars slit för att slänga sådant som folk behöver, och sälja sådant de inte behöver, känns i ryggen men mest i själen. I morgon är en ny dag.

finito

Tänk om det ändå vore så väl... 

just nu är jag så trött på debatter och debacle och nu vill jag bara vara i hatten

imorron är det slut med friheten.

Tjoflöjt!

Villagers

kaffet är svart och hett, elden sprakar från vedspisen, spinnande musik och katt intill. Bilen är servad och har fått nya vinterdäck, bara besiktningen kvar nu. Hoppas att de har överseende med reservtanklocket som jag fick skaffa efter slangningen häromveckan. Jäkla ungar... jäkla E-moppar.

Ute i Ljungbyhed har gator och torg fått nytt liv, flyktingarna ser till att fylla den annars så öde byn. Byborna är nyfikna, en del tar med sig kameror och bevakar varje steg, som de sen lägger ut på sina sociala nätverk. Andra är hjälpsamma och några har fått arbete i förläggningen. Jag känner hopp. Nyfikenhet är bra.

Att bli förstådd är en fin sak. Jag fick ett nytt ljudspår av G igår, som jag har lyssnat på, på repeat.


Villagers - Courage
Everything I Am Is Yours

nuffror

att försova sig har sina fördelar, en är att man är utsövd. Som väl är har skolan infört en bullpåse för ett självkostnadspris av 10 SEK/st. Den har räddat tösen många gånger under långa förmiddagspass. Vi stiger upp tidigast av alla och tar frukost 6.30, så att vänta till lunch kl 12.30 är en mara, särskilt när arbetspassen är så långa som 100 minuter, med korta raster mellan. Jo, idag finns det tydligen inte något som säger att 40 minuter är legio lektionspass längre, dubbelpass innebär idag 80 minuter utan rast och vissa dagar har klassen inte mer än två femminuters raster, totalt. Det är mycket siffror. Mycket nuffror som ska klämmas in i en arbetsdag. Vad jag inte förstår är att sifferkunniga inte kan se till att siffrorna har bärighet i verkligheten... livet är inte förutsägbart alltid, men att planera en skoldag kräver knappast nobels pris i ekonomi.

Angus Deaton heter årets nobelpristagare i ekonomi. Priset är diskutabelt i sig, som "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne", men eftersom tiderna förändras och ekonomi påverkar oss vare sig vi önskar det eller ej, så är detta ett pris att verkligen hålla ögonen på. Vart blåser vindarna. Vad vill man ha sagt, finns motmedel och är vetenskapen absolut? Nationalekonomi är en lurig sak.

Professor Deaton fick priset för sin "analys av konsumtion, fattigdom och välfärd", vilket känns som en bra start. Nu ska vi se om fattigdomsanalysen är ett sätt att kritisera ekonomin inifrån, eller om det är en andra-världen-diskussion, som skulle förskjuta problemet åt något annat håll... men det visar sig snart att det är ett nödrop. Vad händer om världens likvida tillgångar plötsligt förskjuts åt ett distinkt håll? kommer de som nu har blivit stenrika kunna uppbära världens behov av konsumtion - du vet, det där hjulet som ska rulla för att ekonomi skall kunna legitimeras som var mans behov och egendom. Konsumtionen varierar nämligen mindre än inkomsten.

No shit, Sherlock!

Nu står en prisad man och säger att Keynes recept var ett sockerpiller! haha... ja, om man verkligen har upplevt fattigdom så låter det inte som en paradox. När gubbar förstår att ekonomi, som avser allas bästa, borde grundkollas på gräsrotsplats och sociologiskt, är det kokta fläsket stekt. Nu när vi står inför faktum och det faktiskt är försent att ändra på systemet, vore det förmätet om ingen drog i nödbromsen, åtminstone på pappret... Nej, jag säger som så många goa gûbbar gjort tidigare: Jag är glad att jag är fri från skuldbördan. Verkligen. Glad.


Blå Tåget - I miljonärskvarteren med min absoluta favorit CJDG <3

Global Infantilists - Still Waters med Mare Kandre