swag

Herr Antites

är fredagstrött, nya personer att förhålla sig till, nya rutiner och ny miljö gör så med orken. Men det är en skön trötthet, för jag är nöjd. Inte så mycket för att min insats har varit stor ännu, utan mer för vad jag har åstadkommit med livet, för med tanke på hur snett allt hade kunnat gå under högstadieåldern - en av de mest omtumlande tider man kan genomgå i livet - så är jag rätt nöjd med både min egen och min dotters insatser. Jag säger som med Lajka, man måste alltid jämföra.

Nu har jag möjlighet att få följa den svenska grundskolan inifrån och det kommer att bli en spännande resa. Mycket har hänt sedan sist jag satte foten där under dagtid. Tänk bara: beviljad individuell (läs kraftigt reducerad) timplan redan på högstadiet, ett betygssystem som helt och hållet baserar sig på lärarens förmåga (och intresse) att bedöma, galopperande antal livshotande allergier och nyanlända ensamma flyktingbarn som sätts på skolbänken för integrering, när ett fåtal dagar återstår av terminen och de omöjligen kan förstå det som lärs ut... stackare, det måste kännas som att hamna på Mars.
Nej, allt är inte bättre idag. Facit syns i högstadiet, svart på vitt.

Förhoppningen ställer jag till kommande vuxengenerations kritiska process. För många av de ungdomars, jag skall undervisa, skull och för våra kommande generationers skull hoppas jag verkligen på en Hegelsk antites. Hur fanken kunde min egen generation gå så snett? vi som hade allt...

fr.o.m. torsdag är det fritt fram att titulera mig Fröken...

jodå, så är det. Knappt hade uppsägningstiden löpt ut förrän det var dags igen, ur askan i elden skulle man också kunna säga. Som väl är har jag inte någon större aning om vad som väntar, så just nu känns det som en kul utmaning.

Bildlärare, minsann. Ska bli förbaskat roligt och blir det som jag önskar kommer jag att lämna efter mig ett par högstadieelever med vidgad syn på maktmetoder, kvinnosyn och med en smula fördjupad insikt om bilders makt att påverka. Hurra!

in memoriam

idag, den 25 november är FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. ETC skriver hur det ser ut i Sverige, svarta siffror, svart statistik. Jag hade kunnat vara en av de 17. Hade skinnet gått sönder, ett ben gått av eller en läpp spruckit, då hade domstolen inte kunnat se genom några fingrar, då hade tillhygget setts som ett potentiellt mordvapen.
Men...
Jag hade tur.
Jag överlevde!

Fysiskt är jag hel men jag kommer förmodligen aldrig att helas.

Dagens tankar går till de kvinnor som har dödats, och till de kvinnor och barn som har levt i ett våldsamt förhållande, men som ändå har lyckats fortsätta i ett vuxet liv baserat på kärlek och ömhet, där maktrelationer är något som stannar i tidningarnas ledarsidor.

sunnanvind

Yoko Ono, Wish Trees

i helgen har den lokala musikföreningen bjudit på musikunderhållning och tösen och jag pallrade oss dit, såklart. Först pimplades det läsk från restaurangen på ovanvåningen och så roade vi oss med att teckna med barnkritorna från mysrummet längst in, under tiden som arrangören arrangerade det som skulle arrangeras. Från fåtöljerna kunde vi i lugn och ro beskåda publiken som sakta fyllde lokalen, och prata med ett par bandmedlemmar, gamla vänner från hemorten. T tog chansen att ställa en mängd frågor kring musik och framträdanden, sådant man undrar mycket över som trettonårig blivande gitarrist och hon var väldigt nöjd med kvällen. Hennes första konsert!

Idag fick jag ett trevligt samtal i min nyköpta sladdtelefon, det första samtalet i den faktiskt, och ser det som ett gott omen. Intervjun under förra veckan har gett resultat och kanhända kan jag byta titel inom en mycket snar framtid. Man har hörsammat önskemålet om 50% och hittat en andra hälft som gärna vill dela tjänsten med mig. Det lönar sig alltid att vara ärlig!

man shot in Russia in argument over Kant

Carl Fredrk Hill, Stilla kväll

som filosofistuderande kan man ibland undra över tankens förmåga att gå över gränser. Jag brukar hävda för tösen att det som gör konst, skönlitteratur, teckning och animerad film så stort är just möjligheten att strunta i gränserna, att istället utnyttja mediet och utvidga det och ena sådant som vi först inte trodde var möjligt att ena. Inom filosofin idag bråkas det som aldrig förr kring två läger, populärt kallade den analytiska och den kontinentala filosofitraditionen, och jag tänker att det aldrig kommer att bli en enig front så länge som skolorna envisas om att hålla sig på sin Kant...

Å ena sidan har vi oerhört begåvade analytiker som tar logiken som handlingsplan för en slutledning, å andra sidan förkastar lika briljanta tänkare naturvetenskapen som grund för alltings absoluta förklaring. För filosofer inom den analytiska skolan är det viktigast att nå fram till ett precist resultat, man strävar efter att sätta punkt för ett problem genom handgripliga (helst begripliga) lösningar. Denna sorts vetenskapsfilosofi uppstod som ett hjälpmedel för naturvetenskapen, i en strid om kunskapens möjligheter och gränser framstod den som mest förståelig och riktig. Matematiken förvandlades från att ha varit redskap till förståelsens absoluta horisont, och i Wien uppstod Wienkretsen som till varje medel ville utplåna metafysiken. Det som ej kunde förklaras på ett logiskt (läs matematiskt) sätt ansågs inte vetenskapligt och än idag är det svårt att på universitetsnivå få gehör för tankar som bygger på osäkerhet. En slags tankens Horror Vacui! Den andra skolan hävdar att hjärnan har begränsningar som sätts av yttre och inre påverkan - därför är all kunskap relativ. Iband kan en tänka att det vore oerhört uppfriskande om det plötsligt dök upp en briljant person som Alain de Botton, fast utan pretentionen att lösa alla problem på ett enkelt och universellt sätt. Livet är inte enkelt, kunskap har begränsningar och vi är alla olika, av olika anledningar.

De Botton har av belackarna kallats populistisk och hans kunskap redundant - och jag kan väl i viss mån hålla med. Men han är jäkligt bra på att sätta fingret på saker man tycker, tänker och vill uttrycka... vore det inte för hans torra, Mooreska common-sense-logik så hade jag kanske varit förtjust!

Det är skönt med eleganta lösningar på alla problem, men ibland så är det skönare utan... vad vore väl livet utan hjärnans små felsteg, och förståelsen för dem. Åtminstone ibland.

Alain de Botton - What is Art for?

C.F. Hill, granar

de små, små sakerna

Solnedgång över Lüneburger Heide

jag vaknar ganska tidigt, går ut på toaletten och känner den kyliga luften mot de bara benen. Katten har ännu inte satt sig på sin väntplats vid verandaräcket, så jag går ensam tillbaka in och kryper ner under duntäcket och somnar om. Två timmar senare vaknar jag med samma glada känsla, det var längesedan, det måste varit en fin dröm. Nu släpper jag in katten som följer mig tätt intill, sitter bredvid mig där jag tänder brasan och tankar kärlek genom att smeka och krusa sig kring mina ben. Han vet att mat blir det först om ett tag och brukar vanligen påpeka detta misstag genom högljudda protester vid den tomma matskålen, men inte idag. Idag är han med mig och väntar in elden som snart ska värma hans sovplats. Idag lägger även jag mig igen, från duntäcket lyssnar jag på brasan och tittar ut genom köksfönstret som syns genom den öppna kammardörren. Frosten har ännu inte nått högre än topparna på mullvadshögarna, så färgerna är fortfarande mustiga. Jag kan se bokhäckens rostbruna löv, aspdungens ärggröna silver och en glimt av björkarnas smutsvita där bakom, närmast fönstret lyser järneken blankt grön men idag är det tyst bland småfåglarna som brukar gömma sig därinne. Örterna jag odlar i fönsterlådan är ännu gröna här och var, så jag har inte haft hjärta att slita upp dem än, men jag kan se hur fint det vore med ljung istället.

Ljung får mig både melankolisk och glad. Små strävsamma buskar med stark lyskraft som förebådade död om man tog in dem. Gamla minnen är förknippade med den lilla växten och den rimmar med saker jag gillar. Solnedgång över en vilande hed i norra Tyskland. Lärksång. Det växer ljung på pappas, farmors och farfars grav och många orter i närheten bär blommans namn, Ljungaskog, Ljungbyhed, Ljung... ljudet av ett gitarrackord i moll.

Nu har gumman vaknat så nu blir det frukost ute i det varma rummet. Katten lär bli nöjd. Som tack kommer han att låtsasvakta möss framför vedförrådet under vedspisen där jag hittade ett litet bo i fredags. Han är nog tidernas sämste musfångare men dess bättre på att vara gosig och ge kärlek. Det får vi i massor.

Grantchester Meadows - Pink Floyd

Glowing in the Dark

jag har FANGIRLAT ( och lärt mig ett nytt uttryck) och varit på premiär. Att se Mockingjay Part1 tillsammans med fyra lystna trettonåringar är som att sugas tillbaka till den åldern själv. Härligt! och på vägen hem sjöngs det sånger...

Skylar Grey - Glow in the Dark

och här hemma glöder det i kaminen igen, snart har torpet blivit uppvärmt till acceptabel temperatur. I morron hinner jag inte elda eftersom jag ska på tidig intervju. Nervös.