Idag känns det bra att vara i mina kläder, skamligt nog kan jag säga att sedan mamma gick bort har jag blivit friare och mer tillåtande. Färre tankar kring oro eller telefonsamtal som aldrig blivit av, inga fler bortförklaringar eller mindervärdeskomplex, istället har jag en mer pragmatisk förhållning till livet och det som hör därtill. Jag är jag, gör det jag är bäst på och går inte att jämföra med någon eller något annat, that´s it.
Receptet på denna framgång är tid. Lägger man till en snar framtid med värmande solsken och ett fysiskt arbete med synligt resultat kan man snart kalla sig själv för lyckad. Inte lyckad som framgångsrik, för vem önskar sig oöverstigliga krav utan gränser och horande för pluttiga sekiner, utan medvetet självsäker och trygg i sitt skal. Jag vet vad jag går för och vet mitt värde och dessutom har jag skinn på näsan nog att säga nej. Pondus, men utan att vara okritisk. Ödmjuk utan att vara mesig. Man kan säga att jag har gått igenom elden och kommit ut hel.
Det kommer självklart dagar då jag känner mig nere, men jag tillåter mig att vara ledsen eftersom jag vet varför. Så länge jag vet att min inre kompass är hel får jag tillåta mig att göra avstamp från produktivitet- och duktighetskrav. Jag lever ett liv, lär mig av det som kommer i vägen och vet att jag är bäst på att vara jag. Det räcker fint.
Om någon skulle tycka att jag verkar onödigt positiv, världsfrånvänd eller rentav naiv - ord som oftast används inom högerfalanger när det kommer till säkerhet eller trygghet, kan jag bara säga att vi är en fluga. Inget att oroa sig för. Även om vi optimister är många, så vänd bara huvudet åt andra hållet, slå dövörat till och låtsas som att det regnar. Vi kunde inte bry oss mindre.
Bootsy Collins - The Power of The One
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar