Äntligen litet ledigt. Jag går runt och inspekterar trädgården som sakta tar sig fram, årets tidiga torka och sena köldnätter har satt tydliga spår på odlingarna. Snart är IBC-tanken tömd och el Niño är bara i startgropen. Inget svar på förfrågan om vattenpåfyllnad. Man är oroad, tar en promenad i månljuset och lyssnar på nattvaket. Vaktlar, kärrsångare, sävsångare och näktergal. Så fint det är tills första bonden skördar ängen kl 00:12. Stor maskin, liten äng, det är över på en kvart.
I trädskuggan trivs bergklint och solen rår ännu inte över akleja och prästkrage. Vad vore livet utan ogräset.
Jag läser vidare på Rövarna i Skuleskogen, min första bok av Ekman som jag tydligen läste samma år den gavs ut. Jag minns hur jag satt uppkurad i farfars obekväma karmstol som jag hade ställt uppe på rummet. Hur försjunken av berättelsen jag var att jag inte märkte att benen domnade under mig. Samhällssatiren förstod jag i viss mån redan då, men vad jag måste ha undrat över detaljerna. Saker som jag vid det laget omöjligen hade koll på. Var det läsningen av boken som gav historieintresset en glöd. Jo, nog var det så, när jag tänker efter. Bibliotekarierna såg mig ofta sitta och anteckna, jag var alltid där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar