Vårpip

Lummern blommar

En tjock dimma sveper in torpet och jag har lämnat utebelysningen tänd, ljuset ser så fint ut från vägen vid dis. Efter två dagar av töväder och tämligen kraftiga vindar har snön försvunnit och lämnat marken tillplattad, bar och brun. Talgoxarna och duvorna har sedan ett par veckor tillbaka anmält vårens ankomst. Kanske tranorna, tofsviporna och sånglärkorna slår nya ankomstrekord i år, och sen är det bara en tidsfråga innan sångfåglarna sätter igång... Jag är ändå litet oroad över Bolmentunnelns framfart som nu är alldeles i närheten av platsen där näktergalarna och flera tranpar brukar häcka. Undrar när eländet är över. Än far tungt lastade fordon förbi mitt torp, visserligen inte lika frekvent som förra året men det tycks mig som om arbetarna har slutat prioritera hänsyn till oss boende. Det är längre transportsträckor nu, och man vill spara tid och pengar.


Igår var jag på provtagning igen, första testet var i maj, sen slarvade posten bort remissen och jag fick en påminnelse för uteblivet besök. Det var när jag bestred fakturan som jag fick reda på att jag hade en cellförändring. Blev återremitterad till Ä-holm och där var jag alltså, efter nio månaders väntetid. Den lilla knutan hade inte försvunnit och om sex veckor får jag nytt besked. 

Under besöket fick jag en P-bot. Parkeringsautomaten hade inte skrivit ut ett kvitto och jag tänkte att det säkert bara var slut på papper, så jag upplyste receptionisten på sjukhuset istället, som uppgivet menade att det inte var hans problem att ständigt ta emot alla felanmälningar som angick ett annat företag. Han har ju rätt i sak, samtidigt kunde det ligga i sjukhusets intresse att slippa mer oro hos patienterna, tänkte jag. 
Jag ringde upp numret som stod på automaten. På felsök satt mannen jag talade med i en bil, han lät stressad och var väldigt kort och otrevlig. Jag bad honom rapportera ärendet vidare och se till att få felet åtgärdat så fort som möjligt, så att inga fler sjukbesökare skulle behöva uppleva detta. Tänkte där och då att jag gjorde dem en tjänst och insisterade därför. Han kunde inte göra något åt saken i bilen och sa att jag skulle sluta vara påstridig och uppjagad, sedan la han på. När jag satt i bilen och körde ut från området ringde han upp igen, och sa att jag inte fick tycka att han varit otrevlig som lagt på luren.
Stackars människa som inte känner ansvar för annat än sin anställning, tänker jag. Utan befogenheter och ansvarskänsla rasar servicen och kvar har vi maskiner som är lätta att byta ut och manipulera genom låga löner... Detta moment 22 grundar sig i anställningsosäkerhet och är en stor fara för alla inblandade utom den som kortsiktigt håvar in stålars. En anställd utan befogenheter och kundansvar slutar se konsekvensen av sitt handlande och jobbet som robotiserad känns meningslöst. En kund som ringer felsök är alltid i affekt, särskilt på en parkeringsplats utanför akuten. Men bryr sig bolaget?

Det är synd om människorna. 

Men ikväll ska jag ut och festa ihop med alla andra löntagare, och tänka att det är helg, att jag är ansvarslös och sorgefri och att lönen är inne igen om en månad.

Osäkra villkor speglar dagens arbetarlitteratur 

Pigs on the Wing - Pink Floyd