Rekapitulation

Sidenticka (Trametes versicolor)

Det är mycket tankar som far genom huvudet en lördag morgon, när man har tid att rekapitulera [ett i mina öron militärt klingande ord som får mig att tänka på motsatsen till det jag vill säga], veckan som har gått. Vi har fått litet nya ord i ordlistan, inte minst de lågvattenmärkta som presidenten over there har delgivit oss, och så har vi som jobbar och går i skolan börjat arbeta igen efter en tids skönt avbrott med sömn och annat trevligt. Det enda som inte har fått pausa är naturen och då tänker jag främst på naturens nedbrytningsprocesser, för där ute i det stora vilda frodas svampar, mossor, lavar och smådjur som om morgondagen inte fanns. En fatalistiskt lagd person kunde säga att när träd faller omkull av fukt, och när regnets vattenmassor eroderar kustremsor, och is tränger in i sprickor och skrevor, visar det på naturens hämndbegär - men naturen är inte lagd åt det hållet. Ondska finns bara i vårt moraliska medvetande och är ett verktyg för gruppsamarbete. Utan konsensus och föreställningar om vad som är rätt och fel skulle våra samhällskonstruktioner snart dö som en stormvind i öknen bort.

Myskmadra (Galium odoratum)

 Det går en snäv gräns mellan vad som kan antas vara rätt och fel, och den politiska gränsen är tänjbar. Detta är vad "The Handmaid's Tale" som jag nyligen har börjat att titta på berättar om. Serien, som är baserad på Margaret Atwoods roman, handlar om hur förslavning och förtryck av mänskliga naturresurser kan användas som incitament för Homo sapiens fortlevnad. Precis som kolonialmakterna, menar regimen i Gilead att brutalitet och skövling av naturresurser är av godo eftersom folket själv inte förstår sitt lands bästa. Så länge ingen är intresserad av att ställa frågor till de berörda tillhör historian och forskningen makten. I min värld används uttrycket tolkningsföreträde, detta oerhört viktiga ord som postmodernismen har fört med sig har vänt upp och ner på värdeskalor och synvinklar på kulturella företeelser. När Atwood talar gör hon den med den subalterna rösten, och även hos flera svenska museer har ett forskarsamvete väckts. Behövs verkligen fler svartvita bilder av vita, privilegierade män, för att visa deras "objektiva verklighet", och vem äger rätten att uttala sig om andra länders kulturer? Känner vi ens till syftet?
Det går att göra otaliga referenser till kolonisering, såväl inom kultur som natur, och särskilt inom museivärlden och skogsbruket, so Don't get me started... Däremot vet jag en sak: Naturen saknar syfte och är därmed inte ond.

Blåsippa (Anemone hepatica)

Per Molander: Så tar sig Trumps protofascistiska agenda in i finrummet