söndag 27 december 2015

Arv och miljö


Frukostdiskussion om gener, om samhörighet och hur saker blir som de blir. Om mjölbaggar och inavel, om Schweiz och värden. Musik, skratt, kaffe, sista lussebullen och så plötsligt...

...vad tyst det blev. I morse beslutade P att ta med T till nya familjen i Dalsland, så medan hon packade gick jag ut i regnet och hämtade in ved. Regn i ansiktet och gegga under stövlarna, fula jävla jackan och de förbannat fula byxorna, allt är grått och mörkt och fult och eländigt. Sprickorna i lekstugans fönster grinar elakt och vattenflödet under den japanska bron hotar spefullt spola bort fundamentet. Känslan av att leva som en lus.

Nu är det svårt. Åtskilliga saker påminner om hur liten jag är, obetydlig, obemärkt. Åter en jul utan att mamma hört av sig, ett SMS i all plikt från brorsan. Den sista familjespillran som fanns kvar har lämnat oss. Det är svårt att leva med minnet av morsans sista ord, den där djävulska veckan efter rättegången i september för snart 1,5 år sedan. "Som du förstår kan jag inte hjälpa dig". "Varför måste du alltid vara så hemskt negativ". Jag tackade tyst och lade på luren, sedan dess har ingen av oss hört av sig. Psykologen jag fick tre sittningar hos efter sammanbrottet i maj tyckte det inte var min sak att höra av mig. Jag är inte ensam skyldig att hålla ihop en familj, det ligger inte på mitt ansvar att ständigt be om förlåtelse, särskilt inte som jag är den som behöver stöd.

Min mamma har aldrig stöttat mig. Min mamma består av två mammor, en till sin son och en till mig. Jag har alltid antagits klara mig själv, kan inte minnas att jag fått tröst av henne, eller uppbackning, eller beröm. Inte då min pappa dog, inte med skolarbete, aldrig någonsin för mina personliga livsval. Första gången hon uttryckte något som lät som en uppskattning var när hon fick läsa mitt namn och titel i Bukowskiskatalogen. "Varför har du inte berättat att du har en kandidatexamen?" Vid det laget var jag nästan färdig med magisterexamen och beskylldes för försumbarhet, hon fick skämmas inför sina vänner, eftersom jag inte hade gjort klart för henne att jag hade en examen. Och då jag ringde brorsan efter vräkningen och sökte tröst efter ytterligare ett självmords-SMS från sambon, och fick en utskällning av henne per telefon. Jag fick inte göra min bror upprörd, eftersom han stod i begrepp att starta upp sitt företag. Så har det sett ut.



Min mamma har två barnbarn men eftersom hennes dotter har blivit utsatt för misshandel och suttit i domstol har hon tvingats skära av bandet från ett av dem. "Sådant klarar man inte av, det är inte sådant vi gör i vår familj". Och psykologer ska vi inte tala om, sådana är till för sjuka människor, svaga stackare. Jag minns när jag presenterade min pojkvän ED för familjen, en intellektuell och oerhört snäll man från Belfast som jag lärde känna vid skolan i Dalsland. Som den utbildade möbelsnickare och designer E var, tog mamma tillfället i akt och lät honom utföra ombygget av undervåningen. E var snäll och tog inte betalt, det skulle han aldrig göra mot en vän, som han såg mamma. Hon är trevlig och belevad, bjuder gärna på whisky och lagar mat och E kände sig som hemma. Han berättade för henne om sitt liv, delade med sig av sig själv. Därefter kallade hon honom svag. Han var svag eftersom han inte kunde ta en motgång. Sanningen var att han hade tagit sig helskinnad ur Belfast 1970-tal, bort från en supande pappa och djup fattigdom och hade lärt sig att pengar är flyktiga värden. För E var musik, skratt, vänskap och poesi viktigare än allt och jag är tacksam över den tiden vi hade ihop.

Min mamma är två mammor. Min mamma tycker att pojkar far mycket mer illa än flickor när en pappa går bort. Min mamma tycker att homosexualitet är en sjukdom. Min mamma älskar att höra på när vänner berättar om sina långväga resmål, golfmiddagar och jakttroféer. Hon avskyr filosofi. Att lyckas i livet innebär att tjäna mycket pengar. Samtidigt ska det inte vara vräkigt, för nyrikedom är något fult. Nyrika fnyser man åt. Någonstans måste jag tycka väldigt synd om henne, för visst är det tråkigt att aldrig få känna sig riktigt hemma i det egna skalet. Om självbilden är en kung och omgivningen är av grus kan det lätt bli så, att omvärlden får ta stryk. Vi som inte passar in får veta det. Gärna ofta och hela tiden.

"Usch så ful du är i håret"
"Varför kan du inte ha skor med klackar, du går som en kossa"
"Har du tänkt på att du börjar bli bred om baken"
"Varför kan du inte tänka mer som Karin, hon läser en bra linje, något man kan livnära sig på"

Så det är inte konstigt att jag gillar lågmäldhet, djupsinnighet och ödmjukhet. Eller är det?




Isobel Campbell & Mark Lanegan - Come Undone
Townes Van Zandt - Lungs
King Crimson - Fallen Angel

2 kommentarer:

  1. Nej, det är inte konstigt. Jag förstår ganska väl... Kram!

    Och må du få ett ljuvligt nytt år!

    SvaraRadera
  2. tack detsamma Magda, det har jag förstått att du förstår. Ett gott nytt år på dig med :)

    SvaraRadera