tjitter

Vattnet ute i badrummet har frusit för andra gången i vinter. Jag har ju vatten i köket och kan tvätta mig där men det är ju ett irritationsmoment ändå, jag vet ju inte exakt var proppen sitter. Jag tar dagen som den kommer. För sextio år sedan var rinnande vatten en lyx och jag har det varmt och skönt inne i storstugan efter att ha startat en brasa till frukosten. Nu har vardagarna blivit rutin och tillsammans med Tekla blir morgnarna en skön start på dagen, jag hinner tom. krypa ner och mjukväcka henne nu innan frukostbestyren, brasan, duschen och påklädningen. Tekla hjälper till och tänder ljus och dukar och när det är kallt som idag, då gör hon även vårt te och kollar till gröten. Brasan kan vara litet trilskande emellanåt. Efter tandborstningen bylsar vi på oss och stiger ut till "busshållplatsen" på andra sidan vår lilla vita grind och tar farväl och när busschauffören sagt sitt om dagens väder rullar de iväg till sin dag och jag går in och tittar till brasan.

Nu kommer morgonen så tidigt som halv åtta och då är jag ute och hämtar in dagens ved inne i skogen, ute vid komposten. Jag har fått en tygkasse som är lagom att bära de mindre kvistarna med, upp tre varv brukar det bli och en lagom skön morgongymnastik. Idag ledsagades jag av en nyfiken klunga tjittrande stjärtmesar. De har en enastående förmåga att pigga upp en! och strax därpå flög en trehövdad sångsvanfamilj över huvudet på mig, pappa svan trumpetade ljudligt och förkunnade likt en härold deras ankomst. Magnifikt och sobert mot den silverfärgade himlen. Tänker att vissa saker har sett ut eller låtit på liknande vis under eviga tider och jag påminns om saker, distansen till mig själv och till det materiella, en form av ödmjukhet som kan liknas vid en religiös uppenbarelse. En härlig känsla. Med tanke på den pågående debatten om barnfattigdom i Sverige och med risk att trivialisera den ytterligare, kan jag tycka att det har blivit ännu viktigare att stanna upp och delge inre värden för sina barn. Kanske läggs för mycket fokus på materia... men jag kan känna igen mig i den oron också, jag har varit där. Jag ÄR väl där, men T tycker om sina secondhandkläder, hon älskar min hemlagade mat och hon förstår varför vi inte reser så ofta. Och änsålänge värdesätter hon att jag är hemma när hon kommer hem och gillar att göra läxan och höra mina kommentarer och synpunkter. Om allt i vanlig ordning.

 Nu har jag burit in ved och gjort mig en kopp kaffe som jag tänkte dricka framför brasan innan jag tar itu med dagens textarbete. Kanske jag plockar fram en kanelbulle ur frysen också. Ja, livet som pensionär är inte så dumt...