jag har allt mer funderat kring samlare och samlarvurmer, vad det egentligen är som får dem att ticka och vilken drivkraften är som kan få en sansad och bildad människa att bli en rabiat maniker. Att generalisera samlare i kategorier är farligt men kul om man vill bygga upp ett mönster, så jag testar tanken mot en plattityd, tanken att en samlare är en man. När jag arbetade vid det stora auktionshuset i storstaden möttes jag vid ett tillfälle med mycket stor skepsis av en man-i-sina-bästa-år när jag svarade "inget" på frågan vad jag samlade på. Notera att frågan var retorisk, det var självklart att man samlade, viket jag fick en lektion i under en tid som föreföll vara i tio minuter. Jag arbetade i samlarnas bankvalv utan att samla på något, jag måste ses som mycket suspekt - åtminstone var jag en femtekolonnare och borde veta bättre.
Om man ser på samlandet ur ett historiskt perspektiv framträder ofta en arkivalisk uppdelning i jägare och samlare, en gammal tes som skall styrka uppväxten av samhällen, ekonomi och ett abstraherande av ägandet i form av siffror och matriser. Tidningarna har naturligtvis poängterat likheten mellan dagens ekonomiska bubbla och barockens tulipanmani och jag kan tillägga likheterna mellan Jakob Fugger the Rich och Bill Gates eller Alan Greenspan, tävlingsinriktade humanister med uttalad samlarmani och makten baserad på ägande. Pengar. Värde. Genom att äga ett stort kapital ökar trovärdigheten och man får följeslagare. Kapital vill jag poängtera, behöver inte nödvändigtvis innebära ett ekonomiskt kapital, utan kan lika gärna definieras som en kunskapsbank. Det är inte sällan som de båda sammanfaller. Franis Bacon myntar uttrycket Kunskap är makt i ett epistemologiskt försök att fjärma sig från skolastiken ett halvt sekel efter Macchiavelli skrev "Fursten"och mitt under den tid vi brukar hylla som renässanshumanismen. Humanism är inte helt oproblematiskt idag, dagens sönderplockande av begrepp och nagelfarande av ord kan visa att humanisternas credo resulterat i att de inre värdena har fått ge vika för det synliga, taktila och för möjligheten att lägga saker på hög. Även stora högar. Mycket stora högar, för vem tänker på efterkommande generationer idag? samlandet som vid en första anblick främst går ut på att bräcka och tävla kan även handla om ett sätt att visa sin duglighet gentemot andra individer i en grupp. Vi kan kalla det ett samhällsfenomen.
Det märkliga är ändå när samlandet övergår i något som kallas moralhumanism eller filantropi, för även om en människa skänker bort 99% av sina ägodelar så har anskaffandet av dessa krävt en stor andel medmänniskors underläge och kanske även fall. Samvetet och den sociala koden säger oss att vi bör göra bot och bättring och det fungerar idag precis som det gjorde förr. Genom handel.
Det finns naturligtvis även samlande som inte handlar om andras direkta nöd utan är ett fenomen som brukar kallas för hobby. En hobby kan väl närmast beskrivas som en fritidssysselsättning där människan kan få utlopp för sin längtan. Det äldsta uttrycket för något som liknar en hobby är ordet Amatör som härleds från Älska, alltså sysselsätter man sig med saker man tycker oerhört mycket om att göra. Denna syssla tillhörde naturligtvis överklassen som hade tid över för sådant som inte var direkt livsuppehållande. Det är just den definitionen som marxismen har tagit fasta på och ur ett sociolgiskt hänseende var detta även en viktig distinktion. För hur skulle det se ut om man behövde arbeta för brödfödan? En av mina snobbigare kollegor raljerade med tesen om att lönen, den lever man inte på, den har man bredvid. Sant!
En tredje definition av hobby kan sägas vara ett utlopp för inre behov, ett sätt att kunna förkovra sig inom ett gebit som inte går att ringa in som avlönat eller betalt. Något du gör av ditt inre hjärtas lust. Denna lust kommer med den moderna tidens lagstadgade semester och när människan finner sig ledig och fri att göra det hon vill. Ett svårt dilemma för en del som även i fortsättningen måste göra livsuppehållande åtgärder för att hushållet skall klara sig. Jag tänker naturligtvis på alla dessa husvagnsturister och andra semestrare som gärna vill tro att frihet hänger ihop med det materiella du kunnat införskaffa dig som löneslav och är därför inte något du vill göra avkall på när du är ledig. Därför packar man ledigheten full med samma pryttlar som man haft i hemmet, men ser samtidigt till att det blir svårare och trängre. För semester skall vara billigt, eftersom huset du sitter på faktiskt kostar medan du är på rullande bana och för att. Bara för att. Man kan faktiskt undra varifrån denna tes om frihet i en liten ask kommer, när friheten mer handlar om att köpa, konsumera och våndas än att vara ledig och koppla av! det är här jag kan småmysa litet när jag ser mig omkring i mitt lilla château - jag vet dock att även jag själv kan kallas samlare, även om jag alltid har försökt att hålla prylarna till ett minimum. Jag har försökt att se samlare som en strikt kategori människor med specialintressen och en utpräglad känsla för ordning och reda - denna definition är den sista och kommer ur upplysningstidens ideal och ur det vetenskapliga paradigmet. I denna kategori sätts Carl von Linné på piedestal som den absolut mest kategoriske av dem alla. Genom Carl von har vi lärt oss att samla in och definiera genom likhet och att utesluta annat. När vi samlar likt en naturvetenskapsman lär vi oss att familjer och arter är en faktisk utgångspunkt och att vi genom att lära känna så många kategorier som möjligt även kan få ett grepp om hur saker omkring oss fungerar. Genom denna kunskap kan vi förstå hur man lägger andra på knä, för kunskap är makt. Det förstod Alexander den Store och Napoleon. Denna mekanistiska natursyn har vi Descartes att tacka för. Dock förlorade vi en viktig sak på vägen och det är upplevelsen. För om vi handlar en Banksy på auktion eller hänger en Yorubamask på väggen - visst har vi då missat själva poängen. Att konst, musik, resor och minnen inte är detsamma som på plats. Aldrig någonsin. Och kommer vårt samlande någonsin den skapande parten till del? Tacka vet jag böcker...
Om man ser på samlandet ur ett historiskt perspektiv framträder ofta en arkivalisk uppdelning i jägare och samlare, en gammal tes som skall styrka uppväxten av samhällen, ekonomi och ett abstraherande av ägandet i form av siffror och matriser. Tidningarna har naturligtvis poängterat likheten mellan dagens ekonomiska bubbla och barockens tulipanmani och jag kan tillägga likheterna mellan Jakob Fugger the Rich och Bill Gates eller Alan Greenspan, tävlingsinriktade humanister med uttalad samlarmani och makten baserad på ägande. Pengar. Värde. Genom att äga ett stort kapital ökar trovärdigheten och man får följeslagare. Kapital vill jag poängtera, behöver inte nödvändigtvis innebära ett ekonomiskt kapital, utan kan lika gärna definieras som en kunskapsbank. Det är inte sällan som de båda sammanfaller. Franis Bacon myntar uttrycket Kunskap är makt i ett epistemologiskt försök att fjärma sig från skolastiken ett halvt sekel efter Macchiavelli skrev "Fursten"och mitt under den tid vi brukar hylla som renässanshumanismen. Humanism är inte helt oproblematiskt idag, dagens sönderplockande av begrepp och nagelfarande av ord kan visa att humanisternas credo resulterat i att de inre värdena har fått ge vika för det synliga, taktila och för möjligheten att lägga saker på hög. Även stora högar. Mycket stora högar, för vem tänker på efterkommande generationer idag? samlandet som vid en första anblick främst går ut på att bräcka och tävla kan även handla om ett sätt att visa sin duglighet gentemot andra individer i en grupp. Vi kan kalla det ett samhällsfenomen.
Det märkliga är ändå när samlandet övergår i något som kallas moralhumanism eller filantropi, för även om en människa skänker bort 99% av sina ägodelar så har anskaffandet av dessa krävt en stor andel medmänniskors underläge och kanske även fall. Samvetet och den sociala koden säger oss att vi bör göra bot och bättring och det fungerar idag precis som det gjorde förr. Genom handel.
Det finns naturligtvis även samlande som inte handlar om andras direkta nöd utan är ett fenomen som brukar kallas för hobby. En hobby kan väl närmast beskrivas som en fritidssysselsättning där människan kan få utlopp för sin längtan. Det äldsta uttrycket för något som liknar en hobby är ordet Amatör som härleds från Älska, alltså sysselsätter man sig med saker man tycker oerhört mycket om att göra. Denna syssla tillhörde naturligtvis överklassen som hade tid över för sådant som inte var direkt livsuppehållande. Det är just den definitionen som marxismen har tagit fasta på och ur ett sociolgiskt hänseende var detta även en viktig distinktion. För hur skulle det se ut om man behövde arbeta för brödfödan? En av mina snobbigare kollegor raljerade med tesen om att lönen, den lever man inte på, den har man bredvid. Sant!
En tredje definition av hobby kan sägas vara ett utlopp för inre behov, ett sätt att kunna förkovra sig inom ett gebit som inte går att ringa in som avlönat eller betalt. Något du gör av ditt inre hjärtas lust. Denna lust kommer med den moderna tidens lagstadgade semester och när människan finner sig ledig och fri att göra det hon vill. Ett svårt dilemma för en del som även i fortsättningen måste göra livsuppehållande åtgärder för att hushållet skall klara sig. Jag tänker naturligtvis på alla dessa husvagnsturister och andra semestrare som gärna vill tro att frihet hänger ihop med det materiella du kunnat införskaffa dig som löneslav och är därför inte något du vill göra avkall på när du är ledig. Därför packar man ledigheten full med samma pryttlar som man haft i hemmet, men ser samtidigt till att det blir svårare och trängre. För semester skall vara billigt, eftersom huset du sitter på faktiskt kostar medan du är på rullande bana och för att. Bara för att. Man kan faktiskt undra varifrån denna tes om frihet i en liten ask kommer, när friheten mer handlar om att köpa, konsumera och våndas än att vara ledig och koppla av! det är här jag kan småmysa litet när jag ser mig omkring i mitt lilla château - jag vet dock att även jag själv kan kallas samlare, även om jag alltid har försökt att hålla prylarna till ett minimum. Jag har försökt att se samlare som en strikt kategori människor med specialintressen och en utpräglad känsla för ordning och reda - denna definition är den sista och kommer ur upplysningstidens ideal och ur det vetenskapliga paradigmet. I denna kategori sätts Carl von Linné på piedestal som den absolut mest kategoriske av dem alla. Genom Carl von har vi lärt oss att samla in och definiera genom likhet och att utesluta annat. När vi samlar likt en naturvetenskapsman lär vi oss att familjer och arter är en faktisk utgångspunkt och att vi genom att lära känna så många kategorier som möjligt även kan få ett grepp om hur saker omkring oss fungerar. Genom denna kunskap kan vi förstå hur man lägger andra på knä, för kunskap är makt. Det förstod Alexander den Store och Napoleon. Denna mekanistiska natursyn har vi Descartes att tacka för. Dock förlorade vi en viktig sak på vägen och det är upplevelsen. För om vi handlar en Banksy på auktion eller hänger en Yorubamask på väggen - visst har vi då missat själva poängen. Att konst, musik, resor och minnen inte är detsamma som på plats. Aldrig någonsin. Och kommer vårt samlande någonsin den skapande parten till del? Tacka vet jag böcker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar