ett nytt år

så blev det nytt år och man har klarat av julen och allt vad det innebär av nya traditioner. Vi har i min lilla haltande familj alltid värnat om lugnet och då vi aldrig har haft något större intresse eller möjlighet att införskaffa dyra gåvor så har vi satsat på myset istället. Mycket prat, spel, samvaro alltså. Det var först när lilla T kom in i vårt liv som presenter blev roligt igen och en naturlig del av julen. Min lilla haltande familj är en liten sak som behöver närmare beskrivning. P heter mitt ex-ex och T:s pappa och vi bodde ihop under arton år totalt. Han var bara nitton när vi träffades och jag var fem år äldre, lika barnsligt förtjusta i livet och i form och musik, samma usla humor, samma haltande barndom. Vi fann varandra i detta och har hållit kvar vid varandra trots alla stormar. Idag är vi som ett syskonpar, bättre går det inte att beskriva. P känner mig bäst av alla och omvänt. Han är luften jag andas och jag vet att jag är livsnödvändig för honom med, även om vi bor åtskilda, annat går inte. Vi har för mycket bakom oss för att kunna beskrivas på en kväll. Förresten förändras väl berättelsen i takt med tiden och behovet, det är väl så med berättelser, det är deras styrka.

P kom med tåg från Bästkusten, där han hade arbetat sig allvarligt sjuk och febrig och vi hämtade honom inne i Klippans centrum på lillejulaftons kväll. Direkt han kommer hit fylls huset med liv, T älskar sin pappa mer än något och jag tycker det är roligt att ha någon voxen att prata med, även om han mest hostade... den hostan tog jag sen över efter ett par dygns feber och så såg vår ynkliga jul ut. Jag klandrar ingen om de tycker att det låter som om det varit hemskt trist och uselt. Tvärtom faktiskt, men jag hade fyllt kyl och frys och vi hade massor att pyssla med och filmer att titta på och behövde bara hugga litet ved för överlevnaden. P trivdes så bra att han beslutade att stanna kvar och fira nyåret här med, trots ursprungsplanerna att åka med T till Götet och fira där. Inget kunde väl göra mig gladare, jag hade inte någon vidare lust att sitta ensam i stugan över nyåret. Så på självaste nyårsafton körde vi in till Röstånga för att inhandla litet spis för kvällen. Nu måste jag tillägga att Röstångas livsmedelsaffär inte är av det mer välsorterade slaget, utan består av en liten närbutik vars unge hökare ståtar med den mest välvaxade mustasch södern någonsin har skådat. Bara det är värt resan dit. Om det var mina febersvallningar eller paniken inför festen som avgjorde beslutet att ta de båda sista färska humrarna de hade det vet jag inte, men jag blev troligen tillräckligt perplex över att finna något sådant i disken att jag helt enkelt bara måste ha dem. Varken P eller jag hade ju smakat färsk hummer förr, så visst var det på tiden! Jag har tagit med mig en liten tradition från min bullrige krögarmorfar också, och den handlar om att alltid bjuda på så mycket mat att en objuden gäst kan rymmas. I detta fallet hade vi ju ett halvt skal över, fast vem skulle väl dyka upp mitt i skogen, mitt i Skåne, mitt på Nyårsnatten?

 Väl hemma fick jag plötsligt för mig att jag skulle skapa en förrätt och kände att kantarellcroquetter kunde passa fint. Jag hade ju ingredienserna och en fin lagrad gruyère som smaksättare, den hade jag handlat senast jag var i Malmö och behövde ätas upp... Eftersom P inte kan dricka alkohol och hade fått en flaska rosa champagne i gåva hade jag nu en sådan flaska i kylen. Jag är egentligen snobb och tycker att champagne skall drickas vit och torr och om den kostar under 500 går det lika bra med italienska varianter. Så även rosa champagne var en förstagångare för mig...

...allt började arta sig till en ren katastrof i min mammas ögon. Hon har alltid försökt att pränta i mig vikten att aldrig bjuda på något man aldrig har gjort förut och jag har aldrig gjort något annat! hos mig är mina gäster alltid testpiloter. Jag har svårt för planeringar, de gör mig säkert nervös på något vis. Bättre då att kunna skylla på att man aldrig gjort rätten förr.

Förrätten, mina friterade kantarellkroquetter blev alldeles underbart gyllengula och knapriga med ett mjukt och rinnande innanmäte. Likadant blev det med humrarna som ståtade med ett fantastiskt mjällt kött och P hade verkligen fått till gratineringen och kryddningen. Föreställ er ett minimalt kök i ett minimalt torp, i vilket två personer skall samsas och böka. Det gick hur smidigt som helst och just det ögonblicket påminde om hur det var att leva ihop med P. Vi samarbetade som två kugghjul, kunde se och känna av vad som behövdes och fyllde i där det saknades. Likadant var det i livet. När han arbetade kunde jag studera och när han studerade arbetade jag. Så levde vi vårt liv fram till vi flyttade till Stockholm för andra gången och andra, yttre värden smög sig in i vårt liv och förgiftade det, långsamt. Jag är glad att vi kände varandra så väl innan T kom, för annars skulle vi kanske inte hitta tillbaka till den vänskapliga kärnan vi har idag. Hos P vet jag att jag alltid har någon som ställer upp, i den mån han förmår och orkar. Han vet detsamma om mig och T kommer alltid ha en förälder som kan hjälpa och som finns tillhands. Det finaste i en delad vårdnad är att T aldrig kommer att behöva känna sig ensidigt beroende av mig. Hon vet att förtroende väljer man och att det inte nödvändigtvis är inom hemmafamiljen man kan hämta sitt stöd. Summan av kardemumman är att jag fick den finaste starten på ett nytt år en människa kan tänka sig. Värme, gemenskap, omtanke, skratt, kärlek.

Ett gott nytt år på er!