jag måste ständigt förundras över närnaturen häromkring. Det räcker att ta fyrahundra steg så hamnar jag i Mississippi men först korsar jag ett uråldrigt beteslandskap där den kuperade jorden avgränsas av gamla mossiga stengärden och husgrunder. Om jag går en timme åt söder hamnar jag i den mest häpnadsväckande regnskog med raviner och vattenfall och passerar då ett gammalt sandtag där jag samsas med harar och rådjur om den unga tallskogen och från torpet kan jag höra tuppen gala, fåren bräka, hästarna gnägga och nötboskapen råma.
Jag kan inte låta bli att förundras över vilken rikedom jag lever i eller att jag efter etthundratjugonde gången på samma runda ändå kan gapa över mångfalden av intryck som serveras. Utöver flora och fauna är det olika ljusförhållanden, klimat, ljud och dofter som bjuds. Egentligen är fågellivet den enda konstanten, men den konstanten är nyckfull. Ibland har flocken av stjärtmesar förflyttat sig och andra dagar varken hörs eller syns rödhaken som varit min ständige följeslagare under så lång tid, eller domherrarna som jag har vant mig vid så mycket under vintern. Det spelar ingen roll, på det viset ges jag möjlighet att iaktta nya ting och att se på andra detaljer runtomkring.
På promenaden händer ofta att jag känner mig ett med omgivningarna och detta påminner mig om många tankar som jag har tänkt under årens lopp. Jag fick ett mentalt uppvaknande med de tyska romantikerna och Sturm-und-Drang-epoken för ungefär trettio år sedan och alltsedan dess har jag sökt efter ett sätt att kommunicera genom känslospektrat. Efter många långa år kom jag fram till att konsten var min melodi. Jag minns hur besviken jag var under mina första år som konsthistoriestudent vid SU. En gång grät jag faktiskt bittert över förlusten av min intuition, som jag tyckte hade blivit ersatt av historiska data och torra fakta. En förståndig kursare tröstade mig och sa att det skulle gå över, men det tog tid. Det var först efter mitt studieavbrott på åtta år och som forskarstudent som jag fått tillräckligt mycket distans till teoribyggena och faktakunskapen och kände att jag hade haft rätt en gång. De senaste rönen inom konstvetenskapliga teoribyggen försöker sig idag på konststycket att väva in känslans storhet, empati och erfarenhet, (d.v.s subjektivitet) i vetenskapligheten och tar musik- och teaterteorier till hjälp. Det förefaller alltså som om vi idag befinner oss i en era där dessa flyktiga men ack så erkända fallenheter måste tas i vetenskapligt beaktande när vi behandlar humanvetenskaperna! Heureka... för mig är det ett under att konstvetenskapen har överlevt under så många år, trots att den envist hållt fast vid marxistiska teoribyggen som uteslutande tagit tillvara på det krasst materiella. På så vis har konst enbart kunnat beskrivas som färg- och form, yta, ålder och värde och även fått se sig underordnat kvävande -ismer för att kunna bli jämförbart! detta är helt absurt, då konst alltid har handlat om att förmedla det ogripbara, tankemönster och känslans storhet. Konstens styrka har ju varit att förmedla det vi inte har fått eller kunnat säga, att vara bråkig och sann, att förmedla samhörighet utanför det juridiska eller ekonomiska och att visa att människan genom tiderna ändå är densamma.
Nåja, för att försöka återanknyta till min promenad idag så blir dagens slutkläm att det inte är förrän du har adekvata verktyg som du kan förstå och se hela bilden. Utan kunskap ser du inte att du tittar på en nötväcka och utan empati förmår du inte le åt hans envisa tjatter eller njuta av att få dela dagen med honom. Vi ser på världen med olika ögon han och jag, men för dess skull är inget av synsätten vare sig fel eller mindre viktiga.
"The last thing the fish knows about... is water"
Academy Of St. Martin-In-The-Fields – Symphony No. 25 in G Minor, K.183: Allegro con brio (excerpt)
Jag kan inte låta bli att förundras över vilken rikedom jag lever i eller att jag efter etthundratjugonde gången på samma runda ändå kan gapa över mångfalden av intryck som serveras. Utöver flora och fauna är det olika ljusförhållanden, klimat, ljud och dofter som bjuds. Egentligen är fågellivet den enda konstanten, men den konstanten är nyckfull. Ibland har flocken av stjärtmesar förflyttat sig och andra dagar varken hörs eller syns rödhaken som varit min ständige följeslagare under så lång tid, eller domherrarna som jag har vant mig vid så mycket under vintern. Det spelar ingen roll, på det viset ges jag möjlighet att iaktta nya ting och att se på andra detaljer runtomkring.
På promenaden händer ofta att jag känner mig ett med omgivningarna och detta påminner mig om många tankar som jag har tänkt under årens lopp. Jag fick ett mentalt uppvaknande med de tyska romantikerna och Sturm-und-Drang-epoken för ungefär trettio år sedan och alltsedan dess har jag sökt efter ett sätt att kommunicera genom känslospektrat. Efter många långa år kom jag fram till att konsten var min melodi. Jag minns hur besviken jag var under mina första år som konsthistoriestudent vid SU. En gång grät jag faktiskt bittert över förlusten av min intuition, som jag tyckte hade blivit ersatt av historiska data och torra fakta. En förståndig kursare tröstade mig och sa att det skulle gå över, men det tog tid. Det var först efter mitt studieavbrott på åtta år och som forskarstudent som jag fått tillräckligt mycket distans till teoribyggena och faktakunskapen och kände att jag hade haft rätt en gång. De senaste rönen inom konstvetenskapliga teoribyggen försöker sig idag på konststycket att väva in känslans storhet, empati och erfarenhet, (d.v.s subjektivitet) i vetenskapligheten och tar musik- och teaterteorier till hjälp. Det förefaller alltså som om vi idag befinner oss i en era där dessa flyktiga men ack så erkända fallenheter måste tas i vetenskapligt beaktande när vi behandlar humanvetenskaperna! Heureka... för mig är det ett under att konstvetenskapen har överlevt under så många år, trots att den envist hållt fast vid marxistiska teoribyggen som uteslutande tagit tillvara på det krasst materiella. På så vis har konst enbart kunnat beskrivas som färg- och form, yta, ålder och värde och även fått se sig underordnat kvävande -ismer för att kunna bli jämförbart! detta är helt absurt, då konst alltid har handlat om att förmedla det ogripbara, tankemönster och känslans storhet. Konstens styrka har ju varit att förmedla det vi inte har fått eller kunnat säga, att vara bråkig och sann, att förmedla samhörighet utanför det juridiska eller ekonomiska och att visa att människan genom tiderna ändå är densamma.
Nåja, för att försöka återanknyta till min promenad idag så blir dagens slutkläm att det inte är förrän du har adekvata verktyg som du kan förstå och se hela bilden. Utan kunskap ser du inte att du tittar på en nötväcka och utan empati förmår du inte le åt hans envisa tjatter eller njuta av att få dela dagen med honom. Vi ser på världen med olika ögon han och jag, men för dess skull är inget av synsätten vare sig fel eller mindre viktiga.
"The last thing the fish knows about... is water"
Academy Of St. Martin-In-The-Fields – Symphony No. 25 in G Minor, K.183: Allegro con brio (excerpt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar