Onsdag och solsken. Tösen och jag har tagit årets första kopp kaffe utomhus och nu vilar hon igen. Influensan har gjort att man har skjutit på veckans ena prov, men pressen ligger där. Vi har ägnat kvällarna åt film och på dagarna har jag varit ute på långpromenader för att låta henne få vila ut ordentligt. I tankarna snurrar funderingar kring hur det är att ha någon att rå om, att vilja men inte få lov att göra det eller att bli tagen för given när man gör det. Framför allt tänker jag på hur vackert det är när omvårdnad märks, vårdas och uppskattas. Omtanke, kärlek och respekt är ändå det vackraste vi människor kan ge varandra.
Ser på vackra bilder från ett annat land. Slösande sol och honungsgula kulturmiljöer med citrusdoft och gregoriansk stämsång. Jag drömmer mig bort en stund, tänker ibland att människor som lever i ett varmare klimat borde bli öppnare, sinnligare, kärleksfullare. Ändå krigas, hatas och åtskiljs det. Drömmen bort är en exotisk verklighetsflykt som har gäckat oss nordbor redan långt före industrialismens gråa dagar. Det är ju grönare på andra sidan, maten smakar bättre, vinet flödar och så talar man franska...
Nu öppnar jag dörren och som i ett trollslag återkommer jag till det som är min verklighet och till min alldeles egen, fantastiska värld av fågelsång, dofter och sparsamt ljus. Långsamhet, stillhet och eftertanke fyller mig med respekt och uppskattning. Jag fyller lungorna och vet att allt kunde vara så mycket, mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar