Jag ligger i sängen och betraktar regnet utanför. Tänker på hur tunt skalet är mellan mitt liv och det där utanför, och på hur skönt det vore att gå där ute och lyssna på taltrasten, min alldeles vanliga taltrast som nu sjunger som om den alltid hade gjort det. Tänker på hur skönt det är att kunna ligga här inne i mitt nya rum och lyssna på regnet och på brasan, som också hörs på bara ett membrans avstånd.
Där utanför och här innanför, ibland känns det livet oförenligt. Här inne kulturen, där ute naturen, och böckerna jag läser går som en löpmaska genom samtiden. Tänker på människor i närheten, på de som funnits och de som kommit in, på hur livet artar sig och avartar sig och på hur skört allting är.
Samtidigt som jag gör mina banala små betraktelser flyttas Indonesiens huvudstad till Borneo från Jakarta på grund av klimatförändringarna. 42 M invånare ska bo på denna ö i en "hållbar skogsmiljö". Idag röstade 123 länder för en resolution från Ghana som kräver en ursäkt och ekonomisk ersättning för den transatlantiska slavhandeln. USA, Argentina och Israel röstade emot och EUropa och Oman avstod. Den blinda fläcken som kallas kolonialism, postkolonialism och kolonial struktur visar sig i det som inte sägs. Och så Gaza... Framtidens historieskrivning blir inte nådig. Här hemma i det lilla konungariket Sverige låtsas regeringen och invånarna som att det regnar kolsyrat dricksvatten, och det fälls skog, planteras monokultur, flygs och bränns kolväten som aldrig förr. Lagrådet, det svenskaste av svensk garanti för landets säkerhet och demokrati, körs just nu över i en brun, stinkande störtvåg av populistisk maktfullkomlighet. Detta kompakta mörker som lägrar sig är förödande för allt som är värt att älska, känna, leva för.
Ändock. Det finns spillror av det vackra kvar, små avvikelser från det som har kommit att kallas normalt. För vem orkar vara normal i tider som dessa?
Jag har kommit halvvägs in i Farväl till Panic Beach, av Sara Stridsberg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar