Nationstillhörd

från ett besök i farmors Wien

 När du ändå tycker att Sverige är så dåligt kan du ju lämna landet. Detta fick jag höra av mitt resesällskap i Warszawa nyligen, och orden blev ett avslutande streck över en diskussion som handlade om åldervården. I kommunen min mamma bodde, innan hon gick bort efter åtskilliga år som beroende av hemtjänsten där, finns det mycket att önska. Bland annat hade en genomgripande tro på marknadskrafterna satt klorna i managementkonsulternas (eller snarare deras politiska prospects) överto på att allt går att lösa med besparingsåtgärder. Som en konsekvens av detta följde ett vacklande ansvarstagande på samtliga plan i organisationen, så att ingen riktigt visste vem som gjorde, eller vad som hade gjorts. Hemma hos min mamma hände det att hon blev utan mat, ibland uteblev städningen av det enda rummet som gavs städning, hon föll i trappan på väg upp till sovrummet och fick ingen hjälp förrän morgonen därpå eftersom larmet inte fungerat, och när synen var så dålig av starr att hon behövde hjälp med att göra sina bankaffärer, hade hon redan blivit av med samtliga smycken. Sista dagen i hemmet hade hon varit på remiss på ögonkliniken i Ängelholm och blivit lämnad av skjutsen utanför dörren. Det var i februari och hon hade sex timmar senare blivit funnen utomhus av en friskvårdare i hemtjänstpersonalen, då gravt underkyld och med en trolig stroke. Det blev inledningen till slutet för mamma. Ingen ville, visste, eller vågade ge svar på vad som hade orsakat hennes död. 

Det vet vi idag, att New Public Management som på 90-talet hade varit en våt dröm om den strömlinjeformade offentliga sektorn visade sig vara en mardröm vid uppvaknandet. För vad händer när besparingar börjar knapra in på huvudverksamheten och blir ett självändamål och magiskt mantra? Ingen annan nation i världen har låtit NPM få så långtgående konsekvenser, och det pågår än idag. 

Vid sidan om detta finns såklart en hel del övrigt att tillägga här. Att som kvinna utmana den särskilda slags manliga företrädesrätt som består i att ständigt ha [sista] ordet i allt som handlar om politik och krigshistoria, en annan handlar om en högst allmän tanke på vad nationstillhörighet innebär. Är man 75% osvensk och till största delen mellaneuropé, främst med rötter i Tyskland, Österrike och Polen, då kommer tankar kring nazismens uppkomst, och skulden som ligger nedbäddat i den vetskapen, ständigt vara närvarande under uppväxten. Jag kan minnas ett reportage i tyska bildblaskan Stern, som min mamma brukade handla på ortens Pressbyråkiosk vid den gamla nedlagda stationshuset på orten, det kan röra sig om tidigt 1970-tal, möjligen 1973. Sju år gammal mötte jag ordet Holocaust för första gången. Andra gången ordet dök upp och gjorde intryck var under den stora TV-serien med samma namn från 1978, och sedan har jag har haft många långa och nattliga samtal om kriget med mina morföräldrar. Morfar som varit tysk krigsveteran, och mormor som hade tysk-preussiskt påbrå, gjorde det ingalunda enkelt att navigera sitt osvenska jag under 1970-talet, och frågorna som har skiftat karaktär med tiden gör att undran ständigt finns där, svaren kommer aldrig enkelt. 

Nu har alla mina nära släktingar från den mellaneuropeiska grenen avlidit, så jag får gå till andra källor för svar på mina frågor. Teorierna om utanförskap; postkolonialism, feminism och queervetenskaperna, gav mig nycklar då jag pluggade och deltog i samtal och debatter, på den tiden omgavs man av välvilliga samtal och förståelse. På senare tid har existensfilosofin och särskilt Emanuel Lévinas teorier om den Andre varit till hjälp för att förstå vad som driver den som pekar ut och den som blir utpekad, bell hooks har varit en annan, kär vän. Men tiderna förändras och att som nu, plötsligt själv bli ställd inför saken, och dessutom, från en fruktansvärt rå och brutaliserad nationalism - den radikala ideologi som har spridit sig som en psyksjukdom genom landet på senare tid - det var nytt för mig. Jag blev faktiskt så paff att jag inte kunde ge svar på tal (vilket jag iofs sällan kan utan jag brukar skämta eller skratta, det har blivit en perplexitetsreflex). Tankar behöver ju mogna för att ge bra svar. Som god forskare måste man vara beredd på att ha fel, måste vara öppen för konstruktiv kritik. Emellanåt undrar jag förstås också om det där ens var ett berättigat påstående, eller om det bara var plumpt och menat att såra? till saken hör nämligen att personen i fråga känner mig länge och väl. Jag blev perplex, förvånad och sedan indignerad. För varifrån kom det (med många fler radikaliserade påståenden från samma håll)? Och vad händer när orden blir till handling? 

Kort sagt, vad är man ute efter?

Om du frågar en medborgare i en nybliven nation, vad nationstillhörighet innebär, skulle du få ett helt annat svar än om du frågade en person från en trygg stat med gammal tradition, likaledes om du skulle ställa samma fråga till en pensionerad tysk general eller till en ung fransk sjuksköterska. Svaren blir självklart helt färgade av situationen. Det vi inom humaniora idag kallar kontextualisering, handlar såklart om att sätta in frågan i sitt relevanta sammanhang, samt att man äger en viss kunskap om den man diskuterar frågan med, plus ett genuint intresse av att förstå svaret på djupet. Annars kan det förstås som en ren maktdemonstration, och då spelar mitt grubbleri här nedan ingen roll. Men låt mig undersöka saken, som ju faktiskt innehåller en del riktigt intressanta frågeställningar genom att erbjuda några enkla exempel ur litteraturens och internets fatabur. Det finns med stor sannolikhet många fler goda exempel att hitta, så ge dig hän. 

Skulle vi fråga en ekofascist som Alexander Holmberg hade svaret nog blivit: 

'blod och jord' - uppfattningen att nationen ska bestå av människor som 'hör till' (blod) och bevarandet av naturen och landskapet (jord)

 

Skulle vi t.ex fråga en alban efter Hoxhas fall skulle svaret blir likt Edi Hilas: 

om nationalism till en början var en progressiv kraft i kampen mot de stora imperierna, blev den snart ett projekt som inte handlade om att frigöra människor, utan om att undertrycka klasskonflikter och ge legitimitet till de nya staterna. Med sin kosmopolitiska bakgrund saknade (kunde vara jag) en plats i denna nya ordning.

Frågar vi Dora Maar eller Georges Bataille, skulle de svara: 

Vi kan älska fanatiskt, men det som vi älskar är mänsklighetens, människosläktets, gemenskap.

Ur Contre-Attaques manifest 1934 

 

Och frågar du Pippi Långstrump skulle svaret bli som mitt: 

"Stig in eller stå kvar, hur du behagar", ropade Pippi. "Jag trugar ingen!"

Ur Pippi får besök av tjuvar

odlingsrösena hemmavid

Böcker som ligger på tur: 

Ibn Khaldun, An Intellectual Biography, av Robert Irwin

Ask och Emblas barn. Vikingarnas historia, av Neil Price

Dora Maar och Picasso. En kärlek i ljus och mörker, av Britt Ståhlberg Norée

Fuck You - Lily Allen 

En välutvecklad känsla för integritet

 

 Under vintern, när hon fick mer gott om tid, kunde hon förkovra sig och njuta av årets knog. Ibland kunde hon höra ett avlägset flygplan eller en nära bil fara förbi, men idag var det alldeles tyst och dämpat av snön, förutom knäppandet från brasan och katternas spinnande så hördes inget mer än tangenterna från laptopen och en och annan klagande domherre som hade satt sig för att vila i äppelträdets knotiga grenverk där utanför. Utomhus var det gnistrade vitt och en hare hade satt spår i snön strax utanför fönstret, katterna gjorde sina egna vintervägar förbi fågelborden, där koltrastarna kivades om smulorna med titorna och mesarna. Ljuset väckte henne i rimlig tid nu, och mörkret och kylan gav skön sömn, det var en tid för vila och eftertanke som fick henne att fundera på hur det hade varit under de verkliga torparnas tid. Tänka sig, att få fira varje skörd, magasinering, bryggning, tvätt och byk tillsammans med arbetslaget och byborna. Tänka sig, att det var lika många gånger skratt och spel, som knot och ont. Och tänka sig, att när en liten teglapp gav skral skörd så fanns det alltid en annan teg i byn som kunde ge överflöd nog till att ordna dessa fester. Mitt och ditt var inte så noga under delningsekonomins tid, det var ett delande och felande i ett evigt kretslopp som kom alla till gagn, just eftersom alla var lika viktiga i det lilla samhället. Sådana ting kunde hon ägna tid åt, lika mycket tänkte hon på kolonialvarorna som gav hennes lilla liv en lyxkant. Inomhus var det nämligen också skönt, en nysatt brasa som spred ett varmt ljus över sommarens målade väggar och tak, höstens stickade tröjor och sockor som höll hennes kropp varm innan värmen hunnit sprida sig in i det lilla husets samtliga vrår och skrymslen, och hon fick snart skala av sig lagerna som en lök. 

Ett nyöppnat paket kaffe väntade på henne i köket, snart skulle det bli dagens rykande heta kopp med nybakt bröd med smör, en dagsrutin som avnjöts tillsammans med radions nyheter under veckodagarna. Under helgen däremot, valde hon att njuta av lyxen i tystnad och under vördnad, tills det var dags att dra på sig ytterkläderna och ta sig an dagens små bestyr, som att plocka in sådant som låg på lut i förråd och uthus. Veden, efter höstens och fjolårets hårda arbete, och kållandet, som hade anlagts under försommaren och aktats från torka, sniglar och larver under sommaren, och ännu inte blivit avgnagt av rådjuren, den skulle kunna berika grytan på en flådd kanin hon fått av en vän, eller så kunde hon spä på grytan med surkål eller en mustig, vindoftande tomatsås. Variationerna var nästan oändliga. Snart nog skulle det kokas en stor gryta med ärtsoppa igen, så som hon brukade tillaga den, på vedspisen. Koktiden skulle dessutom tillföra välbehövd luftfuktighet i stugan, som så här års var behagligt torr. Så levde hon och vännerna gott under vintern och ända fram till jul då andra göromål tog vid, minst lika angenäma de, och lika hemlighetsfullt ovissa som varje år. Allt hade sin tid. Det var tidigare kneg och besparingar som nu låg som sockrad fetvadd kring hjärtat. 

Detta enkla liv, till yttermera visso ibland med ett visst mått av knog med diverse göromål, och lagningar, hon lagade och fixade sina ting tills det slutligen inte gick att laga mer och fick läggas till högen av reservdelar eller putstrasor. Allt detta småarbete gav henne en stor tillfredsställelse, en inre frid som inte var världslig, ordnandet av tingen skänkte henne en förnöjdhet som var likt värmen från ett puffigt duntäcke, det syntes ej men kändes. Inrutat var livet förvisso, för det fanns saker som hon måste utföra för att livet skulle flyta på, men de dagliga rutinerna gav också utrymme för plötsliga infall. En hastigt påkommen resa, en teaterföreställning i en stad, ett musikevenemang eller en inbjudan på middag eller te hos vännerna runtomkring. Det var en lagomhet som ändå räckte och spillde över. På ork och lust att ta sig an viktigt ideellt arbete, att kunna hjälpa någon som hade det tufft, och därigenom odla starka vänskapsband till människor som hon tyckte om och kände tillit till. Så som torparn en gång hade gjort. Trots att hon till skillnad från torparn ändå kände att hon ägde både tid och ting i överflöd, och trots sin egen samtids yttre krav på effektiv produktivitet, konsumtionshets och vinstparadigm, och trots den illvilja som just därför kunde manifestera sig som en särskild slags missunnsamhet mot henne ibland, så hade hon inget som helst behov av att, som var brukligt idag, skryta om sitt torftiga liv, utan gjorde så som hon visste fungerade, så som hon kände var rätt, och så som hennes samvete tillät. Att skala ner var det bästa hon hade gjort, och om hon fick chansen skulle hon göra om samma resa igen. 

Seger är inte verklig. Seger är en story uppdiktad av vinnarna. Karma, däremot, ja vem vet. 

John Illsley - In The Darkness

Boktips med stor bärighet på samtiden och på mina tankar för dagen: 

Dagordningen, av Éric Vuillard, och Doktor Zjivago, av Boris Pasternak

ande

 Något saknas i världens samtal. Tystnaden är öronbedövande. Stadskärnor tomma på invånare. Asfalten luktar död. Vattnet smakar röd. Maten mättar inte. Konsten sekundär. Musiken takt och ton. Äkthet har växlats till ondska. Det talas i tungor och algoritmer. 

När rädslor bedövar oss, hävdas sanningar som ingen känner igen. 

Där som gemenskap straffas, minnet har blivit suspekt, njutning en simpel tävling på en billig marknadsplats, och bildning föraktas, är det omöjligt att bygga bo. Där dör det goda samtalet. Metamorfosen är bruten. 

När liv och lust spricker upp blottas ett blött, ångande, allra varmaste jag. 

Är du då en flådd kanin uppspikad på uthusgaveln. Eller lever du. Förnimmer du. Kan du känna morgonbrisen mot din bara hud. Höstregnet som kyler ner. Snöstormen som förgäter. 

Om världen slutar andas. Känns det. Märks det. Bryr sig någon om något alls. 

 Rosalía - Berghain

Dios es un stalker

Reser du för att slippa hålet i ditt inre, 

och för att ditt Babels torn var byggt på lögner staplade på lögner. Är det därför kvaliteten måste ersättas med kvantitet. Trettio blaskor från samma källa förmår inte att skapa en visionär. Det himlas över andras öden. Det raljeras över kunskap som inte förstås. 

Bildning är en inställning till kunskap med målet att aldrig bli färdiglärd. Bildningen är därmed motsatsen till vad som populärt idag brukar kallas för expertis, och en livslång vilja att försöka förstå komplexa system. Därför inget man tar in på en halvtimmes slölyssnande på poddar för avkoppling. Ett lättvindigt avfärdande av tusen år av tankesystem och humaniora är att skryta om sin dumhet, och att då, (särskilt i dagens antiintellektuella klimat), bli nedgjord för sin kritiska läggning, ser jag enbart som en komplimang. Dumhet är ren lathet och nutidens värsta farsot. 

Klokast just nu: Roland Paulsen. Vilken kris vi är upptagna av styrs av vilka som tjänar pengar på det. 

Steely Dan - Dirty Work